Recension


Konsert
MGMT
Var Cirkus, Stockholm
När 29 september

  • Andrew VanWyngarden är inåtvänd.
Fria Tidningen

MGMT har blivit sömnigt introverta

MGMT pendlar för mycket mellan hypnos och oengagemang och de musikaliska longörerna gör att man nästan somnar, skriver Jens Ahlberg om gruppens spelning i Stockholm.

Det är fem år sedan jag sist såg MGMT. Det var på Münchenbryggeriet och de hade de nyligen släppt sitt debutalbum. Nu är de här med ett tredje, självbetitlat album och mycket har hänt med Brooklyn-bandets sound sedan revolutionerande "Oracular Spectacular". MGMT har glidit från en psykedelisk poprock med electroinfluenser till en mer introvert, psykedeliskt progressiv ljudmatta full av pikanta utsvävningar.

Tyvärr är förändringen inte till det bättre. Och på scen är sångaren Andrew VanWyngarden inåtvänd, en okarismatisk figur som verkar vantrivas och ser ut som om han vill gömma sig under kompisen Ben Goldwassers keyboard – vilket faktiskt också händer en gång under konserten.

Efter en sömnig öppning kommer "The Youth" som tredje låt. Det får igång publiken lite, men det är förvånande att man kommer på sig med att titta mer på de surrealistiska filmprojektionerna som bombarderar scenen än att faktiskt lyssna. MGMT:s hitlåtar "Kids", "Time to pretend" och "Electric feel" får taket att lyfta och då är de som bäst. Men responsen är ljum överlag, ända fram till konsertens sista tredjedel, då flera "danslåtar" bryter av mot de långa partierna av grötiga ljudmattor.

Efter sista numret stampar publiken i golvet och ropar efter mer. MGMT kommer ut och kör "You're life is a lie" och nämnda "Kids". Till slut blir det bättre, men det tar för lång tid, jag har nästan hunnit bli hypnotiserad av de visuella intrycken och somnat till de musikaliska longörerna och oengagemanget på scen. MGMT är bäst på psykedelisk electropoprock, inte progg och postrock.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Fria.Nu