Sedan blev det alltfler tak över torgen - men det blev inte riktigt som i min dröm

. För torgen blev inga torg och gatorna blev inga gator. Dom blev fastigheter med affärstider. Ägda förvaltade och vaktade minutiöst av ägarna. Visserligen öppna för allmänheten som gärna får komma dit och fika och handla grejor. Men sedan är det stopp. För vill man göra något annat än att fika och shoppa så får man gå någonannanstans. Frågan är bara - Var någonstans då ? I en tid när de riktiga torgen försvinner och de stora köptemplen vi kallar gallerior breder ut sig och drar till sig människorna.Vissa kan köpa sig rätten att stå där. Demokrati kräver plats - men den ska inte köpas för pengar.

För i galleriorna är inte alla välkomna.

Så här kan det se ut:

Du tillhör en förening eller grupp med människor som vill göra något som enligt den lokala ordningsstadgan kräver ett polistillstånd. Dit hör att sätta upp ett informationsbord och t.ex prata i en megafon. Sådana här tillstånd kan sökas för offentliga platser. En galleria räknas som offentlig plats. Oftast får man då tillstånd från polisen. Det gäller under förutsättning att man också får galleriaägarens tillstånd.Så står det i polistillståndet. Det står "att man kan behöva markägarens tillstånd " Polisen ger endast tillstånd ur ordnings-,trafik- och säkerhetssynpunkt.

Med andra ord, ett polistillstånd att vara i t.ex Gallerian på Hamngatan är bara ett tomt dokument som inte berättigar till något så länge man inte har galleriaägarens medgivande. Ett sådant medgivande får man emellertid inte gratis. Särskilt om själva syftet med att vara där inte faller ägaren i smaken. Mer om hur detta kan gå till kan man läsa om i förra veckans nummer av Stockholms fria Tidning.

Tycker du att detta verkar odemokratiskt- så är du inte ensam om det.

Vi lever i en rättsstat. Där har man rättigheter som är skyddade i lag och som ytterst- ute på gatan - ska skyddas av polisen. Dvs, ingen ska få inskränka min lagstadgade yttrandefrihet, utan att det får konsekvenser.Den enklaste konsekvensen bör vara att de som inskränker, helt enkelt blir tillsagda att upphöra med det.

Men så brukar det inte gå till.

Ett exempel från en annan galleria, den nya Skrapan på Södermalm, ägd av Svenska Bostäder. Nyligen slank jag in där för att dela ut lite information om djurtestade produkter till folk. Innan jag började, frågade jag några vakter jag stötte på därinne - om det var OK. Det var det väl, trodde dom. Sedan gick jag in i parfym-och kosmetikaffären på nedre planet. Tjejen som jobbade där var mycket positiv till mitt budskap och önskade mig lycka till.

Varpå jag gick ut och stälde mig för att tyst erbjuda folk mina flygblad. Efter en tio minuter dök det upp en herr von Polgar, tillsammans med en vakt och påstod att det var hans galleria. Jaha, sa jag. Jag trodde det var Svenska Bostäders. Ja..jo visst var det så. Han jobbade för dem .Men jag borde väl ändå ha förstått att jag först skulle ha frågat dem om lov . Det var inte bara att komma dit och ställa sig. Den här killen (med en åtbörd åt vaktens håll) kan minsann använda sina muskler. Det har han befogenhet till. Och batong också om det behövs. Så det så.

Trevligt värre alltså.

Vid ett besök på Södermalms polisstation dagen efter, försöker jag få reda på vad som gäller i deras distrikt. Att få prata med en polis direkt går inte, utan "samtalet" sker via en receptionist. Jag får veta att det jag bör göra är att vända mig till galleriaägaren för att komma överens med dem.

Här kan vi alltså se hur polis och galleriaägare samarbetar för att hålla "golvet rent" från allting som ev kan stå i strid med affärsintressena. Hur medvetet detta är, är svårt att veta. Förmodligen har jag bara att göra med människor under påverkan av den alltmer genomgripande ideologin KONSUMISMEN . Rättstolkningen blir då mycket tvivelaktig och följden ibland närmast absurd. Som när en ensam kvinna med några flygblad i handen blir utvisad ur en galleria. Trots att hon inte sagt något eller gått på någon- utan bara stått där tyst och stilla.

Detta i motsats till de stora telefonbolagen, fastighetsmäklare eller andra som ockuperar våra kollektivtrafikpassager och gallerior. Alla behöver tillstånd, säger polisen. Men alla har ändå inte rätten att finnas där med sin verksamhet.

I SvD nyligen kunde man på ledarplats läsa om, att motståndet mot den tänkta gallerian vid Sergels Torg skulle bero på ""sur antikommersialism " Kan det vara så att den skribenten inte har förstått ? Visserligen handlar det också om att vi måste konsumera mindre. Fler ytor för kommers och reklam leder oundvikligen till mer konsumtion. Att köpa och handla sig lycklig är något som i längden är ohållbart med tanke på miljön och kanske även med tanke på vår livskvalitet.

Istället handlar motståndet mot gallerior mer om att vårt offentliga rum tas i anspråk av mäktiga krafter.Stora företag som kan köpa sig plats och som formar miljön omkring sig, omkring oss alla.Miljön är glänsande vacker men iskall,enformig och tung av tristess. Envåldshärskare med privata vaktstyrkor liknar dom. Vi blir till en stor massa av medborgare och förpassas till att bli mottagare och köpare eller helt och hållet till åskådarplats. Det finns liten möjlighet att vara medaktör i det kommersiella samspelet. Småföretagare i en galleria ? Du är chanslös ! Så liten att du kanske bara har ett bord att fälla upp ? - Försvinn, du är närmast olaglig !

Här pratar vi inte om rättvis handel utan om handel enbart på de stora företagens vilkor. De stora företagens maktutövning blir alltmer kännbar och upprätthålls med en järnhård kontroll.

Är det så här vårt nya trygga samhälle ska se ut? Ska yttrandefrihet kosta pengar eller goda kontakter ?

Ge oss fler riktiga torg istället. Där alla är välkomna.