Molly Melching åkte till Senegal första gången år 1974 som utbytesstudent från Illionis, USA. Hon hade då ingen aning om att hon skulle komma att stanna där ändra fram tills idag och kanske resten av sitt liv. När hon kom till Sengal arbetade hon först med barn och skrev en barnbok som använts i skolor. Hon har även gjort barnradio på landets språk.
När hon levde i landet kände hon att något borde göras för kvinnornas roll i samhället och för att öka kunskaperna om mänskliga rättigheter. Hon ville förändra och hjälpa till och utarbetade ett program som riktar sig till senegalesiska kvinnor på ett respektfullt sätt, influerat av deras egna utbildningsmetoder.
När Tostans utbildningsprogram besöker en by stannar de där i tre år. Det första året är all utbildning muntlig, eleverna lär sig saker genom dans, teater och sång. Därefter kommer den skriftliga delen, som lär ut mänskliga rättigheter, demokrati, problemlösning, ledarskap, läskunnighet, matematik och även lite om hälsa och hygien.

Ingen tvingas att delta i Tostan. Hjälper till självhjälp är syftet. Kvinnor som har deltagit i programmet berättar att det har förbättrat deras liv. De säger att våldet inom familjer har minskat, att flickorna har börjat få samma möjligheter att gå i skolan som pojkar och att allas hälsa har förbättrats avsevärt.
En oplanerad men postiv bieffekt av utbildningen är att antalet omskärelser av unga kvinnor i byarna har minskat. När elevernastuderade mänskliga rättigheter  kom de fram att de inte gillade seden – men att följde den därför att alla andra gjorde det och att de alltid har gjort så. När de själva fick  diskutera och reflektera över detta beslutade de sig för att bryta traditionen.

Varför skulle någon vilja skada sin dotter på ett sådant grymt sätt? Seden har varit bruk sedan långt tillbaka i tiden, omskärelse av unga kvinnor har funnits i olika kulturer i upp till 2000 år. Den unga kvinnan omskärs för att det ska kunna bevisas att hon är oskulder när hon gifter sig med en man. Enligt seden kan man bara få ett gott äktenskap om man är omskuren.

Omskärelsen kan jämföras med den så kallade ”footbindingen” i Kina, där man förminskade kvinnors fötter på ett väldigt smärtsamt sätt för att de ska få goda äktenskap. Seden grundar sig i att kejsaren i Kina gillade kvinnor med små fötter vilket ledde till att folket trodde att de kunde få gifta sig med kejsaren om de förminskade sina fötter.
– Att utrota all omskärelse under en generation kan verka alldeles omöjligt, men det är fullt möjligt, säger Molly Melching.
Och det är just vad Tostanprogrammet håller på att göra. Nästan alla byar i Senegal har slutat med seden tack vare programmet. Kvinnor i olika byar har på egna initiativ ordnat möten där de förklarat att de nu kommer avstå från att omskära sina döttrar.
Molly Melchings egen dotter sa en gång, efter att ha pratat med sina kompisar i Senegal, att hon också ville omskära sig därför att alla hennes tjejkompisar hade gjort det. Hon sade att hon ville ha ett bra äktenskap och att hennes kompisar inte tyckte att det gjorde särskilt ont. Molly blev bestört av detta och omskärelsens grymma verklighet kom henne närmare än vad den någonsin tidigare hade gjort.

För att demonstrera den metod som Tostan använder sig av för att sprida sina budskap om mänskliga rättigheter ber Molly oss alla i rummet att ställa oss upp. I ett rollspel berättar hon att i hennes land är det inte normalt att stå upp, utan man sätter sig ner när man lyssnar på någon som talar.
När hon går runt i rummet och sprider budskapet om att det är skönare att sitta, börjar en efter en att sätta sig ner. Alla i rummet lyssnar på vad hon säger, provar det själv och berättar det i sin tur för den som sitter brevid och för dem de känner i andra delar av rummet. Till slut är det bara några få som står upp, men så småningom sätter även de sig ner självmant.
Precis så går det också till att avskaffa bruket med omskärelse och att lära ut Tostans utbildningsprogram: genom  positivt grupptryck när människor berättar saker för varandra.

Organisationen Tostan, med Molly Melching i ledningen, har fått många priser för sina arbeten. År 2005 fick de Anna Lindhs stipendium och i år har de tagit emot Literacy Prize (ett läs- och skrivkunnighetspris) från FN-organet UNESCO. Det senaste priset Tostan fick var världens största humanitära pris, Conrad N. Hilton Prize. Tack vare priset kan de nu utföra ännu fler utbildningsinsatser och hjälpa ännu fler.
När någon i salen frågar Molly om hon trodde att hon skulle vinna Nobels fredspris som en uppföljare till Conrad N. Hilton Prize skrattar hon bara och säger att hon inte har skänkt det en tanke.
– Tostan finns inte till för att vinna priser utan för att hjälpa människor, säger hon.

Linnea Berglind Nordin