Bergsprängardottern
som exploderade
Lo Kauppi
Norstedts
2007

Bergsprängarfadern ligger stupfull på golvet och svär över kvartingar som försvunnit, Lo hetsäter och spyr och kontrollerar spegelbilden och grannen hotar med polisen för allt skrik och bråk. Det handlar först om Lena, som i förvandlingen blir Lo. Men vi pratar om Lo. Som ska få en häst. Det har pappan lovat. Men tyvärr, sunkiga elände, hästen dör.
Lo onnar, skolkar, super och dunkaälskar. Att somna till den varma SL-bussens bromsljud. Att göra ett butiksrån i Gamla stan och krypa undan polisen ned i ett källarrum fyllt av panchoaliens som spelar tråkbingo, som en jätteläskig hallis mitt på dan. Och så kommer London, knarket, fixen,- det bruna som bubblar, rusande upp i nacken, och ned. Att somna och vakna i en evig snurr av skedar och sprutor och trix och fix. Att alltid längta bort...från en aldrig avstannande verklighet...

De autentiska pratslingorna går igenom oändliga utflippningar, från familjelivets kaotiska haverier ut till kvartarna i London. Bitvis trampar texten tomgång i upprepandets och detaljrikedomens svammelsuriska sörja. Bitivis är det lysande, autentiskt och skrämmande. Och man faller stundtals ned i förrädisk utflipparromantik och suggestiv eländesdramatik när man läser om bergsprängarens dotter. Kanske upplever man som jag hur egna högtflyende ungdomsplaner passerar i dimmig revy. Vi skulle gå in i främlingslegionen i Marseille, mönstra på oljetankers till Persiska Viken, vaska guld i Australien, men hamnade på Reeperbahn i Hamburgs sunkiga knullkvarter med tanter med jättetuttar som ville ha betalt för kärlek, gubbar som ville snuska med oss, gangstrar som ville spöa oss och öl och sprit och annat högoktanigt i sanslösa mängder. Vi var sjutton år och ville bara bort och iväg från allting och bli några andra någon annanstans...

Lo Kauppi beskriver hur man ska ta sig ur detta fenomen:

'Det handlar om att överleva å lära sig att stå ut med den man e - att till slut förstå att man varit normal hela tiden'

Där finns nedåtkärlek i boken. Aggressiv fyllkärlek och högoktanig urkukarkärlek med killen Krippe till exempel. Och en kärlek för att tända på, att speeda upp sig, som med Frederique , att snorta, och allt vad det är för fix i missbrukarriket, att röra sig runt runt i kvartar och kvarter sökande efter den eviga ultima-fixen, och den ene sa si och den andra sa så och bara det här funkar nu ändå!...Och Lo vill banta sig ned till självförtroende, rätta till spegelbildens äckliga fetlinjer och det blir till en Reading Festival som kommer med en LSD-tripp- ett vansinne- och det hela stegras och vräker sig upp mot ett avgörande.

När skall döden komma? Är detta bara ett väntrum? Skräcken tilltar och Lo kryper ihop. Vad är det hon söker? Hon ringer hem till mamma.

'-Hej mamma...
-Va e de som har hänt?
-De e över nu. Jag klarade det...'
Och hon börjar gråta...
...att det är livet som är den stora fixen...

Det finns jobb i porrsnusket i London: 'Ta med högklackade skor och underkläder de e allt!' Och hon minns snobbfittor. Anki kakburk. Skolan, barndomen.

Jag skrattar i fåtöljen. Jag skrattar mitt i det solkiga eländet. För Los bilder besegrar mig. Betvingar med sin raka realism. Väcker tankar om egna galenskaper i tidernas begynnelse, stolleprov som fick samhället och den upprörda omgivningen att reagera, med all rätt...

Jag läser vidare om hur Lo i sin helvetestripp slår upp Bergmanboken för att hålla tankarna på ett enda ställe. Hennes bilder är så koncentrerade. Lo Kauppi pratar om sitt liv. Hon spelar numera teater men detta är kall realism.

Hon blir tvångsomhändertagen, tvångsvårdad. Det är dötid och konstigheter och tunga scheman och missförstående folk och sug och morgonsamling. Det är samhällets valhänta, bakvända, pretentiösa cirkus kring den missbrukande. Och vården kringgärdar henne, omsluter. Man kan inte säga till mamma i telefon att de kan prata sen, då döljer man något, det hör vårdaren i sin avlyssnande öronsnäcka, och han har rätt att prata med alla på mötet om vad man sagt. Man kan inte heller skriva i brevet till mamma det man inte kan säga på telefon, då de också läser breven. Själen ligger oskyddad som en darrande fågelunge på vårdarnas bord. Denna själ, som plötsligt blir något att vaka kring, att skydda, när nykterheten kommer krypande, när identiteten klarnar, när självkänslan dyker upp och egenvärdet blir något att kämpa för. Det finns inget som är så svårt men också så viktigt som att uppnå självrespekt när man äntligen får möta sitt nyktra jag.

Det finns mycket sorg och elände i denna bok. Men också kärlek. En handlös kärlek till en fader som dör den sorgliga döden. Och till livet, som ändå är bättre än döden. Lo återerövrar detta liv.

Nu är man jätteglad för hennes skull. Hon har ju skrivit denna explosiva berättelse som en eländig sannsaga. Hon har också gått ut teaterlinjen och är med i uppsättningar. Till och med Norén. Hon visar att man kan ta sig ur djävulskapet. Det är egentligen den största behållningen med denna bok.  Det hela måste få sin motbild. En utväg. Vi har läst om flickor som skär och spyr och dör i totala onödan, om unga människor som super och knarkar sig ur personnumret. Los drypande sannsaga har djävlar och häxor, men också sitt lyckliga slut. Lo får inte prinsen direkt men hon får ett meningsfullt liv.

Man är glad för det.

Benny Holmberg