Värmen
Ulf Lundell
Wahlström & Widstrand
2005

Vädermannen
Ulf Lundell
Wahlström & Widstrand
2008

I Ulf Lundells författarskap har det alltid funnits den store rockaren, musikern som bränner ljuset i bägge ändar enligt den gängse rockmusiker- och rockpoetstereotypen. Ulf har gjort sin supvärnplikt, tagit sig igenom eländet och kommit ut på andra sidan. Ulf är ändå annorlunda. Han har gett folkhemmet några klassiker. Som t.ex. 'Jag trivs bäst i öppna...'... som väl är den text som kommit närmast en genuin folklighet, och han kan där stå sig väl i jämförelse med Bellman, Taube och Cornelius. Som när han i strofen '...där bränner jag mitt brännvin själv och kryddar med Johannisört...', presenterar den ultimata självständighetsförklaringen i vår suphinkande, kräftskive- och surströmmingsstinkande festkultur. Det är den maximala folkhemsfriheten att få bränna själv. Det har svenska supsjälar önskat ända sedan Eldkvarn brann eller ännu längre tillbaka... Vår folkhemssjäl är helt enkelt bakfull till sin natur. Alla våra nationalskalder har ju hinkat i sig så till den milda grad. Som Bellman med sin i rännstenen framkvidande klagan: ge mig blott en sup till, innan jag dör...liksom också Cornelius som sjöng Taubes 'Sjuttonde balladen' 'långt bortom dessa flaskor och buteljer...' eller Evert själv stående på däck ståtande med en flaska calvados...

Det lundellska författarskapet bär dock på en del rockarbråte fortfarande, vrakspillror från den borne musikern. Ett slags frihetsideal irrande i återvändsgränder som hängt med som smycken och kosmetika kring allt han gjort, från att sparka politiska puritaner i häcken till att hamna i knepiga bråk med fittstim. Vad är det Ulf vill frigöra sig i från egentligen? Är det kanske åldern. Att den med tiden lägger allt djupare rynkor i rockarens nylle, att plötsligt blir föremålen för förälskelserna jämngamla med söner och döttrar...eller...?....kanske glattare bananskal att halka på som när rockpoeten i Stinas program en gång i teve lånar sig till att säga att '...han inte vet vad han ska göra med fyrtioåriga kvinnor...'...då han själv just vid tillfället var fyrtio år...då blir det lite väl...gubbrörigt...någonstans...även för en gammal rockare...

Det stora författarskapet hos Ulf är ändå slutgiltigt i vardande. Värmen kommer då att kunna stå som den portal kring vilken han kan bygga och också har gjort med den senare Vädermannen. Dock blir hans utveckling avhängig av om han förmår släppa sitt rockarideal och slänga idèn om att han vill bli fri i någon sorts privatunken hemmaindividuell betydelse. Och istället gå vidare till det samtida och framtida i att värna om det livskraftiga. Då talar jag bland annat om hans naturtexter där han ju är så hemma, ett livgivande av dem. Som att lägga ideal i skogarna. Att plöja ned nutid i åkrar, älvar och ängar. Att se en frihet i den vilda vråkens flykt. En frihet i kampen mot miljöförstöring. Ja varför inte en frihet i att värna om den personliga integriteten- en frihet från all form av kletig FRA. Istället för att irra runt i den individuella frigörelsens sunkiga träskmarker och snöa in på stekiga hotell med någon flyktig förälskelse och sitta där och undra över musselsoppans konsistens i allmänhet och hotellets servicekvaliteer i synnerhet.

Det sker en mognad hos Ulf Lundell i den stora naturprosa och lyrik som anades i Värmen men som i och med Vädermannen nu finns där fullt ut. En Harry Martinssonsk synskhet kring Moder Natur. Men just när han (Ulf) skall ta det föraktliga 'gubbsteget' och bli ålder och vishet, halkar han och börjar rocka loss om att han vill sticka ned till kusten eller upp i bergen och fly whatever därför att rockare aldrig kan stanna så länge på en plats att det växer mossa i baken.

Ulffantaster emellan så tål inte en del av hans gamla texter ett riktigt dagsljus så här i tidens och eftertankens kranka blekhet , jag menar rent litterärt , för om man nagelfar en av dem, där det heter att där 'ligger buteljen kvar i regnet' och 'en juninatt gick jag på Hornsgatan och undrade var jag hade vart.'... ja då kan man ju fråga sig, nu när de förbannade åren i alla fall har gått att det där kan gå för att vara ren och skär fylleromantik egentligen...och jag tänker när jag läser Värmen och Vädermannen att det nog ändå är lite gubbe här och var och tal om den där Nabakov, han med Lolitasyndromet...det är väl inte ett ideal att ta fram...va?? Kanske är det lundellstereotyper det där, ett slags standardingångar till kapitlen...spänningsskapare...kåthetsvillovägar...men med Värmen och Vädermannen har han ändå som helhet tagit ett stort litterärt steg- inte ned till kusten- eller upp i bergen- utan ut i Det Stora Författarskapet.

Ur Värmen:
'...Månen hängde över berget Matterhorn,
och det var snö på dess tvärbranter nu och det var inga moln runt dess topp
och vi stod där och såg det och det var alldeles tyst och det kändes snarare
än det hördes en dov dov ton från den väldiga stenpelaren.
Det var som att stå och se på Gud...”

Benny Holmberg