Västbanken avskärmad från omvärlden
Jag vet inte vad det här kommer att bli för ett slags brev för jag är väldigt upprörd när jag skriver det. Tulkarem är stängt för åttonde dagen i rad, av den israeliska armén naturligtvis. Av någon anledning har de bestämt sig för att ingen ska kunna ta sig ut eller in ur den här staden - först gälldet det alla under 35 års ålder, nu är det alla. Ingen Tulkarembo under 35 har den senaste veckan kunnat ta sig till jobb, universitet, sjukhus eller släktingar utanför staden och ingen utifrån i samma ålderskategori har tagit sig in. Sedan igår klockan ett på eftermiddagen har det varit stängt för alla, oavsett ålder.
Mellan de permanenta vägspärrarna har det upprättats så kallade flying checkpoints, så har man väl tagit sig förbi en checkpoint efter flera timmars köande måste man 500 meter senare vänta igen, och kanske inte komma igenom. Den senaste veckan har tusentals människor fastnat i ingenmansland mellan en permanent och en flygande checkpoint, utan att kunna ta sig varken fram eller tillbaka.
Jag vet inte om det går att förstå hur det är att leva i en stängd stad. Hur det är att oroa sig för förlorad inkomst, för att bli av med jobbet eller missa sin examen, för att ett annat lands armé har bestämt sig för att du inte kan lämna din stad. Hur det är att vänta i timme efter timme vid en checkpoint där tungt beväpnade israeliska soldater i 18-årsåldern stoppar dig från att resa vidare, utan att ge någon anledning och när du frågar hur länge du och alla andra hundratals bilresenärer och fotgängare ska behöva vänta vägrar de svara. Så du stannar där en timme till, för kanske öppnas vägspärren snart. Timmarna går och du väntar fortfarande. Runtomkring dig är det fullt kaos, bilar står i kilometerlånga, tredubbla rader, människor vallfärdar från bussar som står still för att försöka ta sig igenom spärren till fots men när de kommer fram till soldaterna nekas de att passera och upprörda röster hörs, barn gråter. Längst fram står tre ambulanser med blinkande sirener, inte heller de släpps igenom. Hur det är att oroa sig för sina syskon, föräldrar, make eller maka som inte kommer hem utan tvingas tillbringa en regnig och kall natt varhelst de kan finna tak över huvudet.
Det här är ingen ond saga, det är en verklighet som pågår i det tysta. Jag såg den verkligheten igår när jag kom tillbaka från Jerusalem - jag som haft turen att födas i Sverige kunde resa både in och ut utan problem, bara många timmars köande.
En kvinna dog vid en checkpoint utanför Tulkarem igår. Ambulansen som skulle ta henne till sjukhuset stoppades. I min bekantskapskrets fanns igår kväll en nygift ung kvinna som för första gången sedan bröllopet hade besökt sina släktingar i en by utanför Tulkarem och inte kunde ta sig hem till sin man, en ettåring som hade sovit över hos sina morföräldrar i en annan by och inte kunde komma hem till sina oroliga föräldrar som per telefon fick regelbundna rapporter om att pojken grät oupphörligt, en man som skulle ha gift sig i en grannstad men inte kom fram till sitt eget bröllop, och en grupp unga män och kvinnor som fick sova över i en av Tulkarems moskéer eftersom de inte kunde åka hem. Vad som händer idag vet vi inte, än så länge är det stängt men alla hoppas att Israel ska vara storsinta nog att låta dem som bor i Tulkarem komma in och vice versa.
På Maan News (www.maannews.net/en) läser jag om ett förslag framlagt av en grupp israeliska säkerhetsexperter som menar att alla checkpoints på Västbanken ska avvecklas eftersom de motverkar sitt syfte, de skyddar inte civila israeler som armén hävdar utan föder bara mer hat mot staten Israel genom att dagligen kränka och förnedra palestinier. Jag tänker att de har rätt de här experterna och det är bra att de uttalar sig men deras förslag är långtifrån tillräckligt. Inte ens ett omedelbart slut på Israels ockupation av Västbanken, östra Jerusalem och Gaza skulle sona Israels brott mot palestinierna men det skulle vara en god början. Den här situationen är fullständigt ohållbar och jag kan för mitt liv inte förstå varför omvärlden inte gör någonting. För tusende gången frågar jag mig: Hur kan de låta detta vansinne fortgå? Hur kan vi?
