I USA finns organisationen Center for Responsive Politics, som granskar politikers investeringar, förmögenheter och sidoinkomster. På den prisbelönta sajten opensecrets.org kan man bland annat se att kongressens rikaste ledamot heter Michael McCaul och att General Electric och Procter & Gamble är de populäraste investeringarna bland ledamöterna. Öppenheten är exemplarisk.

Höga politiker som innehar aktier i börsnoterade bolag är ett demokratiskt problem. Politiker har tillgång till förhandsinformation och kan påverka viktiga beslut. De kan berika sig på andras bekostnad eller fatta beslut efter plånbok istället för allmänintresse. Risken för intressekonflikter och insiderbrott är alldeles uppenbar.

Men inte för Fredrik Reinfeldt. Migrationsminister Tobias Billströms aktieaffärer i gruvbolaget Northland Resources och hans eventuella detaljkunskaper i ärendet är inget problem.

– Jag har ingen anledning att utgå från något annat än att det han säger stämmer, säger Reinfeldt till Ekot.

Men om vi inte ens hade fått veta? Hade Billström alls backat då, och sagt att en utomstående förvaltare nu ska hantera hans affärer så länge han är minister?

Nej, så länge det finns politiker som kan ljuga eller tiga behöver nog också Sverige ett Center for Responsive Politics. Tills dess kan vi glädja oss åt att Northland-aktien tappat över 90 procent av sitt värde det senaste halvåret.