Couscous är en film så skickligt genomförd på alla nivåer att den är näst intill perfekt. Skådespeleriet är rikt, mångfacetterat och nyanserat i stora gester som små. Detta gäller inte minst skicklige Habib Boufares som Slimane Beiji, den välmenande men innerligt tröttkörde pappan och Hafsia Herzi som hans kvicktänkta och godhjärtade styvdotter Rym. De båda drar filmens kanske tyngsta lass och de gör det med bravur. Skådespeleriet håller även i övrigt hög klass in i minsta biroll och är av den typ där förställningen ofta blir minimal för att inte säga i det närmaste obefintlig vilket leder till en starkt dokumentär känsla. Den flitigt användna handhållna kameran bidrar naturligtvis starkt till denna upplevelse. Vid en lång och rytmiskt sett genialiskt genomförd middagsscen med familjen Beiji stannar kameran ibland så nära och så dröjande vid ett känsligt och uttrycksfullt ansikte att man nästan tror sig kunna förutse vad just den familjemedlemmen kommer att tänka eller säga i nästa sekund. Scenen är så skickligt genomförd att man i tanken med lätthet i tanken kan transportera sig till den prat- och matglada familjen där det mumsas mustig aubergine, stark pepperoni och välsmakande couscous. Det är bara doften som saknas, men den är å andra sidan inte svår att tänka sig.

Grundberättelsen i Couscous är relativt enkel. Slimane, som jobbat som hamnarbetare i franska Séte i 35 år får plötsligt veta att han är för gammal och ineffektiv för sitt yrke. Efter att först ha fått sina arbetstimmar nedskurna med hälften förlorar han snart jobbet. För det ganska magra avgångsvederlaget köper Slimane en nergången fiskebåt och med hjälp av Rym och sonen Riadh (Mohamed Benabdeslem) rustar han upp fartyget för att förverkliga sin dröm; att öppna en couscousrestaurang. Den franska byråkratin gör det emellertid svårt för Slimane att genomföra sitt projekt och han bestämmer sig för att hålla en fantastisk couscousfest på den nyrenoverade båten för stadens makthavare så att de på varje cylinder ska tända på restaurangidén och ge honom alla tillstånd han behöver för att kunna öppna restaurangen för allmänheten. Slimanes stora familj och vänkrets strömmar till för att göra festkvällen oförglömlig och allt verkar gå vägen, men när couscousen som gästerna väntat på med spänning väl ska serveras står den inte att finnas någonstans...

Denna grundberättelse viker regissör och manusförfattare Kechiche under filmens gång ut tills den innefattar storfamiljen Beijis hela komplexitet i vardag, lycka och olycka; för Kechiche har detta varit av yttersta vikt för filmens autencitet. Couscous är enligt regissören själv en reaktion på alla de stereotypa och schematiska porträtt av fransk-arabiska familjer han sett genom åren. Kechiche, som själv är uppväxt i en fransk-arabisk kultur, har också uttryckt en önskan om att man har rätt att vara annorlunda utan att behöva bli betraktad som exotisk, men han har också påpekat att skillnaden i en film kan vara hårfin mellan dessa två element. Denna balans har Kechiche uppenbarligen jobbat hårt med i manus och regi och föga överraskande har han också lyckats in i minsta detalj. Couscous är komplex och annorlunda men gudskelov befriande fri från både exotiska och kolonialistiska tankemönster. Det här är utan tvekan en av årets bästa och viktigaste filmer och en uppmaning om att gå och se den känns väl vid det här laget överflödig.

- Mathias Rosquist