”Journalistik och information är inte självklart detsamma” skriver medieforskaren Bengt Nerman i boken Massmedieretorik. (Nerman 1988, s.45) Påståendet belyser Nerman genom att iaktta de svenska journalisthögskolorna. Han  finner en inyggd konflikt i dessa statliga skolor då de enligt en kunglig proposition år 1967 fick i uppgift att lära de blivande journalisterna konsten att förmedla information i massmedier och inom myndigheter, organisationer och företag. Konflikten, enligt Nerman, ligger i att journalisthögskolorna har sitt ursprung i ett dagspressinsitut i Stockholm där den konventionella nyhetsjournalistiken länge var förhärskande i undervisningen. Nerman understryker att detta inte längre är självklart, men konstaterar att undervisningen fick ta ställning till de problem som uppstod då vetenskapen tog plats i journalistiken under andra hälften av 1960-talet. Utifrån detta resonemang har Nerman skapat utgångspunkten att betrakta massmedierna som text- och bildproducerande maskinerier. Journalistik i västerlandet, skriver Nerman, är att betraktas som ”en ur speciella ekonomiska förutsättningar given teknik att producera sälj- och läsbart material.” (Ibid. s.46). Massmedieretorik utkom första gången 1973 och vissa avsnitt kan möjligtvis ses som aningen inaktuella; läsaren gör då klokt i att bilda sig en bredare uppfattning i frågan med hjälp av Lars J. Hulténs Orden och pengarna: om kamp och kapitulation inom journalistiken. Boken utkom 1999 och är inriktad på att belysa den moderna journalistiken ur en ekonomisk synvinkel. Hultén visar med hjälp av ett antal analyser i vilken beroendeställning kapital och journalistik står till varandra i dagens samhälle. Hulténs undersökningar visar på att nutida medieföretag liknar gigantiska maskineri med nästan oändligt många kuggar.

Så, med det sagt - vart befinner sig då den enskilde (nyhets)journalisten i dagens medielandskap och vilka möjligheter har han eller hon att ge uttryck för sin autonomi inom det journalistiska fältet? Det kan vara lämpligt att till en början visa i vilket övergripande sammanhang journalisten verkar. Hultén radar upp ett antal olika huvudaktörer, människor och instititioner, som finns i det journalistiska fältet där de lever i en slags symbios med varandra, i beroendeförhållanden eller nyttjande- och utnyttjandeförhållanden. Dessa central- och satellitaktörer utgörs av staten, medieföretagen, publikerna, annonsörerna, kapitalplacerarna, de anställda, källorna och övriga aktörer, till exempel de som prouducerar teknik- och råvaror till tidningarna. (Hultén, s.62-67) Det är emellertid vid  gruppen de anställda jag nu kommer att uppehålla mig, för det är här den enskilde journalisten utför sitt arbete. I den här aktörsgruppen ingår förutom journalisterna alla de övriga som sysslar med själva nyhetsproduktionen, bland annat direktörer, ekonomer, chefredaktörer, redaktionschefer, programdirektörer och frilansare. Även annonskonulenter, marknadsförare, tekniker, distributörer och fackliga organisationer är representerade här. (Hultén, s.65) Den enskilde journalisten är alltså, som vi kan se, långt ifrån ensam på sin redaktion utan ständigt omgiven av ett stort antal medarbetare och grupper som påverkar nyhetsproduktionen, varav många av dessa medarbetare står högre upp i beslutskedjan. På ett tidningsföretag basar till exempel direktören, eller VD, ofta över ekonomin, chefredaktören över det publicistiska, redaktionschefen över det fortlöpande arbetet osv. Journalisten skriver följaktligen sina artiklar som en del av det Nerman kallar ett text- och bildproducerande maskineri ganska långt ner i beslutshierarkin. Är det då möjligt för enskild, nutida journalist att behålla ett visst mått av autonomi i så pass komplicerat och hierarkiskt beroendesystem? Medieforskarna har olika uppfattningar om hur självständig dagens journalist egentligen är. Den franske sociologen Pierre Bourdieu tar upp detta ämne i kapitlet Journalistikens herravälde som återfinns i boken Om Televisionen (1996, Stockholm 1998). Han nämner flera faktorer som påverkar den enskilde journalistens autonomi: (Punktindelningarna och förkortningarna är mina) 1/ Graden av presstäthet – alltså att antalet möjliga arbetsgivare dras ned inom pressen vilket ökar otryggheten när det gäller att få och behålla ett arbete. 2/ Den position journalistens tidning intar mellan den inellektuella och kommersiella polen. 3/ Hans eller hennes position inom tidningen som ordinarie, frilans etc. 4/ Lönen – hör ihop med punkt 3 och påverkas också av hur känd han eller hon är. En högre lön gör också journalisten mer oberoende av de brödskriverier och uppdrag genom vilka finansiärerna, enligt Bourdieu, utövar sitt herravälde. 5/ Journalistens förmåga att självständigt producera information. (Bourdieu, s.99). Man kan anknyta till punkt 5 ovan genom andra journalistikforskare som Håkan Hvitfelt och John McManus, som ser det journalistiska resultatet ”som kompromisser mellan journalistiska ambitioner och ekonomiska och kommersiella överväganden” (Hultén s.47). Dessa kompromisser kan även ses som ett kollektivt berättande, som producerar kollektiva berättelser. Perspektiv, val av berättelser och utformning färgas eller bestäms av de värderingar som gäller i det specifika nyhetsrummet. (Ibid s.47f) Hultén skriver också att journalisten aldrig är ensam om sin berättelse, att uppslaget inte ens behöver vara reporterns eget – kanske är han eller hon inte ens särskilt intresserad av att utföra det. Trots detta måste uppraget utföras, av den journalisten eller någon annan. Vinkeln eller perspektivet på uppdraget diskuteras ofta fram på ett morgonmöte eller efter hand med nyhetschefen. Dessutom ska vinkeln/perspektivet på något sätt knyta an till ”företagets målsättning, syfte och funktion: att ge publiken det den vill ha och/eller det den behöver.” (Hultén s.48)

Fortsättning fölljer i del 2.