Aldrig fucka upp.
Jens Lapidus
Wahlström&Widstrand

  .

Aldrig fucka upp handlar om - Mahmud, Niklas och Thomas - tre ensamma mäns kamp för sitt ego och sin idé om livet. Det är det gamla rambosyndromet avdammat och personifierat i dessa tre där åtminstone en av dem vill 'städa upp i skitsamhället', den andra vill ljuv hämnd och den tredje ruvar på den stora revanschen. Lapidus bok är mitt i det tidstypiska och uppdaterade en kvalmig värld där män irrar omkring som skållade råttor och självständiga kvinnor lyser med sin frånvaro eller benämns som slappfittor, surfittor eller med andra nedvärderande disktrase-epitet.

Först ut är vapengalningen och legosoldaten Niklas. Vårt land har på senare år begåvats med en skara 'ärrade' krigsveteraner utan att Sverige har något krig. Denne Niklas är mer än klädsamt vapenfixerad och liknar intill förväxling sina tvillingar i andra vapenkåta krigarberättelser. Hemkommen från Irak, idiottränar Niklas som ville han träna sig fri från alla hotande faror men också från en misshandel hans mor fått utstå som plågar hans vakna tid. Det blir hans mål att rensa ut alla män som misshandlar kvinnor. Han tycks vilja uppnå en extrem stridsberedskap inför denna kamp - det är kator i Tanto Deri, strid med kniv, ju jutsu och sådant. Och han sit-upsar, och hantlar sin biceps, push up-par och benövar i en överjobbad kroppsfix. Detta är en människoliknande stridsmaskin, som sjunker ned i sitt mentala tillstånd till en sorglig galning. Lapidus snuddar här ibland vid trovärdighetens gränsposteringar.

Det är också om upprensarsnuten Thomas som gör åtalseftergifter ute på fält i egen olaglig oordning och som utvecklas till en senkommen Palmespanare som skall röja väg. Thomas vet ju hur saker och ting skall bedrivas, han vet hur slipstenar skall dras i utredningarna och förundersökningar då han kämpar mot skitbuset direkt på gatan. Enligt denne snut är alla skrivbordsnissar ute i fel väder då en människa som sitter bakom ett skrivbord  per automatik förvandlas till flicka. Thomaspolisens revanschlusta kombineras med den klassiska upprensarnojan.  Han skall ut och cleana up precis som Hämnar-Niklas. Och det är också om revanschsugne Mahmud som istället vill komma sig upp och äga större än juggar i allmänhet och gangsterkungen Radovan i synnerhet. Men först och främst vill han visa 'svennelassarna' vem som storäger och att han inte vill bli skiten på näsan utan reser sig stolt och blir maffig. Denna figur är vriden lite från upprensarspektaklet över till revanschpaketet. Vi har sett och hört det. Om igen. Det är da capo. Den ensamma kämpen som rensar har man mött till leda i amerikansk populär-  och filmkultur ända tillbaks till den snällfjompige Roy Rogers över den något senare indianhataren John Wayne. Temat här är framfört i modernare versioner i stil med terminators, taxidrivers eller ramboiter alltid med samma vapenorgier i tanken och med hjärnor insmorda i vapenfett. Skildringen av en kampsportsgala i Solnahallen når höjder av manlighetsdyrkan och blodtörst med en våldsglorifiering på infantilhöga nivåer och mitt i alltihop singlar ständigt frågan i huvudet på läsaren: Var är kvinnorna...?

Klicheerna står bitvis som spön i texten och då blir det snyggt på det där finslimmade sättet ackompanjerat med dräpande repliker som linjerar upp våldet i välsittande punchlines. De säger precis så där som läskiga personer gör...i filmerna...

De tre huvudfigurerna är egendomligt programmatiska och finns bara som summan av sina emblem, sin outfit, sin samlade våldsrekvisita. Lapidus talade tidigare i en intervju kring Snabba Cash om att han inte ville hårddra schablonerna allt för mycket men det gör han här och balanserar vigt men vingligt och halkar ibland pladask på trovärdighetens snorhala catwalk. Fucka upp-anrättningen är säkerligen en suggestiv läsorgie för skjutglada pubertetsgrabbar som inget hellre vill än att ligga i leriga diken med sina 'mannar' och inta det ena snåriga terränghöjdshelvetet efter det andra behängda med en skramlig vapenarsenal. Och det är som helhet mycket bra skrivet, i drivet och i härmandet och avlyssnandet av nutidssvenska i olika tappningar. Dock har intrigen och dramaturgin oviga och stundtals hisnande överlappningar här och var och ibland blir övergångar och anknytningar väl konstruerade. Som att detta Palmemord än en gång skall utredas...även i denna bok...

Men... var är kvinnorna? Var är dom?

Ja det är Niklas mamma förstås, böjd drinkare, som krigsveteranen tycker synd om och samtidigt föraktar och det är 'surfittan' i snutväxel som delar ut skitjobb och som Thomassnuten inte snackar med och inte heller med den kvinnliga kollegan i polisbilen eller 'frivårdsfittan' Evaldsson som bara är en låtsasmänniska som inte fattar ett skit helt enkelt...'...men var är kvinnorna...egentligen, de 'riktiga'?...

 Ducka bör alla fisiga folkhemssjälar inför denna initierade och uppdaterade våldsskildring. Är den sann? Liknar den det som är? Ja, in till viss förväxling, men det är dock ändå en skröna. Med skrönans alla fantasterier. Det är samma tema-skröna som i Snabba Cash där Stureplansscenen fick illustrera allas lika stora kålsupande. Ett massivt och etablerat budskap i tiden.

 Det är en suggestiv och flyhänt samtidsprosa som Lapidus använder. Här ingår såväl ett snutigt upprensarsnack om pack och pick som ett sönderhackat 'förortstugg'. Men hjärnan går i andra varvet varm och riskerar att hackas sönder i verbal kanonmat av den ihärdiga staccatoprosan. Ibland flipprar den stötiga texten ut och hamnar i fel läge på fel person i fel sammanhang. Det är en fördomsförstärkande bok och är liksom Snabba Cash en imagestärkare och identitetshöjare för alla kriminella organisationer och gängbildningar.

Jens Lapidus är påläst på men också inlåst i all kriminell vålds- och outfitsrekvisita. Man har liknat Lapidus vid James Ellroy men där är nog den avgörande skillnaden känslan och närvaron. Det som är research hos Lapidus, han har ju sagt det själv, 'jag satt i timmar på nätet', är familjeliv hos Ellroy. Det som är härmning hos Lapidus är självupplevt hos Ellroy. Lapidus har visserligen inhämtat en hel del autentisk material från sitt arbete i rätten men det är en avlyssning av kriminella, medan Ellroy växt upp och stått mitt i sörjan och skriver direkt ur sina hårda och härdande minnen från kvartarnas sunkiga elände. Ellroy hade en besvärlig uppväxt: Sommaren 1958 våldtogs och ströps hans mamma, han fastnade i missbruk, hamnade på gatan och ägnade sig åt att läsa kriminallitteratur och begå enklare inbrott; mycket av detta återspeglas i hans böcker. Inte minst i My dark places, det närmaste en självbiografi han kommit.

Boken Aldrig fucka upp är läsvärd men bitvis tröttande med sina staccatoismer men säkerligen lärorik för alla myndigheter och politiker som irrar runt bland sina utredningar till synes hjälplösa inför en alltmer fräck och utstuderad brottslighet...

Benny Holmberg