Det har pågått en långt utdragen integration av Zlatan Ibrahimovic i det svenska fotbollslandslaget, eller skall man säga i den svenska modellen. Svenska lagsporter har ofta tillskrivits en alldeles egen och "svensk" lagmoral, uppbyggd enligt en tankestruktur hämtad från folkhemmets värderingar. Ja, vårt land i allmänhet och landslag i synnerhet har framställts som en enda stor, homogen fikahörna.

Man växer upp i folkhemmet och man är inte förmer än andra. Man spelar för laget. En för alla alla för en. Vid laguttagningar till fotbollslandslaget och även andra landslag ställer man sig ödmjukt under kollektivets fana. Man far inte ut i egotrippade utgjutelser om andras inkrökta hjärnor eller efterblivna egenskaper. Även om man inte blir uttagen till matchelvan, så böjer man sig för faktum och konstaterar att det är tränaren som tar ut laget och att man inordnar sig under hans beslut. Att man bara är så väldigt glad inför det faktum att man överhuvudtaget kommit med i truppen och gärna bär vattenflaskor in till döddagar även om man inte får spela en endaste gång. Man rabblar helt enkelt alla dessa vedertagna svenska modellen-fraser som en sorts välgörande och trygghetsskapande folkhemsmantran.

Man har ondgjort sig över Zlatans oförmåga att säga "de rätta sakerna". Att säga att han spelar för laget, att det först och främst är lagkamraterna han tänker på dagligen och stundligen och när han går och lägger sig om kvällarna. Att han ödmjukt iklär sig landslagsdressen och spelar för landet och folket. Istället har denne fotbollsvirtuos hävdat att han skall bli bäst i världen, att medspelarna slår taskiga passningar och att han inte pratar om sitt privatliv om han inte har lust. Han ställer helt enkelt inte upp på presskonferenser bara för att fånflina menlöst i kapp med ramlösaflaskorna på presskonferensbordet, utan spjuverflinar istället och har osorterat spretiga åsikter. Då blir det besvärligt i den tillrättalagda landslagssamvaron.

När nu hela fotbollsvärlden tagit till sig Zlatan ända in i det mest fotbollstokiga som tänkas kan, den italienska klubbfotbollspubliken där Zlatan avgjorde ligafinalen med två makalösa mål, så faller också de svenska sportjournalisterna till föga. Och när Zlatan avgjorde inledningsmatchen i EM-fotbollen med ett "drömmål" är det helt enkelt bara dags.

Han har mognat, säger man. Hans ego har fått träda tillbaks för en mera ansvarstagande Zlatan. Han har nu inordnat sig i den svenska modellen. Han har integrerats.

Är det inte istället så att de svenska sportjournalisterna äntligen förmått acceptera att Zlatan är ett ämne till att bli världens bäste fotbollsspelare, att hans ego är en del av hans personlighet, att äregirigheten är en nödvändig motor för att lyckas i den artistiska sport som fotbollen är?

Man minns när Zlatan snodde frisparken framför en häpen Kim Källström. Att det var egotrippat och egoistiskt, men fan så handlingskraftigt! Och att förlåtelsen, ursäkten ligger i att han lyckas med det mesta han företar sig på fotbollsplanen. Att "den svenska modellen" är ett bräckligt och stundtals otillräckligt lagbygge i sportsammanhang, där man ibland måste kräva lite virtuositet utöver kollektivets sega men beräknande långbollar, lite galenskap utöver harvandet i lagmoralens gråsvettiga vadmalsskläder. Helt enkelt lite våghalsighet krönt med en gnutta egotrippad essens för att uppnå den världsstorhet som vi sett en Maradona briljera med som till och med spelade med Guds hjälp ibland, eller en Tyson som helt frankt bet örat av sin motståndare. Att så är det ute i stora världen. Folk biter tasken av varandra ibland.

Att det är sportjournalisterna som, nu när de lärt sig hantera Zlatan, tillskriver honom en större ödjukhet, men inte förstått att det egentligen är de själva som vant sig och integrerats vid tanken på att något nytt kommit till svensk fotboll. Att de förmått sig att acceptera denne egotrippade påfågel i den svenska duvflocken. Att detta nu sker med hans kvalitativa, sportsliga insatser som hävstång är ju bara helt följdriktigt.

Benny Holmberg