För tretton år sedan skapade Amy Goodman det dagliga tv- och radionyhetsmagasinet Democracy now. Målet var att under valrörelsen inför det amerikanska presidentvalet 1996 erbjuda en journalistik och ett perspektiv som utgick ifrån vanliga amerikaners liv. Det massiva gensvaret gjorde att man beslutade att behålla programmet även efter valet.

I dag har de ursprungliga fem radiostationerna utökats med ytterligare dryga 700 medsändande radio- och TV-stationer, både i och utanför USA. Democracy now sänds från Pacifica network som är helt oberoende av allt, utom sina lyssnare. Inga statliga bidrag eller reklam förekommer.

 Den alternativa Nobelprisjuryns motivering till valet av Goodman lyder ”...för att ha utvecklat en innovativ modell för sant oberoende politisk journalistik som erbjuder miljontals människor tillgång till de alternativa röster som ofta utestängs av mainstream-medier.”

 

Tror du att oberoende media med tiden kan komma att bli ”mainstream”, det vill säga en framtida norm för journalistik?

– Ja, jag hoppas att det är så det ska bli, men just nu är det inte mycket som tyder på det...


Är du optimist?

– Ja, det är jag. Det faktum att det inte fanns några massförstörelsevapen i Irak blottar inte bara Vita huset, det avslöjar även våra medier. Det faktum att de hade så väldigt fel [under uppbyggnadsfasen inför Irakkriget] har fått människor att söka andra källor för att få korrekt information – viktig information om krig och fred, om liv och död.


En förutsättning är förstås ett öppet internet. Anser du att det finns ett hot mot öppenheten på nätet?

– Ja, hotet ligger i företagens kontroll över den infrastruktur som internet bygger på. Och öppenheten utmanas. Telecomföretagen försöker driva igenom en lagstiftning i Washington som skulle begränsa interet, som skulle privatisera det och göra det extremt svårt att hålla det öppet. Men det finns en stor mediedemokratirörelse som slår tillbaka, som slåss för det som kallas ”nätneutralitet” – ett öppet internet.


Ser du telecomföretagens påtryckningar som ett försök att begränsa inflytandet från oberoende medier och andra rörelser?

– Well... Företag vill tjäna pengar.


Obamas kampanjbudskap var i första hand ”förändring”. Nu menar många att hans val av ministrar och nyckelpersoner snarare signalerar en traditionell amerikansk politik. Vilka reflektioner gör du?

– Barack Obamas valseger var en storartad seger även för gräsrötter runt om i landet. Han mobiliserade miljontals människor, från alla nivåer. Det var en global händelse och han här en global person. Du vet, hans pappa var en svart man från Afrika, hans mamma en vit kvinna från Kansas. Han föddes på Hawaii, växte upp i Indonesien och på Hawaii, utbildade sig i Kalifornien och i New York och han jobbade som social organisatör (community- organizer) i Chicago – ett organiseringsarbete som var otroligt viktigt för hans kampanj och innebär att föräldrar kan säga till sina barn ”Kanske du också kan bli en social organisatör och sedan, en dag, kanske bli USA:s president.” Han samlade enorma summor pengar, små summor från många miljoner människor. Men han samlade också miljontals dollar från en liten grupp människor och frågan är nu – vem kommer han att lyssna till? Det är de miljontals väljarna mot de få som gav miljoner. Och det kommer nu att vara upp till gräsrötterna själva att organisera sig. Jag tror att Obama vann presidentvalet för att han var motståndare till kriget 2002. Han uttalade sig mot invasionen av Irak, det var den avgörande frågan som skiljde honom från Hillary Clinton och det är vad gräsrötterna måste påminna honom om hela tiden.

Barack Obama har valt en regering som inte skiljer ut honom från hans motståndare, varken McCain eller Clinton, så nu är det upp till folket att ställa krav. När de som är vana att få som de vill – de som rör sig vant i Vita huset och kongressen, lobbyisterna – viskar i hans öra, måste han kunna säga ”om jag gör som ni vill så kommer de att storma Bastilljen”. Men om människor inte finns där ute, så kan han inte säga det. Och det finns många frågor där människor behöver mobilisera sig, på samma sätt som Obama lärde dem. Men denna gång utan honom och hans kampanj – och kanske dessutom emot honom.

Att han är den förste afrikansk-amerikanske presidenten är historiskt. Det är av stor, stor betydelse och kommer att bryta många barriärer. Men frågan om policy är inget som avgörs av en man, utan av alla. Därför måste gräsrötterna nu bestämma om de, mitt i sitt passionerade stöd för Obama, också kan utmana honom passionerat på många punkter. Och det är vad om återstår att se.

 

Vad gör dig lycklig just nu?

– Att se mina systrar som jag delar priset med och det skydd detta pris skänker dem, från Indien till Somalia. Det erkännande det ger Monica Hausers kamp mot det sexualiserade våldet över hela världen. Också att se priset gå till oberoende media. Det är väldigt uppmuntrande, eftersom det är ett viktigt erkännande av mediernas vikt och betydelse, men också gör klart att vi måste skydda medier från att styras av kommersiella intressen – de kommersiella intressen vars medier är så snabba att slå på krigets trummor.