Film: Sex and the city

Regi: Michael Patrick King

Längd: 2 timmar 24 minuter

Premiär: 21 juni

Sex and the city som gått i sex säsonger och 94 avsnitt är en av 2000-talets absolut populäraste tv-serier, och kanske den som mest format unga kvinnors bild av karriär, kärlek och dejtande. Alla som sörjer att serien om de fyra evigt pratande, evigt dejtande Manhattan-väninnorna lades ned kan nu få sitt lystmäte i en nästan två och en halv timmar lång film om vad som hände sedan. Om nu någon skulle ha missat den nyheten – förhandsreklamen för filmen har varit massiv och den har redan blivit en enorm kassasuccé där den haft premiär, medan kritiken varit desto svalare.

Huvudperson i serien liksom i filmen är Carrie Bradshaw (spelas av Sarah Jessica Parker), framgångsrik krönikör som skriver om sökandet efter kärlek i New York i en kolumn vid namn Sex and the city. I centrum står också väninnorna, advokaten Miranda, konstgalleristen Charlotte och pr-människan Samantha.

De är nu över 40 – den sexuellt frigjorda Samantha ska fylla 50 - och snyggare och mer väldressade än någonsin. Filmen börjar lite flamsigt men blir snart mer allvarsam. Den har ett lugnare tempo än tv-avsnitten och visar betydligt mer naket.

I inledningen ger Carrie en kort bakgrund till varför hon kom till New York för 20 år sedan och om hur unga kvinnor fortsätter att dras till staden av två skäl: love and labels - kärlek och designerkläder. De senare har hon en uppsjö av och nu tycks även kärleken vara i hamn för Carrie. Hon och den svårfångade Mr Big ska flytta ihop, och snart planeras det för sagobröllop. För de andra har det också hänt saker: Miranda har flyttat till Brooklyn med man och barn, barnkära Charlotte och hennes man har adopterat en liten flicka från Kina och Samantha bor i Los Angeles där hon agerar manager för sin kille, men mest tillbringar dagarna med att vänta på att han ska komma hem och att försöka avstå från att vara otrogen med en sexig granne.

En ny väninna introduceras när Carrie anställer en assistent, Louise från St Louis som är i 20-årsåldern och har koll på var man kan hyra märkesväskor. De visar sig ha mer gemensamt än man vid en första anblick skulle kunna tro.

Jag har inte under det senaste året varit på en så välbesökt pressvisning och filmen möts efteråt av applåder. För mig som följt alla avsnitt är det här ren njutning och jag blir både glad och rörd om vartannat, trots att karaktärerna är för grovhuggna och ibland för klichéartade för att kännas riktigt verkliga ens för mig. När en bekant som lyckats missa tv-serien frågade om han kanske borde se filmen, blev mitt svar att visst kunde han det, för att stilla sin nyfikenhet, men att jag faktiskt tror att filmen mest tilltalar de redan frälsta.