Det hela går ut på att agera som om idealstaden redan vore verklighet. Blunda, lägg märke till vad som uppenbarar sig och börja agera. Som om din dröm redan vore sann. Ta staden i besittning – innan någon annan gör det. Med små och dessutom fullt lagliga medel kan man komma långt. Tror jag. Här kommer fem tips på hur du kan gå till väga.

Problem ett: Jag vill ha en vacker, grön omgivning där jag bor. Någonstans att ta vägen när solen skiner, där jag kan koppla av. Där jag nu ser en ful, försummad bit mark, ser jag för min inre syn en liten park med blommande rabatter.

Möjlig lösning: Diskutera med ansvarig i kommunen eller stadsdelen om att få ”adoptera” markplätten. Om du och kommunen sedan kommer överens, kan ni upprätta ett brukaravtal. Brukaravtal kan ingås mellan kommunen och en person eller organisation. Förutsättningen är att plätten förblir allmän mark. Men oj! Vilken chans du då får att sätta din egen prägel på området i fråga.

Ett mindre jobbigt alternativ för den förhoppningsfulle kan vara att skicka in ett medborgarförslag till stadsdelsnämnden. Där ber du kommunen ordna din drömpark efter dina egna önskemål. Förslaget registreras och beslutas sedan om i laga ordning.

Problem 2: Jag ska ut och dela flygblad, men det är så kallt. Jag fryser – var hittar jag lite värme?

Möjlig lösning: Gå in i närmaste galleria och börja dela ut dina flygblad – fast kanske inte mellan människor. Gallerians stråk är att betrakta som allmän plats. Det står på Stockholms stads hemsida, om du eller någon annan tvivlar.

Problem tre: Jag tycker att mitt lokala torg mer ser ut som en parkeringsplats än ett torg. Eftersom det är det enda torget i min stadsdel, vill jag gärna kunna sitta där och titta på blommorna och mata duvorna. Det kunde vara ett riktigt fint ställe om det inte vore för alla bilar.

Möjlig lösning: Samla ihop ett gäng likasinnade och ockupera alla de bänkar som trots allt finns på platsen (den ska ju ändå föreställa ett torg). Och varför inte lösa parkeringsbiljetter samtidigt? Parkera sedan dig själv och dina vänner där med fika, stolar och bord. Till slut får bilarna inte plats. Varför inte sedan ta och dokumentera det hela på bild och skicka in till någon tidning? En opinionsbildning har där med startat.

Du kan ju också, som i det första fallet, börja med att skicka in ett medborgarförslag till stadsdelen: ”Låt torget vara ett torg och inte en parkeringsplats”. Förslaget tas då upp och behandlas i laga ordning, men tyvärr kommer du förmodligen att finna att ärendet skickas vidare till någon mer central enhet, som till exempel trafikontoret där det blir behandlat som en trafikfråga – trots att stadsdelen ska ansvara för den lokala stadsmiljön. Men då har du i alla fall försökt.

Problem fyra: Jag vill ha kontakt med dem som fattar besluten om min närmiljö och min stadsdel. Jag vill gärna kunna se dem i vitögat eller åtminstone se hur de ser ut. Jag vill bli en medborgare med insyn.

Möjlig lösning: Gå på ett öppet möte i stadsdelsnämnden, hör vad de pratar om och läs vad som står på dagordningen om du inte visste det förut. Ibland förekommer det mer informella samrådsmöten mellan politiker och medborgare. Då kan du gå dit och slå dig ner och prata med politikerna, som man pratar med vem som helst. Ibland kan det förekomma att beslut redan är fattat i det ärende samrådet ska behandla. Men då kan du i alla fall säga vad du tycker och tänker. Detta ger en känsla av verklighetsförankring.

Problem fem: Jag vill hitta tillbaka till naturen – till det som jag tror är den riktiga, mänskliga naturen. Fast utan att lämna stan. Jag vill vara med om att skapa en ny kultur. Den här svenska Stockholmsmodellen börjar kännas lite urvattnad. Konstig och opersonlig. Ibland är det så tomt, med alla människor som hastar fram som i ett kallt och ödsligt ingemansland, stirrandes rakt ut i luften medan de talar med icke närvarande. Vi vet ju numera inte med säkerhet om allihop har hamnat i en djup psykos eller talar i telefon. Det måste finnas något annat! Jag vill hitta något nytt, en stad där människor möts och samtalar med varandra. Hur gör jag?

Möjlig lösning: Hitta en plats i staden som fortfarande är i allmän ägo. Det kan vara en på något sätt hotad plats. Eller så är det bara en plats du gillar och som du inser kan utnyttjas på bättre sätt. Samla ihop några vänner och gå dit. Ta med er varsitt paraply och fäll upp – vare sig det regnar eller ej. Fortsätt att gå dit ofta, fler och fler, tills man en vacker dag ser ett stort tak av paraplyer. Så småningom kanske budskapet letar sig fram: Vi vill ha ett riktigt offentligt rum med ett tak som man kan veckla ut eller ihop – precis som paraplyer.

Eftersom människan är så konstruerad att hon sällan gör något om hon inte har något direkt att vinna på det, kan du behöva tänka ut något mer för att samla ihop tillräckligt med folk. Alltså – ta med dig en grej som du inte behöver och sälj den eller byt till något annat. Kanske hittar du något du själv behöver på motsvarande sätt. Då har ni skapat en liten marknadsplats! Men håll det nere till en grej per person, börja inte mickla med ihopfällbara bord eller dylikt. Då överträds nämligen en av den lokala ordningsstadgans heligaste regler: man får inte sätta ned något på marken. Då börjar det nämligen kosta och krävas tillstånd.

Så kan ni börja. Så småningom, när den nya kulturen har satt sig, kanske det räcker med glädjen att få utbyta tankar och spegla sig i någon annans stilla, närvarande blick. Man kommer till platsen ändå, utan grejer.

Vill du och ni ha en mer solid anledning att uppehålla er på denna plats, fösök med att få adoptera en blomrabatt eller liknande, allt enligt punkt Ett. Att påta i jorden är nyttigt för själen och lite blomsterprakt tillför nya kvaliteter. Stadig användning av platsen hjälper till att hålla den öppen och levande.

Till slut har en sedvana etablerats och med den en ny rätt – din rätt!