Första delen av den här artikeln rörande journalistens autonomi inom den allt mer kapitalstyrda journalistiken baserades bland annat på sociologen Pierre Bourdieus åsikter i ämnet. I den andra och avslutande delen diskuteras själva skrivandenivån, främst utifrån Bengt Nermans bok Massmedieretorik.

Det kan emellertid först vara värt att kort återknyta till Bourdieus idéer om förutsättningarna för journalistens autonomi. Då inget tyder på motsatsen får vi förutsätta att den journalist Lars J. Hultén skriver om i Orden och pengarna: om kamp och kapitulation inom journalistiken generellt är den som Bourdieu kallar för den brödskrivande, ”allmänna” reportern; alltså inte den ”kändisjournalist” som har en särställning på redaktionen i egenskap av just kändis, vilket som Bourdieu skriver i Om Televisionen, ofta innebär en högre lön och ett större oberoende på det journalistiska fältet. (Dessa skribenter går dessutom ofta vidare till jobb utanför tidningsredaktionerna, t.ex. som författare, debattörer i tv, programledare etc.) Vad har då den ”brödskrivande” journalisten egentligen för förutsättningar att uttrycka sig självständigt? Enligt Hultén vet reportern vad som förväntas av honom eller henne och delar normalt yrkesvärderingar och kollektiva förhållningssätt med sina medarbetare. I skapandet av en nyhetsberättelse kan nyhetschefen eller redigeraren förstärka eller betona vissa drag som de inte är nöjda med eller finner otydliga. (Hultén s.48) Det kollektiva inflytandet på journalistens arbete gör sig åter påmint. Andra aktörer som har inflytande i arbetet är bland annat nyhetsproducenten och källan med sina värderingar, svar och språkliga formuleringar. Enligt Hultén är också publiken medskapare av texten, eftersom de har förväntningar och (eventuella) behov som finns med (medvetet eller omedvetet) i ämnesval och i berättelsens utformning.

Låt oss nu för en stund gå ner på själva skrivandenivån med hjälp av Bengt Nerman och hans Massmedieretorik: "Nyhetsjournalistiken premierar delen framför helheten, momentet framför sammanhanget, händelsen framför tolkningen", skriver Nerman i kapitlet Journalistik och information. Redan här ser vi tydliga riktlinjer för hur en nyhetstext bör utformas av journalisten. Nerman fortsätter: "Den [nyhetsjournalistiken] rätar ut och förenklar förloppen, kontrasterar och schematiserar - företeelserna vill gärna hamna i ett antingen- eller, för-emot, vi små-de stora, gott-ont, svart-vitt, och så vidare. Den sammansatta bilden har det alltid svårt i ett massmedium. Den varken "säljer" eller "slår"" (Nerman s.46) Detta är regler som i allra högsta grad är vedertagna inom modern svensk press. Reglerna syftar till att på enklaste sätt hjälpa en journalist att sätta ihop en nyhetsartikel som lätt kan förstås av tidningens läsare. En annan viktig aspekt på nyhetsjournalistiken är att den dramatiserar vilket innebär att "den ser tillvaron som en serie dramatiska moment, som man har att dramatisera till läsning." (Ibid.) En minister föreslår inte, han gör ett utspel, en vanlig person talar inte om något, han avslöjar etc. (Ibid.) Ännu en aspekt för journalisten att förhålla sig till i sitt arbete, alltså. Det går nästan att se alla dessa yttre faktorer framför sig som likt kvicksilvret på en termometer sänker journalistens självständighet grad för grad. Nyhetsrummet kan inte vara den lättaste av miljöer att visats i om man har starka och självständiga idéer om hur en nyhetsartikel bör skrivas.

Vid det här laget kan vi väl utan större problem konstatera att den enskilde journalisten är en del av ett mycket stort kollektiv som tillsammans producerar nyhetsberättelser åt en publik. Medieforskare som Nerman, Hultén, Håkan Hvitfelt och John McManus har stor kunskap i området och övertygar sina läsare om detta "maskineri" med pondus och insikt. Bourdieu konstaterar faktum och föreslår lösningar, åtminstone vad gäller det journalistiska fältets återupprättande gentemot kapitalet. (jmfr. Journalistikens herravälde s. 108, första spalten.) Det verkar nästan finnas en överväldigande framåtgående rörelse i detta kollektiv vilket man blir medveten om efter att ha läst dessa herrar. Det verkar därför mycket svårt, för att inte säga nästan omöjligt, för den enskilde nyhetsskribenten på redaktionen att på allvar hävda sitt oberoende gentemot alla de aktörer, faktorer och hierarkier som omger honom eller henne. Det är därför föga förvånande att ett övervägande antal elever på de svenska journalisthögskolorna vill jobba inom andra områden än nyhetsberättandet, till exempel inom kultur och nöjessektorn. Här är naturligtvis glamourfaktorn inte att förglömma.

Jag inledde denna diskussion med ett citat som gällde Nermans syn på journalistiken och det kan det därför vara på sin plats att avsluta med samma forskares syn på den enskilde journalisten för att till slut framhäva de val, eller kanske till och med den potentiella makt han eller hon trots allt besitter i sitt arbete på fältet. Nerman har i Massmedieretorik föreslagit att man kan se journalisten som en dramatiker eller regissör som väljer scen, fördelar huvud- och biroller och väljer repliker. När journalisten till exempel är ute på ett reportagejobb intervjuar han eller hon ett antal personer och kan kanske bara ge huvudrollerna ett fåtal repliker var på grund av platsbegränsningar i texten. Detta ger honom indirekt makt att påverka hur läsaren uppfattar de som intervjuas. En annan medieforskare och författare, Claes-Göran Holmberg, kompletterar sitt återgivande av Nermans teori med en egen infallsvinkel: "Om man ser journalisten som en berättare som har en historia att berätta öppnar sig kanske andra tolkningsmöjligheter kring nyhetsförmedlingen. Om journalisten är en berättare har han ju en röst, precis som nyhetsuppläsaren på teve." (C-G Holmberg, De sagolika nyheterna, ur Medietexter och medietolkningar.)

- Mathias Rosquist