Det är jävligt bra tajmat, slimmat och raffigt, hela upplägget i Snabba Cash. Det är break. 'Gucciloafers med guldfärgade spännen och Helmut Langkängor för vintern'. Man slimmar upp sig i en Acnekostym med sömmar som syns i slagen. En liten morgonavsugning, en lina till för fan. Det är initierat, skrivet av jurist som lånat sitt öra till de åtalade och med knivskarp blick och koncist språk redogör lika bra för kriminella råtugget som för de juridiska protokollen.

Med denna domstolprosa, som behandlar slaskig inälvsmisshandel och grotesk död, blir det lysande. Här varvas det litterära koncepten upp i höjdpunkter. Det kriminella flytet i att släcka en snubbe...' knäcka juggebossen och sänka araben....'...varvat med...'Länskriminalens samlade insats mot organiserad brottslighet i Stockholm...'

Det är kvällstidningsjournalistikens axiom och idiom, förlängt med den kriminella världens ständiga högsök på lust och våld i en aptitlig litterär sörja, uppfuckad med juridiska termer.

 Men det blir fett trångt i texten, syrebrist i upplägget, rinkebyspearing i veka livet. Det är för följsamt, för undfallande, undergivet i både handling, mentalitet och språk. Underkastat en kultur, en symbios av kvälltidningsporr och kriminell outfit. Som att: Det finns bara svaga människor. Bara följsamma människor.

Någonstans måste en lucka finnas. Någonstans måste den goda människan vistas. Någonstans måste barn uppfostras. Leka i sandlådan med spade. Någonstans måste mormor få vattna blommor... Någon gång måste man knulla med kärlek!

Jag saknar människor i denna bok. Skymten av det goda livet. Det måste finnas där för att ge kontur till det onda. Människorna i boken måste ju var hell of psychon som inte en enda gång i sina spektakulära liv längtar efter värme, kärlek och lugn.

En kopp kaffe. En ostmacka. Inga linor, inga läskiga brutalpåkar upp i prutten. Inga feta juggekukar ned i matluckan. Bara lugn och kafferast. Helgstök i kolonilotten.

Jag blir så trött på att ingen människa är god. Varken på Hall eller Östermalm. Jag blir avkönad av att inga tänkande kvinnor finns i det främre romanrummet. Jag blir så trött på våldtäkter, råsmällar från puckade kriminella mot svagare kvinnor.

Jag blir så outsägligt trött på dessa avslöjande, nakna skildringar av de kriminella gängen. För egentligen är de grandiosa heroiseringar.

Antingen är rapporter från den kriminella världen gjorda i kvällstidningarna med svarta krigsrubriker om hur farliga dessa outdropps, hangarounds och allt vad det heter är. Där emblemen på de olika kriminella gängen lyser hotfullt som brinnande sigill från en värld av ondska och kontroll, förstärkta med blaffiga tatueringar av slingrande ormar, groteska dödskallar och Hell och Heaven.
Eller så är de rapportböcker från undersökande journalister, som egentligen är förklädda lustexposéer om det kriminella kittet, detta kliande under pungen på livsfarliga män. För det är män. Det är rader av män. Och de är så hårdföra att de ständigt går omkring med kriminellt stånd.

Alltihop blir till en bekräftande och samkörd köckenmödding. Det ges och tas, det befruktas och kompletteras. I muttan och prutten. Det är så sorgligt alltihop.

 
Benny Holmberg