Ont i magen.
   Att varje morgon vakna och veta, att jag är ingenting värd.
Inte ens vikariejouren ringer längre.
   Att väcka barnen till skolan och veta att ”stämplingsdagarna” snart är slut, att få ett brev från A-kassan som säger att jag inte jobbat tillräckligt många dagar för att vara berättigad till en ny period.
   Att hållas på gallret över kokande olja, att jagas med blåslampa.
   Att söka jobb även utanför hemkommunen, utan att få.
   Att möta blickar från arbetslösa som redan vant sig. Som går på Agan – Arbetsgarantin, där man bestraffas om man vägrar ta anvisat jobb.
   Att låta sig förnedras.

   ”Du är i en prekär situation, som du måste ta dig ur”, sa en norrman på tåget. Han ville hjälpa mig till jobb i Nordnorge, sa att han var entrepenör med många kontakter.
   De vanliga svenskarna som har ett arbete säger bara ”Lycka till!”. Som Per Ahlmark sa i Olofström för 20-talet år sedan, när vi också hade en borgerlig regering. 
   Vi dras ner i krisen, mals ned i köttkvarnen och vår livserfarenhet kommer ut som färdigtuggade korvar.

   Jag vaknar på natten. Ont i magen och hostar blod. Jag kan inte sova.
   Hamstern springer i sitt hjul och pockar på uppmärksamhet. Jag ger honom broccoli, som han äter glupskt med glädje. Om nu en hamster har sådana känslor?
   Själv är jag på en tröstlös vandring utan mål, där de som tror sig veta bättre säger att jag "är i en period mellan två jobb". Men, det nya jobbet syns inte längre. Det finns ingen bortre parentes.

   Vid de senaste jobben jag sökte fick jag som svar att de beslutat att avbryta anställningsförfarandet för att internrekrytera. Min tanke var: ”Det var väl för att jag sökt!”. Från ett liknande jobb, där de avbrutit rekryteringen, svarade de att de tyvärr inte kunde skicka tillbaka ansökningshandlingarna för att de hade som regel att arkivera alla inkommande skrivelser i två år.
   Vad gäller Luleå kommun, skrev de tidigare att de ville behålla mina handlingar i det fall de hade ett jobb för mig. När jag sedan under ett års tid fick fel lön, sa de att de inte hade fått in något papper på att jag var behörig lärare. De tittade till och med i arkivet, utan att hitta något. Ändå hade de under flera år fått ansökningshandlingar från mig, som de bara i enstaka fall skickade tillbaka. Först efter att jag än en gång skickade in mitt utbildningsbevis fick jag ”rätt lön”, men då fick jag istället ytterst få vikariat.

   Beslutsfattare jag känner från tiden som kommunalpolitiskt aktiv, hälsar glatt och frågar hur det är. När de får veta, säger de med en medkänsla som verkar äkta att ”Du ska veta att jag lider med dig!”
   De vill så gärna kunna hjälpa mig, men de kan inte.

   När jag förra året sökte försörjningsstöd och fick avslag, var det som att få en spottloska i ansiktet från socialassistenter som suttit vid samma bord på socialnämndens möten. Nu har jag sedan länge gjort av med alla besparingar och har inte längre råd med tandvård. Men visst vet jag att det finns folk som har det ännu värre.

   För drygt ett år sedan ordnade Örnäsets Församling ett Öppet hus för människor som hamnat mellan stolarna - ett bra initiativ som många hoppades skulle fortsätta. Hur gick det med det?
   Efter nyår får vi en ny diskrimineringslag, som även inkluderar åldersdiskriminering. Men som vanligt åligger det den diskriminerade att bevisa att han eller hon är diskriminerad.

   Jag lever i Sverige, ett land som sett mig födas, som gett mig utbildning, som tagit mina bästa arbetsår ifrån mig. Men som inte längre i något avseende vill ta vara på min livserfarenhet.
Hjälper ens en ny regering, där de nya samarbetspartierna reser land och rike runt i optimistisk och opportunistisk anda? Och hur gick det med de nya moderaternas arbetslinje?

Bror Kajsajuntti, arbetslös norrbottning