LFT arkiv


Denna artikel har publicerats i Läsarnas Fria Tidning - en tidning som helt byggde på medborgarjournalistik. Idag är Läsarnas Fria nedlagd, men arkivet är tillgängligt på Fria Tidningar.

Recensioner
Benny Holmberg

Läsarnas Fria

Drömfakulteten

Valerie Solana satte vilda spår i sitt liv. Hon skrev SCUM-manifestet och sköt Andy Warhol. I Drömfakulteten har Sara Stridsberg tecknat en ömsint fantasi över Valerie Solanas liv. Det är en resa i det komplicerade konstnärskapets, det självförbrännande missbrukets och den trasiga själens eldorado. Det är ett sorgset och poetiskt kärleksporträtt där Sara skapar sin egen Valerie.

Drömfakulteten
Sara Stridsberg
Albert Bonniers förlag, 2006

Jag har aldrig älskat en text som jag älskar Valeries text. Ingen text har förändrat mig så. Ingen händelse eller företeelse/ ... /Jag vill bara prata med Valerie. Jag kan inte sluta tänkta på Valerie"

Så skrev Sara Stridsberg i förordet till sin översättning av SCUM-manifestet när det kom på svenska 2003.'

När Sara Stridsberg tar sig an den amerikanska feministen Valerie Solana sittande på sängkanten i hennes sjaskiga tillvaro så låter hon Valerie anta den klassiska figuren av ställföreträdande haverist som ger alla ordentliga och välanpassade flickor en spektakulär föreställning om hur en kvinna går sin egen väg. Sara serverar helt enkelt en drömförebild av hur man kan kasta sig ut i livet med berått mod. En havererande förebild. Den är inte utan komplikationer och blir än mer komplicerad om personen går under med ett rättfärdigt budskap i handen eller åtminstone som i Valeries fall, med ett spektakulärt manifest i handen. Valerie Solana skapade SCUM-manifestet som betyder 'Society for cutting up men' och som är en genomgång av och uppgörelse med det patriarkala samhället där hon bland annat drar slutsatsen att männen inte förtjänar att leva.

 Om det är manifestet som skapat Solana ryktbarhet eller att hon sköt Warhol halvt ihjäl går väl idag inte att svara på. Valerie Solana har ändå gått till historien med sitt spektakulära SCUM-manifest som tagits på allvar av vissa och setts som en häftig ironi av andra. I sina mest mest spektakulära inslag går det ut på att eliminera alla män och att kvinnor fortsättningsvis skall fortplanta sig på konstgjord väg. Hur det skall se ut och fungera är en obesvarad fråga.

Sara Stridsberg skapar och skriver in sig i denna 'drömfakultet' som bland annat utspelar sig på Solanas sängkant där Sara fortlöpande för en dialog med Valerie. Ibland kan denna dialog bli väl beskäftig från Saras sida som kallar sig Berättaren och Valerie framstår bitvis som alldeles för osorterad för att kunna vara den intellektuellt vakna kvinna som måste ha hållit i pennan när hon skrev det vassa manifestet. I domstolstrotset när hon ställs inför rätta efter att halvt ha skjutit ihjäl Andy Wharhol framstår hon bitvis som en vilsen och upprorisk tonåring och inte den vakna kvinna som skrivet diverse spektakulära saker som pjäser och andra texter dit bland annat manifestet hör. Hon var ju redan känd i undergroundkretsar som en formulerad intellektuell och var mycket mer än en upprorisk snorunge. Valerie Solanas kvarlämnade outfit och själsliga bohag blir hos Sara etablerat till en klassisk utflipparförebild, likt många kända förebilder som droppar ut i vårt ställe. Att de agerar ställföreträdande eländesfigurer som faller ned i en tråkig sörja av missbruk och självförbrännande liv. Kanske tillfredsställer och förlöser det hos många ett förkvävt behov av frihet att få läsa om detta.

Valerie Solanas liv och leverne är enligt Sara en konsekvens av det patriarkala samhället, utsatt som Valerie var för övergrepp, utlämnad att bli våldtagen av fadern i hammocken när den svikande, rökande, ständigt nyförälskade modern som byter åsikt i takt med de män hon fångar på sitt flugpapper, alltid ger sig iväg på eviga barrundor iklädd sina leoparddraperingar, och lämnar sin 'sockerbit', 'sin lilla häst' , Valerie kvar i faderns giriga händer.

Boken inleds som sig bör med en dödsscen. Den utspelar sig på ett hotellrum i Tenderloin District, torskdistriktet i San Fransisco. Det är april 1988 och Valerie Solanas ligger och dör i lunginflammation på en nedpissad madrass i skenet från de blinkande neonrosa skyltarna på gatan utanför.

Det är en klassisk scen och man blir något reserverad inför denna tungt expressiva tragik och dramatik. En nästan klicheartad 'sjaskigt-hotellrum- och- neonblink från gatanscenografi'. Då scenariot är alltför välbekant och frekvent i diverse outdropparhistorier letar man efter bevekelsegrunder och spekulativa arrangemang hos Saras text som skall avslöja bedrägeriet för det är ju ändå en uppdiktad biografi. Men interiörerna är äkta och med fakta överensstämmande. Så här var det när hon dog.

Valerie Solana kan väl betecknas som en ultrakonsekvent individualist. En självgjort ego som vågar vräka på i sina personliga utgjutelser. Men kan hon stå som en förebild för ett kollektiv av kvinnor? Om man tänker förbi de spektakulära utrotningspassagerna om män i hennes manifest och om man förmår bortse från det olustiga och motsatsvis bitvis faktiskt riktigt putslustiga i SCUM-manifestet så kan man ju ändå ställa sig frågan. Sara Stridsbergs beskriver i sin bok en individuell längtan och redovisar även en personlig avund men samtidigt en reservation mot denna litterära figur hon skapar av det ändå ganska magra personliga gods som Solana lämnat efter sig. Är det en tjänlig bild? Ger den något matnyttigt, går den att använda för andra kvinnor?

Frågan kan ställas eftersom Sara Stridsberg lagt till undertiteln 'Tillägg till sexualteorin'. Kanske ett understatement, men ett pretentiöst sådant. Valerie Solana är ju konstant självmordsbenägen eller befinner sig ofta i den passivare formen av att vara 'en fara för sin egen säkerhet'

Sara låter Valerie säga att ingen liten litterär småbrud med vidlyftiga författarambitioner ska komma och skapa henne men också att hon anser att döden är lösningen på allt och detta blir som ett dåligt samvete hos Sara och hon täcker upp och skaffar alibi gentemot läsaren genom att hon i alla fall 'har snackat med Valerie'. En finurlig litterär konstruktion.

Och Valeries konstaterande om döden som befrielse ställer inte Sara upp på. Att döden är lösningen alltså. Nåväl. Vi trodde inte heller att Sara skulle göra det. Men Sara hyllar likväl denna Valerie vilket i praktiken betyder att hennes självförbrännande liv framställs som en möjlig utväg. Det är den ständiga faran i att heroisera den utflippade. Som ett ställföreträdande martyrskap.

Nu när Sara har tagit sig an Solana utifrån den lust som kanske finns hos en välanpassad intellektuell medelklasskvinna i att ha en riktigt häftig breakoutförebild så undrar man över denna hennes kärlek till den utflippade Valerie. Vart bär den hän? För kärleken förlorar ju sitt föremål i en sorglig död och man kan åtminstone som läsare återgå till ordningen när Solana bränt sitt liv och dött i lunginflammation, utslagen och nedknarkad. Vad gör Sara?

Vad är det egentliga resultatet av Solanas 'kamp', undrar man. Den är ju individuell, och den är spektakulär, men den är först som sist självförbrännande. Till vad nytta? Är det manifestets existens som kanoniserar hennes död? Hon är visserligen offer för omständigheter, men hon dör tragiskt. Vad kan kvinnor lära? Och män?

Dramaturgin och det litterära handlaget hos Sara är effektivt och gör det hela mycket läsvärt. Det är kärleksfullt, poetiskt och mycket njutbart skrivet. Drömfakulteten är ett stort verk av Sara Stridsberg som bränner fast ett märkligt kvinnoöde i våra sinnen.

 Benny Holmberg

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Terra é vida!-Jord är liv!

”Terra é vida”. ”Jord är liv”, är ett uttryck som människorna i Amazonas använder och som är en vattendelare mellan två sätt att se på Amazonas: storföretagarnas och marknadens kontra människornas och naturens. Uppfattningen att Amazonas måste bevaras för människors och arters överlevnad står mot de krafter som vill exploatera regnskogen. Världsmarknaden hungrar efter virke och exklusiva träslag och avverkningen sker i ett allt högre tempo.

Läsarnas Fria

Associationsavbrott och egen textförädling

Där finns hela tiden en gäckande lockelse om betydelser som aldrig uppfylls. Författaren överlämnar istället åt läsaren att stå för betydelse och sammanhang och erbjuder bara evighetslånga och svindlande upptakter till mening. Möjligen kan de inbjudna gästskribenterna bidra med lite förståelse och mening här och var.

Läsarnas Fria

Hyperinformellt med Bildt

Det finns bara en utrikesminister i Sverige. Han heter Carl Bildt. Han har alltid varit utrikesminister i Sverige. Han var utrikesminister redan i skolan. Under den gamla lärarstrejkens kaos organiserade han klasskamraterna och blev mycket upprörd och ondgjorde sig över hur olagligt en del av hans klasskamrater agerade, som till hans fasa uppmanade kamrater att gå hem mitt i skolstrejken trots att det fanns tunga och feta läxor att göra. Carl Bildt var en upprörd utrikesminister redan då, ja han var nog utrikesminister redan i spjälsängen.

Läsarnas Fria

Feministisk spegelkliché eller sjaskig spekulation?

Romanen Baise Moi , Knulla mig!, som är den franska författarinnan Virginie Despentes debutbok, har i sin filmversion chockat allmänheten och konfunderat kritikerkåren. Nu kommer boken på svenska.

Läsarnas Fria

Litterära gäddors alexanderhugg.

När kulturredaktörerna samlat ihop sina papper och sitter kvar på redaktionerna fram på morgonkulan med en ljummen kopp café latte framför sig och tänker att det blev sent den här gången, när alla förfördelade och apostroferade i den kulturella förbeningen skrivit färdigt på sina klargöranden och publicerat dem och när de mest garvade kulturfloristerna bundet kransar kring eländet och begravt det med griftefrasen, ’av litteratur är ni komna till litteratur skall ni åter varda...’, då kan vi börja fundera och summera.

Läsarnas Fria

© 2025 Fria.Nu