”År 1880 utkom Paul Lafargues stridsskrift Rätten till lättja. Boken blev snart en av världens mest sålda politiska skrifter. I den hävdades att arbetet inte borde stå i centrum för livet. Människan hade rätt att lata sig. Latheten kunde dessutom tjäna som ett vapen mot det kapitalistiska samhällets utbredning.”

Detta skriver Peder Alex, Lena Eskilsson och Jonny Hjelm i boken Efter arbetet – Studier av svensk fritid (Studentlitteratur, 2000).

De fortsätter: ”I början av 1900-talet krävde den tidiga arbetarrörelsen reglerad arbetstid. Kravet fick sin agitatoriska utformning första maj 1890 i parollen ’åtta timmars arbetsdag, åtta timmars fritid, åtta timmars hvila’.

Under perioden av frihet skulle arbetaren umgås med familj och vänner och helst också vara politiskt aktiv genom föreningsverksamhet och folkbildning. Idealet var att inte lata sig, och i det avseendet distanserade sig arbetarrörelsen från Lafargues uppfattningar.”

Förutsättningar för fritid, liksom dess fördelning och organisering, ingår i det moderna samhällets välfärdsprogram. Fritid är därmed en del av de sociala rättigheterna som hör 1900-talet till. Under 1930-talet demokratiserades fritiden och allt flera människor fick mera ledighet. Ledighetens fördelning var dock mycket ojämn ifråga om klass och kön.

I dag diskuteras fortfarande arbetstidsförkortning, främst genom kravet på sex timmars arbetsdag. Knappast någon menar att den förkortade arbetstiden bör leda till att tiden för vila utvidgas till tio timmar.

Kravet på meningsfull fritid är inte mindre i dag än för hundra år sedan, snarare tvärt om. Idealet är fortfarande att ge fritiden en meningsfull inramning, att umgås med familjen och trimma kropp och själ med hjälp av fysisk aktivitet och vidareutbildning.

I dag är det många som omedvetet lever efter Lafargues målsättning ”rätten till lättja”, även om de flesta följer den ”svenska modellen” med ”meningsfull fritid”. Men kanske borde vi på nytt läsa Paul Lafargues bok och diskutera ett annat innehåll för fritiden? Är inte pliktuppfyllelsen att även all fritid ska ske under organiserade former en bidragande orsak till det vi i dag benämner ”utbrändhet”?

Det är också den svenska arbetsplikten, som jagar de människor som blivit av med sitt lönearbete.

Vi behöver pengar för att leva. Därför måste vi fortsätta att föra diskussionen om basinkomst och medborgarlön, om hur samhällets resurser ska få en rättvis fördelning.

Jag anser att ett arbete är nödvändigt för alla, bland annat därför att vi i arbetet får viktiga sociala kontakter. I dag jagas de arbetslösa med blåslampa, för att de ska känna sig som mindre värdiga människor som själva är skyldiga till sin egen arbetslöshet. Sökarlyktan borde istället riktas mot den kapitalism som lägger ned eller flyttar företag för att säkra aktieägarnas vinster – dessa människor som lever på en arbetsfri inkomst.