Spektaklet drog i gång på Skansen, där bland andra Fredrik Reinfeldt, Margot Wallström och José Manuel Barosso framträdde.

Ceremonin inleddes med en skändning av samernas kulturarv. Man påstod sig framföra en kristen jojk! Som om nu detta vore möjligt. Jojken fanns långt före kristendomen. Den största behållningen var Sofia Jannok när hon framförde egen sång och musik. Men hon hade också några dagar innan, som ?sommarpratare? gett oss en och en halvtimmes fantastisk upplevelse från sitt liv inom samekulturen.

Reinfeldt inledde med att som väntat prata om fred, välstånd, miljö et cetera. Men sannolikt är talet om detta lika lite förpliktigande som 50 års prat om att göra Östersjön till ett rent hav. Han sa däremot inget om arbetarnas rättigheter. Inget om att man nu håller på att skapa ett nytt proletariat där arbetarna ska konkurrera om jobben och den lägstbjudande få det. Ett nytt mexikanskt lantarbetarproblem i vardande, eller varför inte den gamla statartiden? Ingalunda en vacker framtidsvision för arbetarna.


Margot Wallström, som inte vet vad demokrati är, tryckte givetvis på att EU är ett fredsprojekt och den största demokratin. Hon som myntade begreppet deltagardemokrati. Som om inte all demokrati måste vara deltagande om den ska göra skäl för namnet!

Ja, Barosso hade inte mycket att säga. Men han har ju hitintills inte uträttat något progressivt, utan kommer historiskt att vara den som tog ifrån arbetare och löntagare deras rättigheter.

Bildt försökte än en gång få oss att tro att han har så mycket att göra att han inte ens kunde vara med på det samlade fotot. I verkligheten står ju det lilla av betydelse han uträttar i omvänd proportion till hans myckna resande.

Det värsta av allt är emellertid att arbetarrörelsen (parti och fackföreningsrörelse) inte har någon strategi för att återerövra arbetarnas och löntagarnas rättigheter. Givetvis måste utstationeringsdirektivet ändras och kollektivavtalen återupprättas igen. Eller är detta vad som blev av det stora socialistiska projekt Socialdemokraterna påstod att EU var, när de lurade in oss i unionen med massor av falska förespeglingar.


Istället ser vi ett allt mer mörkblått Europa där arbetarnas och folkets rättigheter beskärs på alla områden. Sverige och Danmark, som jämte Norge har legat i främsta ledet vad gäller demokrati, arbetarnas rättigheter, kollektivavtal, arbetsmiljö, arbetarskydd, jämställdhet et cetera, får nu vara med om en tillbakagång som medborgarna aldrig kunnat drömma om. Det vi nu ser i EU är ingen progressiv utveckling. Det är istället en tillbakagång, där kapitalet och överklassen återtar den mark de åtminstone till en del förlorat i de skandinaviska länderna.

Det som nu behövs är att världens en gång starkaste fackföreningsrörelse tar upp kampen på allvar och kräver att den svenska modellen återinförs. Om inte, blir det strid. Eller ska arbetare och löntagare acceptera att dagens ledare ger upp och sviker allt det som pionjärerna var beredda att offra livet för?

Som född i en statarstuga är det med stigande vrede jag bevittnar en förändring som kallas utveckling men i själva verket är en tillbakagång för arbetare och folk, på flertalet områden, till förmån för en ohämmad marknadskapitalism. Under täckmanteln att EU är ett fredsprojekt håller man nu på att rasera allt det som svensk arbetarrörelse byggt upp. Och detta verkar att få ske med arbetarrörelsens nuvarande ledares goda minne.