Just detta gjorde moderaterna idag, med den lilla skillnaden att de inte gärna talar om bidrag, utan om att kultursponsring ska göras avdragsgill för företag. Avdragsrätt är emellertid bara en annan form av statligt understöd. Det innebär ingalunda, som många marknadsliberaler gärna vill tro, “mindre” kulturpolitik. Däremot en grovkornigare kulturpolitik, avgränsad av grova linjer och möjligtvis även överflyttad till Skatteverket. Som jag skrev i Neo förra våren:

Om företag ska få avdragsrätt för kultursponsring, vilket bidragsskeptiska politiker gärna föreslår, återstår likväl definitionen av kultur. Oljemålningar och operaföreställningar, visst. Men vad säger Skatteverket om sponsring av tevespel, houseklubbar, graffitibloggar eller lajvrollspel? Gränsdragningen blir ännu ett instrument i statens batteri av kulturpolitiska styrmekanismer.

Allt som 3.0-moderaterna har att säga om denna gränsdragning är: “Lagtexten ska tydligare än i dag ange vad som är godkända kostnader.” Varför då inte vänta med att skriva debattartikeln tills man har kommit på vad man egentligen vill godkänna respektive icke godkänna – för avdragsrätt handlar, precis som bidrag, alltid om att välja bort vissa kulturyttringar.

Oklarheten i vilket område som avses går igen när moderaterna utnämner Storbritanniens “creative industries”-politik till föredöme. De hänvisar till siffror från DCMS senaste rapport som siffror över “upplevelseindustrin”. Saken är bara att DCMS definition av “creative industries”, som sätter produktionen av “intellektuell egendom” i centrum, inkluderar en stor kategori med alla slags “software and computer services”. Vad som i Sverige definierats som “upplevelseindustrin” inräknar inte datortjänster i allmänhet, däremot områden som “måltid” och “turism” (medan omoraliska upplevelser som trav och porr frankt utesluts).
I slutändan kommer de brittiska och svenska uppskattningarna, endast delvis överlappande, fram till ungefär samma resultat vad gäller sysselsättning. Frågan är då vad moderaterna vill uppnå med att hänvisa till Storbritannien. Svaret kommer i påföljande mening:

Mot den bakgrunden är det en lika viktig kultur- som näringsfråga att säkra upphovsrätten och göra det möjligt för kulturskaparna att njuta frukterna av sitt arbete.

Kort sagt förespråkas ett synsätt där “kultur” primärt antas bestå i produktion av upphovsrättsskyddade slutprodukter som kan massreproduceras digitalt och säljas som exemplar. Vilket är ett bedrövligt reduktionistiskt. Redan ordvalet “kulturskaparna” – i kontrast till exempelvis “kulturutövarna” eller “de kulturellt yrkesverksamma” – antyder att det är “produktiva” sysslor som premieras, snarare än kulturella upplevelser.

Fem av de sex undertecknarna hör till den grupp upphovsrättshökar som av Oscar Swartz kallats “asociala surmoderater“. Den sjätte, Göran Montan, tvärtom hörde till de sju ursprungliga “piratmoderater” som i början av året rörde om i grytan.

Positivt är trots allt förslaget om att konstnärslönerna inte som idag ska tilldeles för resten av livet, utan göras tidsbegränsad i takt med att nya beviljas. Att de instanser som beviljar anslag ska präglas av större öppenhet och snabbare cirkulation av ledamöter är också en god ambition. Däremot är det väldigt oklart vad som menas med att “litteratur- som tidskriftsstödet ska präglas av genremässig och politisk balans”. Balans förutsätter väl en mittpunkt att balansera på? Vem ska placera denna politiska mittpunkt?

Att Allmänna arvsfondens 300-400 miljoner kronor om året i högre grad ska ges “till kulturella ändamål för barn” lär förresten leda till ännu mer krystade försök att framställa allmänna kultur- och fritidsprojekt som särskilt riktade till barn. Om nu ändå inte Arvsfondens stadgar ska ändras är det underligt att fonden ska nämnas i artikeln. Och vad menas med att undersöka förutsättningarna för “ett särskilt kulturlotteri”?

Emma Stenström läser förresten den moderata debattartikeln som att “paradigmskiftet består i att medborgarperspektivet saknas och att det annars i mångt och mycket är en tillbakagång till hur det såg ut innan den kulturpolitiska parentesen”.

Uppdatering: Nu finns moderaternas 97 kulturpolitiska förslag tillgängliga. Inte heller på 29 sidors text utvecklas vilka kulturella aktiviteter som företag ska kunna sponsra avdragsgillt. Däremot vurmas det lite för kulturen som hälsobringare.
Stort utrymme ägnas åt luddiga krav på att “bekämpa illegal fildelning”, genom “skärpt lagstiftning” av oklart innehåll. Under rubriken “Skydda upphovsrätten” pläderas också, intressant nog, för att föräldrar generellt bör begränsa barns datoranvändande.

Konst definieras av moderaterna som försäljning av bilder, främst via gallerier. På scenkonstens område handlar portalkravet om att bygga ett nytt operahus i Stockholm. Programmet inkluderar även idrottspolitik och “ungdomspolitik”.

Avdragsrätt för kultursponsring är fortfarande kulturpolitik