Om det osannolika skulle inträffa att palestinier och israeler slutligen fann vägen till en fredlig konferens, och om det än mer osannolika skulle inträffa att de sitter ner mitt emot varandra for att diskutera en fredlig uppgörelse, skulle vi ändå göra bäst i att inte göra oss några förhoppningar.

Istället kunde vi kanske dra oss till minne Isodor Feinstein Stones reflektion, att ?om nu Gud verkligen är död, som några påstår att Han är, så måste Han ha dött av att försöka lösa den palestinsk-israeliska konflikten?. Och sorgligt nog kan det hända att många av de troende kan komma att drabbas av samma öde innan någonting som liknar fred uppnås i Mellersta Östern.

Under och efter en sådan konferens kommer israelerna till sist att definiera sin uppfattning av ?säkra (eller försvarbara) gränser?. Palestinierna kommer att söka etablera en palestinsk stat på Västbanken och i Gazaremsan.


Frågan är: Hur kommer denna oberoende och självständiga palestinska stat att se ut? Det är inte historiska fakta, anspråk och uttolkningar tävlande om trovärdighet mot andra motfakta, som styrt händelseutvecklingen i Palestina. Snarare är det hur palestinier och israeler genom åren kommit att uppfatta sin verklighet, och hur var och en har byggt upp ett helt förkroppsligande av en verksam mytologi för att ge en yttre form åt sina mognande krafter.

Vart och ett av de två folken när sig på de historiska erfarenheter som de först har internaliserat, och sedan projicerat i en mängd uttrycksformer. Det väsentliga i vad som är rätt, vem som har rätt, blir underordnat av, eller föregås av, strukturen och konturerna av en persons känsla av olikhet, styrkan och äktheten i hans känsla av förtryck.

Judar som kom från Europa och från annat håll efter andra världskriget för att bosätta sig i Palestina, gjorde slut på sin Diaspora genom att initiera det palestinska Ghourbeh (ett tillstånd av alienerad exil). För judarna var det början på en stat, en nationalsång. en metafor av födelse utstakad av erövringens fanor. För palestinierna var det början av statslöshet, en mardröm, och hjälplöshetens nederlag.

Nu efter 61 år i Ghourbeh, försöker palestinierna omvandla erfarenheterna av en nation-i-exil, och transplantera dem i sin egen stat. Palestina och dess två samhällen kan, eller kan inte, komma att återförenas i en nära framtid. Men att anta att en palestinsk stat inte kommer att etableras i en omedelbar framtid, betyder att man förutsätter att historien kommer att avvika från sin förutbestämda kurs.


På 1920-talet, när ?kampen om Palestina? började, var Palestina ett land dominerat av jordbruk med högt utvecklade stadscentra som Haifa, Jaffa, Jerusalem och Nablus. Landet var känt i arabvärlden for sin intellektuella och kommersiella företagsamhet. Genom andra världskrigets utbrott och fragmentiseringen av den arabiska nationalismen blev palestiniern akut medveten om sin känsla av att vara palestinsk. Den revolt för oberoende som palestinierna iscensatte mot britterna 1936?1939 stärkte ytterligare denna känsla av nationstillhörighet. Vid tidpunkten för 1948 års massutvandring av palestinier, hade landet för den vanliga palestiniern blivit källan till dennes nodvändiga upplevelse av mening. Det hade blivit stödet for deras vardagliga liv som bonde, yrkesman, intellektuell, handelsman eller konstnär.

Palestiniern som sökte skydd i de omgivande arabländerna rörde sig inte från en del av arabvärlden till en annan med en pendlares imponerande lätthet. I djupet, på de nivåer där deras politiska och existentiella verklighet skapades, hade de redan kommit att betrakta landet där de föddes som landet de fått sina myter, sina liknelser och sin moral från.

I palestiniern klev från 1948 och framåt ÅTERVÄNDANDET in i medvetandet, och fattade där eld. Från den första generationen, som förde med sig visuella intryck av Palestina, till den andra, som växte upp i Ghourbeh, överfördes denna bild.

Diskussionen om palestinierna kunde eller kunde inte rota sig på nytt i de arabiska värdländerna, blev överflödig (och för palestinierna själva oacceptabelt förnedrande). För det var palestinierna själva som våldsamt motsatte sig alla planer på att integrera dem i arabvärlden.

Från arabvärlden, men inte del av den; utan stat eller regering eller myndigheter att vädja till i en tid av kris; sittande nära en dörr på vars andra sida utplåning eller fångenskap väntade vid minsta tecken till bråk, kom palestinierna att återgå till sin ursprungliga palestinskhet för att överleva.

Hela världen med alla dess resurser har vänt sig mot oss, kom de att resonera. De blev tvungna att förlita sig på alla de knep och den list de lärde sig i deras Ghourbeh. Och allt detta, och mer därtill, blev de tvungna att göra enbart för att överleva. Utan egen förskyllan var den nya generationen palestinier som växte upp, oförmögen att påminna världen om sin existens, och oförmögen att väcka den till insikt om dödskylans verklighet och smärta. Redan innan de kunde börja skaffa ett eget förflutet hade allting rasat samman bakom dem; deras hemland, de sociala systemen och institutionerna, och den aktiva vardagsmytologins mosaik.

Ledarlösa, splittrade och hjälplösa hade palestinierna efter 1948 ingen möjlighet att sammanfoga sitt förflutna eller påverka förändringar i sin situation. De levde bakom de svartnade murarna i exilens skuggvärld; flyktingen, den ockuperade, tredjeklassens medborgare, den förskrämda främlingen med de statslösas resedokument. Och de väntade på Godot!


Under ett officiellt besök i Libanon 1953 höll USA:s utrikesminister John Foster Dulles, en välkänd kämpe i det kalla kriget, ett tal vid American university i Beirut. Han var säker på, sade han, att ?det palestinska problemet skulle lösas i sinom tid när en ny generation palestinier växte upp utan egen känslomässig bindning till landet.? Passionen skulle upplösas och palestinierna absorberas, hävdade han. Så enkelt var det.

Men Ghourbehs främmande länder är en skräckinjagande värld att leva i, att växa upp i. Mellan palestiniern och världen han bebodde fanns alltid ett steg kvar att ta, ett steg skiljde honom från huvudströmmen i händelsernas flöde. Ett tomrum blev kvar mellan honom och de lagar som styrde hans verklighet, fanns mellan honom och den dansande folkmassan på golvet, mellan honom och en apelsinlund i Jaffa eller en vingård i Galileen.

I Israel, där han utnämndes till ?israelisk arab? (?Titta så mycket bättre de har det jämfört med andra araber?); i Jordanien där han blev ?jordansk medborgare? (?det enda land i arabvärlden där han blev en medborgare med ?lika?, eller nästan lika, rättigheter?); eller i Libanon och Syrien där han helt enkelt blev ?flyktingen? (?Vi har egentligen ingenting emot dem?) ? i alla dessa länder fanns ingenting annat kvar för palestinierna än en uppsättning outplånliga bilder av Palestina och minnen av molnlösa somrar som sträckte sig bakåt till 1948. För de äldre palestinierna återstod ingenting utom kapitulationens narkotikum och resignationen som vaggade dem till sömns. För den nya generationen återstod ingenting utom frågor som förblev obesvarade.

I flyktinglägren blev psykiskt och fysiskt våld regel. Det fanns våld runt palestinierna. Det fanns våld inom palestinierna. Resignationens våld. Hungerns och kylans våld. Främlingskapets våld. Ensamhetens våld. Våld i alla dess förödande former, våld som andra utsatte palestinierna för, och våld som palestinierna utsatte andra för, blev en förlängning av att vara palestinsk. Detta blev den dialektiska spänningen mellan palestiniern och den värld som omgav honom.

I de palestinska flyktinglägren levde folk ovanpå varandra. De bekämpar varandra. De håller varandra i grundlig tukt. De dödar varandra. De har gjort allt detta, inte så mycket mot den omgivande världen, som mot varandra.


Så när en ny generation palestinier hade växt upp hade de blivit mer än bara härdade av sin verklighet. De hade blivit avhumaniserade av den. Som hjälplösa invånare i en hjälplös exilnation började palestinierna hata. De började hata arabvärlden, västvärlden och de onda krafter på andra sidan gränsen som bar ansvaret för deras situation.

Hur kan man låta bli att hata när man börjar ifrågasätta sin plats i världen och dess stympade spegelbild? Hur kan någon stå ut med lägrets, ghettots och statslöshetens inferno utan hatets renande paroxysmer, som möjliggör för offret att behålla sin mentala hälsa? Endast genom att en förtryckt person börjar slå tillbaka mot världen kan han börja återvinna sin känsla av egenvärde och jämvikt. Bara då upphör hatet att bli det projicerade svaret på verkligheten. Hans kamp för frigörelse blir motgiftet mot de röda såren, den bultande smärtan och skräcken i hans ingenmansland.

Han kämpar, han skapar visioner. Han är inte längre bara ett avtryck av en skugga som historien slängt åt sidan. Han inser att förtrycket kommer att falla sönder genom hans envisa tryck. Fyra sorters palestinier har utkristalliserats under de gångna 61 åren: Västbanks- och Gaza-palestinierna, vars reaktioner på jordanskt och egyptiskt styre ? senare israelisk ockupation ? pendlade mellan trots och motvillig underkastelse. Flyktinglägrens palestinier, som stöptes i gatuliv, våld och uppror. Palestinierna som blev kvar och växte upp i Israel, vars isolering bara tjänade att fördjupa känslorna av främlingskap och som gjorde det möjligt för dem att skapa den rikaste palestinska kulturella och litterära produktion. Och slutligen Ghourbeh?s palestinier, som utgjorde det palestinska folkets och arabvärldens intellektuella och revolutionära elit.


Alla dessa palestinier delar emellertid en påfallande stark nationalkänsla och psyke: En palestinier möter en libanes, en syrier eller vilken annan arab som helst. Han delar med honom språk, historia, självständighetskamp. Låt oss också anta att de delar, säg, ideologi, vision och socio-ekonomisk bakgrund. Men vad de inte har gemensamt är den psykiska spänning som har sina rötter i de samlade erfarenheter som började 1948; önskan att fly ut ur tiden in i palestinskhetens gränsöverskridande och kulturöverskridande antivärld, den eviga besattheten med det privata, det existentiella och det dunkla. Den palestinska litteratur, poesi och konst som uppstod i Ghourbeh sysslade ursprungligen med att föreställa sig alla mysterier som låg inneboende i Återvändandet, det vill säga resan tillbaka till Palestina.

När den overksamhet som karaktäriserade palestinierna fram till 1967 upphörde, började återvändandet att formuleras på nytt sätt. Det blev en resa framåt. Den nya föreställningen motsvarades av en förändring i den folkliga argumentationen.

I 2009 års argumentation finns det nu någonting som är värre än en stat på Västbanken och i Gaza remsan, och det är att inte ha någon stat alls. Åtminstone behöver palestinierna i så fall inte ? så går argumenten ? få sina näsor gnuggade i den israeliska militärockupationens spyor, i flyktinglägrens och hemlöshetens armod.

I den händelse att denna oberoende och självständiga stat etableras kommer dess effekter på det palestinska samhället inte bli mindre omstörtande än den serie händelser som 1948 ledde till kullkastandet och den veritabla förintelsen av den palestinska klasstrukturen och av värdesystemen. Men händelserna då betydde också att en ny medvetenhet växte fram.


Den palestinska staten reser emellertid alltför många frågor med alltför många ovägbara faktorer. Att försöka föreställa sig den på nuvarande tidpunkt är som att lägga handen på en spegelbild i vattnet. Kommer den till sin ideologiska och socio-politiska struktur ge en riktig bild av de palestinska massornas känsla? Kommer den att bli en demilitariserad lydstat vars raison d?etre är avhängigt israeliska ambitioner och USA:s ränksmidande? Och inte minst, kommer grunden för denna stat att läggas så att den kväver strävan mot en slutlig återförening av Palestina, och på så sätt stympar den naturliga historiska processen?

Med andra ord, kommer vi trots ambitionen att för alltid och slutligt begrava ?det palestinska problemet? ändå att skapa en jordmån för fortsatt konflikt? Eller blir det motsatta fallet? Kommer vi att skapa förutsättningar för en stat som kan bli politiskt och ekonomiskt oberoende? Kommer vi att ge förutsättningar för ett folk att återsamla sin nation och sina landsförvisade?

Om vi utgår från att det senare blir fallet, kommer vi att få bevittna en utveckling inte olik den som inträffade i Israel efter dess tillblivelse 1948. Människorna kommer dansande av upphetsning att invadera gatorna. En spontan känsloexplosion kommer att utlösa en vilja hos massorna att delta i processen för att bygga en nation. ?De högljudda skriken blir glädjens och skrattens. Vi är inte längre ensamma, inte längre utblottade. Vi har återvänt hem, till VÅRT LAND. Vi har lämnat värdstatens ingenmansland bakom oss. Nu ska vi tända en eld och se den första gnistan flyga. Vi är inte längre skyldiga världen att stå till svars för vart vi är på väg eller för vårt färväl, inte för att vi dricker vatten ur dess förgiftade brunnar, eller för att vi visar den vår råa och främmande sorg!?


Men visionerna är, liksom varje tragedis fördolda mysterier, inte desamma när vi föreställer oss dem som när de förverkligas. Som det gick i Israel kommer det att gå i Palestina. Effekterna och resultaten av statstillblivelsen kommer att gäcka många förhoppningar. Från 1948 och framåt har palestinierna behärskats av inre krafter att överträffa sig själva. Snart efter etablerandet av den nya staten kommer de att drivas av arrogans, överlägsenhetskänslor och ?det utvalda folket??syndromet, som israelerna före dem. Kommer de inte från förtryckets förflutna? Har de inte överlevt den uppslitande exilens tillvaro?

Palestinsk kultur kommer med åren oundvikligen att genomgå dramatiska förändringar. Den kommer att avspegla självbelåtenhet. Bara en skugga av Ghourbehs rasande passioner i poesi, musik, teori och vision kommer att överleva. Oavsett vilket socio-politiskt tryck som kommer att råda, kommer palestiniern förmodligen utifrån detta att skapa en ny uppsättning familjevärden och en ny grundläggande moral.

Den palestinska staten kommer att styra och neutralisera palestinierna. När palestiniern var avskild från allt fann han stöd i Ghourbeh. Hans tröst, hans raison d?etre (existensberättigande) var yrket som handelsresande i idéer, som profet och agitator mot status quo. I det egna landet och samhället kommer han nu att återinföra påtaglighetens, det mätbaras dygder (eller laster); den ekonomiska trygghetens och välfärdens drivkrafter, kyliga och kärva behov. Utan ägodelar, berövade allt i Ghourbeh, fann palestinierna i ordens passion ett redskap. Orden uttryckte revolutionen och skänkte en känsla av mening. Upprorets röster blev ett modersmål. I Palestina kommer blickarna att kretsa kring gränserna. Efter hand som de stabiliseras kommer ett socialt och politiskt liv att växa fram.


För tillfället finns det 10,5 miljoner palestinier. En tredjedel av dem lever redan på Västbanken eller i Gaza, där den nya staten kommer att bildas. De som är villiga att återvända bland de övriga, kommer att göra det med varierande grad av entusiasm. Även om en palestinsk stat i inledningsskedet får en stor känslomässig betydelse för alla palestinier, oavsett klassbakgrund, så är självklart flyktingarna de första som är intresserade av att flyktinglägren monteras ned så att det blir möjligt att återgå till ett normalt och stabilt liv. Inte heller palestinska arbetare eller den lägre medelklassen, som nu lever i värdländer men utanför flyktinglägren har något att förlora på att lämna sina ghetton och kasta sina arbetstillstånd, för att istället leva i sitt eget land.

Välbärgade palestinier, köpmän, yrkesutbildade, intellektuella och andra, som under åren skapat sig en komfortabel existens i länder som Saudiarabien, Gulfstaterna, Kuwait och Libyen, kommer att undra huruvida denna palestinska stat kommer att tjäna deras ideologiska och ekonomiska intressen eller inte. De kommer att fråga sig om återvändandet är en resa framåt eller bakåt, innan de fattar sitt oundvikliga beslut.

Det är träffande frågor som palestinierna ställer, och för den delen redan har ställt. De riktar främst in sig på vems behov den nya staten kommer att tillfredsställa, och vems politiska och födslorättsliga intressen den kommer att inbegripa? Utgående från självklarheten att varje palestinier kommer att få del och röst i det nya Palestina, kan man med kuslig säkerhet ändå förutsäga att en kamp om ledarskap och samhällssystem kommer att följa på självständigheten.

Resultatet kommer att avgöra hur den nya staten kommer att samverka med andra arabländer i regionen, men också med Israel och med resten av världen. Resultatet kommer att avgöra om den kommer att inta en anti-imperialistisk position; om den kommer att anse sig som slutlänken i det palestinska folkets utvecklingskedja; eller om återföreningen av Palestina och folkens rörelsefrihet inom den är dess mål.

Ställt utom allt tvivel är dock att det palestinska kulturmönstret kommer att förändras med åren. Palestiniernas självuppfattning, roller och myter kommer att påverkas. Plötsligt kommer majoriteten av palestinier att upptäcka att deras vrede, deras missnöje, deras känsla av att vara offer för en orätt, och deras sociala sjukdomar kommer att kanaliseras i det egna landet, mot de egna ledarna, och inte som hittills, mot världen, främmande ockupanter, imperialister och sionister.


De nuvarande förhållandena på Västbanken och i Gaza är inte tillräckligt bra för att göra området ekonomiskt livsdugligt. Men som separat stat, med ett legitimt moraliskt och politiskt krav på del i oljerikedomen i arabvärlden, förslagsvis 10 miljarder dollar (vilket är mindre än en månads intäkter för Saudiarabien ensamt), skulle så gott som säkert ?take-off? kunna nås efter en jämförelsevis kort tid. En palestinsk stat kommer dessutom att ha kapacitet och ?know-how? nog för att göra den till det mest teknologiskt framstående landet i arabvärlden.

I väst, och mer uttalat i Skandinavien, är bilden av palestiniern antingen en flykting klädd i trasor som står utanför sin tält, en grym gerillakrigare med en kalashnikov, eller en underdånig byggnadsarbetare som under israelisk ockupation är på väg till sitt arbete i Israel. Få inser att palestinierna inte bara har den högsta läskunnighets-procenten i Mellersta Östern, utan att de också mellan åren 1948?2005 enligt UNESCO-siffror utbildade fler akademiker än något annat land i Mellersta Östern, Israel inkluderat. (Palestinierna har fler filosofie doktorer än Syrien, Libanon och Jordanien tillsammans).

Palestinierna är, också i motsats till vanliga myter om dem, mycket välorganiserade under och utanför PLO-paraplyet, i folkliga organisationer och i nationella råd och styrelser som överblickar palestiniernas ekonomiska och politiska arbete. Denna stora reservoar av expertis och initiativ, som palestinierna kan ösa ur i överflöd, kan garantera en ekonomisk ?take-off? som kommer att överglänsa allt som hittills skådats i regionen. Och när palestinierna sätter igång, kommer de förmodligen att börja med att återuppbygga de tusentals hem på Västbanken och i Gaza som israelerna sprängt i luften för att man ?lämnat hjälp och skydd? åt eller sympatiserat med motståndsrörelsen under den israeliska ockupationen.


Det blir med nödvändighet en impressionistiskt porträtt, vilken bild vi än vill måla av en framtida palestinsk stat, dess kultur och andra uttrycksformer. Men en aspekt av porträttet blir inte impressionistisk. För den vanlige palestiniern blir den snarare påtaglig och verklig. Det är vetskapen om att befinna sig i ett EGET land. Den vetskapen kommer att ha en fascinerande inverkan på medvetandet.

Jeeparna som kör längs Jerusalems och Nablus gator kommer inte att vara fyllda med ockupationssoldater. Inga främmande polismän kommer att knacka på dörren mitt i natten för att lämna en ?preventiv häktningsorder?. ID-handlingen palestiniern bär kommer inte att vara den statslöses resedokument utan ett oskyldigt körkort.

Männen på trottoaren bär murarredskap för att bygga ett hus. De kommer inte att vara israeliska soldater som bär sprängämnen för att spränga huset i luften. När de söker arbete kommer de inte att behöva arbetstillstånd. När de fyller i en blankett behöver de inte våndas över tomrummet som ska fyllas i med nationalitet. Och slutligen, var än i världen en palestinier väljer att leva, så kommer denne att veta att i en krissituation, om de känner sig hjälplösa, så har de någonstans att ta vägen. De kan ÅTERVÄNDA.

Men till den dagen, tills en palestinier kan vinna tillbaka det som nästan alla i världen ser som sin födslorätt, och som en självklarhet, kommer de att leva i en vakuum. I ett dystert vakuum. De smeker tankar. De ser bara det röda i blodets vision. De har ingenting att förlora. ABSOLUT INGENTING.