mallamerik,mallamer,
malameri, mallame, amerik,
mallameka, merrika,
Lars Mikael Raattamaa
Albert Bonniers förlag
 

Faktaruta: Lars Mikael Raattamaa är född 1964 i Rosersberg men uppvuxen i Norrbotten. Han bor i Årsta och är utbildad arkitekt.

Tidigare utkommet:

Ur krakars gäld 1989, Glädjens krig i allt och i allt det ljusa 1993, Ingenting annat(materia) 1996, Helgonlegenderna:väv 2000, Politiskt våld 2003 , Svensk dikt 2006 (källa: Wikipedia)

Jag vill komma ur denna textmassa för att meddela omgivningen att associationerna som texten bitvis har kladdat ner mig med har gett massor av fantasier om betydelser och uppslagsändar men hur detta skall sluta och var jag skall göra av allt vet jag inte. Kanske knopar jag ihop eget, eller låter det hela bara verka. Jag vet helt enkelt inte hur jag skall förhålla mig.

Här är läsaren utlämnad till den egna fantasins möjliggörande av utvägar i texten för att uppnå något av vikt. Om man egentligen vill ha betydelse vill säga. Om han vill uppnå orsakssammanhang och frilägga händelsekedjor. Det finns ju den möjligheten att läsaren alls inte är intresserad av betydelse i gängse mening utan bara vill flyta med i ett viljelöst meningsskapande eller kanske bär på en hjälplös önskan om vilken betydelse som helst bara det är någon, åtminstone till en del. Eller vill man kanske bara strosa kring, verbalt. Kanske uppfinna och skapa. Textens massiva ordproduktion hänger endast bitvis samman och anger små upptakter till sammanhang som dock alltid gäckar i slutänden. Betydelser erhålles då endast genom egen produktion och förädling av texten.

”...jag känner mig alltid lugn när det är Camilla som kör men hon blev så förskräckt när hissen föll ned att hon inte kunde sova på flera nätter och smittan har spridit sig...”

Detta är en text. Texten är skriven av Lars Mikael Raattamaa. Och han har bjudit in gästskribenter. Här finns Johan Jönsson, Hassan loo Sattarvandi, Jenny Tunedal, Sara Stridsberg och andra. Men vad är detta då för text? Är det en diktsamling? En prosatext? Ja, den är etablerad som en diktsamling. Det berättas i inledningen. Och det är en massiv text. Och instucket i boken kommer gästernas texter. Som Sara Stridsbergs på sidan 181, som inleds med: ”Det sägs att mitt land brinner. Att allt skall bli bra. Att det ordnar sig...”

Och så sant som det är sagt. Jag tror det också. Som Sara. Att allt ordnar sig. Även med denna text. Att allt nog skall bli bra vad det lider, bara man läser vidare med friskt mod.

Och Johan Jönsson skriver på sidan 193 om möjliga kanskeord med en början så här: ”...Att ha överlevt mellan två givna årtal inom parentes...”

Jag tror inom parentes sagt att de ordinarie kraven upphör. Jag tror att analysen blir därefter. Jag tror att det är dags att släppa på konventionerna i förståelsen, jag tror att man gör sig själv en björntjänst om man tror sig kunna upprätthålla sammanhang eller foga ihop textändar i det här textmassivet. Jag tror det är som med gudsbegreppet, om man vill tro så är det bara att överlämna sig. Ge sig hän. Att låta den store däruppe ta hand om det hela. Tror man inte på detta får man väl sitta kvar härnere i allsköns ro och nysta vidare i garnet. Nåja. Jag tror också att det kan vara som en låtsaslek där man låtsas att man läser med förståelse. Då tror jag man kan komma ganska långt. Som i livet. Låtsas leva. Låta och skrälla och vara på låtsas. Men man får inte bli besviken när man trillar dit i betydelserna. När den sorts verklighet man uppnått rämnar.

I övrigt återstår det stora arbetet med att ta till sig texten. Man får läsa hur man vill. I min läsning kolliderar jag ständigt med de associationsavbrott som Raattamaa gör i disparata tankekedjorna och jag får ta nya tag. Naturligtvis kan texten läsas som en röra med en massa löst sammanhängda satser utan inbördes anknytning.

Texten kan liknas vid ett medvetandes eviga intag av intryck. Osorterat, obenämnt, ograderat och ostrukturerat. Den hjärna som tog in dessa sjöar av uppslag och hav av trådändar tycks inte ha gjort slut- och skitjobbet att kategorisera och arrangera.

Men om man läser texten i ett oavbrutet tempo uppstår en viss betydelse som ligger ovanför och utanför textens egentliga meddelanden. Det blir istället till en form av musikalisk och typografisk betydelse. En betydelse av något som liknar ett sammanhang. Och det är väl det som hjärnan upplever. Att detta liknar ett sammanhang. Hjärnan vill ju gärna uppnå detta, en rationalitet och förståelse. Att texten liknar en text med ett sammanhang. En välbekant form för associationer. Men hjärnan får leta förgäves efter orsakssammanhang som den kan bygga ihop trygga och begripliga händelsekedjor kring. Att jämföra med vår verklighet som ibland ställer oöverstigliga krav på förståelse.

Och man kan väl ibland anklaga viss dikt för att vara rumphuggen och brista i tydlighet eller ange diffusa sammanhang. Skillnaden mellan en sådan ordinär diktsamling och denna massiva textmassa är egentligen bara det typografiska greppet. Man låter texten löpa oavbrutet sida upp och sida ner utan avkortning.

Bitvis liknar texten som sagt en text med ett betydelsstringent innehåll. Det vardagliga anslaget i varje sats gäckar läsaren och lurar läsaren att tro på ett nytt liv bakom nästa komma eller sats, men dock, här sökes begriplighet förgäves.

Som att:...”...sen glömde jag tvätten i torkrummet på kvällen och nästa dag hade jag inte tid och när jag gick dit på torsdagen var naturligtvis alla sidenskjortorna stulna allt bygger på att inte associera tänk det är inte som du tror du skall alltid förvränga...”

Man skall släppa taget. Man skall ge upp. Man skall flyta med. Som i musiken. Man skall hänge sig. Jag ger mig hän.

Benny Holmberg