För Ovidius Publius Naso (43 fKr?17 eKr), det romerska imperiets hovskald framför andra, stod världens portar vidöppna. Men han föredrog att stanna hemma, låta ryktbarheten smickra egot och välskapta gifta damers sällskap hålla honom sysselsätt (vilket till slut förmodligen var det som bragte honom i fördärv).

Att acceptera exilen, på samma sätt som vi accepterar en obotlig sjukdom, borde hjälpa oss att genomskåda vårt självbedrägeri. I hemlandet stod författarens uppgift klar och folk väntade på vad han hade att säga, men han var förbjuden att yttra sig. Nu i exilen är han fri att tala, men ingen lyssnar ? och dessutom har han glömt vad han skulle säga.


Censuren kan visa tolerans mot olika avantgardistiska riktningar, eftersom den gör litteraturen till ett oskyldigt tidsfördriv för en begränsad elit. Men så snart en författare visar tecken på att uppmärksamma verkliga förhållanden slår censuren till. Och, som ett resultat av landsförvisning eller på grund av sitt eget beslut, befinner han sig i exil.

Han vräker ur sig sina uppdämda känslor av ilska, sina iakttagelser och tankar, samtidigt som han ser der det som sin plikt och uppgift. Men det, som i hans land på fullt allvar ses som en fråga om liv och död, är inte av något större intresse utomlands.

Alltså lägger författaren snart märke till att han är oförmögen att tala till dem som bryr sig, han bara når dem som inte bryr sig. Själv blir han alltmer van vid det samhälle där han lever och hans kunskap om det dagliga livet i ursprungslandet förändras från det omedelbart upplevda till teori.

Om han fortsätter att syssla med samma problem som tidigare, kommer hans verk att mista den omedelbarhet som egna erfarenheter ger. Därför måste han antingen döma sig själv till sterilitet eller genomgå en total förvandling.


En möjlighet är att byta språk. Antingen bokstavligt, genom att skriva på det landets tungomål där han nu bor, eller genom att använda sitt eget språk på ett sådant sätt att vad han skriver kan bli förståeligt och tas emot av en ny läsekrets. Men då upphör han att vara i exil. Ett annat mycket svårare val består i att lyckas bevara sin självklara rätt till och närvaro i det land han kommer från i fantasin.

I fantasin: för han måste visualisera sitt lands historia och litteratur som en enda organism som träder fram ur tiden, och ge sitt arbete en funktion i den rörelse som leder det förflutna till framtiden. Det förutsätter en ständig återanknytning till traditionen i sökandet efter rötter, och en kritisk granskning av nutiden.

Förtvivlan, ofrånkomlig under exilens första stadium, kan analyseras och skulle då troligen framstå som ett resultat av personliga tillkortakommanden snarare än ett resultat av yttre omständigheter.

Det finns tre huvudsakliga orsaker till denna förtvivlan: förlust av erkännandet som författare, rädslan att misslyckas, och det moraliska dilemmat.

En författare når sitt erkännande i en ömsesidig kommunikation mellan sig och sina läsare, oavsett om den publik han vänder sig till är stor eller bara en trängre krets av sympatisörer. Han formar sin bild av sig själv så som denna reflekteras av dem som reagerar på det han skriver.


När han eller hon utvandrar, förintas plötsligt denna självbild och han blir en anonym medlem i den stora massan.

Han eller hon existerar inte längre som en person vars positiva och negativa sidor är kända ens för vännerna. Ingen vet vem han eller hon är, och om han får läsa om sig själv i pressen, kommer han att finna uppgifterna om honom groteskt förvrängda.

Förödmjukelsen står i proportion till stoltheten, och det är kanske ett rättvist straff. En författare i exil har goda skäl att frukta ett misslyckande, eftersom bara ett fåtal har den återhämtningsförmåga som krävs för att orka stå emot den nedbrytande isoleringen. En gång tillhörde han eller hon en gemenskap av författare som anslutit sig till en viss ritual, att ge varandra lovord och kritik.

I exilen finns ingen gemenskap längre. Ingen ritual, inga den tillfredställda ambitionens ljuva jaktmarker.

Han lider, eftersom han hemfallit åt trångsynta kollektivistiska vanor, vilket kanske innebär att han aldrig lärt sig stå på egen ben. Han kan fortfarande vinna, men inte förrän han erkänt förlusten.

Exilen är moraliskt suspekt, eftersom den bryter gemenskapen med en grupp. Den avskiljer en individ som inte längre delar erfarenheter med de kollegor han lämnat bakom sig.

Hans moraliska dilemma återspeglas i den heroiska bild han eller hon har av sig själv och han måste steg för steg nå fram till slutsatsen att det knappast längre är möjligt att åstadkomma ett moraliskt tillfredställande arbete. Efter många år i exil försöker man föreställa sig hur det skulle vara att inte leva i exil. Men den nya punkt, som utifrån sig själv bestämmer rummet, kan inte förbigås. Man kan inte helt bortse från sin egen fysiska närvaro på en bestämd punkt av jordens yta.


Här följer ett utkast till ett anförande som en författare i exil skulle kunna tänkas hålla till sig själv:

Är du säker på att dina kollegor här, som rör sig i en värld välkänd för dem sedan barndomen, har det bättre än du? Det är sant att de skriver på sitt eget språk. Men är konst och litteratur verkligen liktydlig med vad vi lärt om dem i skolan? Skulle de inte ha förändrats så snabbt de senaste årtiondena att benämningarna i dag inte är mer än tomma skal? Blir de inte bara en övning i ensamhetens ödslighet?

Hur många av dina kollegor belönas med kärlek och respekt på sina hemorter, den sorts kärlek och respekt som verkligen är värd att eftersträva? De delar språk med sina läsare, men får de någonsin se igenkännande i sina åhörares ögon? Läses dina kollegor av en större publik, eller läser de bara varandra? Och kan man ens vara säker på att de läser varandra?

Du har alltid trott på att skrivandets sanna mål är att nå alla i hela världen och förändra deras liv. Och om detta mål är ouppnåeligt, upphör det då inte att gälla? Tror du inte att var och en av dina kollegor i hjärtat har förblivit denna barnsliga dröm trogen? Och om du inte kan frälsa världen, varför skulle du då bry dig om ifall du når en stor eller liten publik?