Underligt. Jag hade aldrig gissat att Manchester City skulle leda serien med maximala nio poäng efter tre omgångar. Något jag trodde ännu mindre på var att lille Kasper Schmeichel inte skulle behöva hämta bollen i nätmaskorna en enda gång under dessa tre matcher. Beundransvärt. Verkar som att trion "Svennis, Backe, Grip" är på väg mot något stort.

På förhand tyckte jag City hade ett okej lag inför säsongen. Ingen som stack ut direkt kändes det som - Martin Petrov och Geovanni visserligen men resten föreföll inte vara särskilt märkvärdiga, enligt mig. Visste knappt vem Micah Richards var. Nu vet jag, och kommer aldrig att glömma. Englands och troligtvis världens näste storback. Han visade sig vara snabb, smidig, en klippa i luften och brytningar a lá Glenn Hysén. 19 år gammal. Blev nästan en smula avundsjuk under matchens gång.

I helgen var det ju, som många redan vet, rivalmöte mellan Storebror United och lillebror City. Matchen slutade 1-0 till lillebror på City of Manchester Stadium. Geovanni målskytt, om än ganska turligt får jag säga. Det spelade ingen roll, United skapade ingenting. De hade bollen men gjorde ingenting av den. Vidic hade en nick i ribban, men närmare än så kom de aldrig. Och den United-supporter som säger att slutresultatet var orättvist borde skaffa sig ett par mer objektiva glasögon.

Frågan är hur länge detta Manchester City kommer hålla i? Efter denna derbyseger borde hybris infinna sig. Bland supportrarna har den med största sannolikhet redan gjort det. Men är det någon som kan hålla ned spelarna på jorden är det Sven-Göran Eriksson. Mannen som inte vet vad underskattning är, mannen som själv aldrig fått hybris, mannen som inte förstår sig på de som får det. Sen har han två herrar bakom sig också: Hans Backe och Tord Grip. Man får inte glömma dessa två.

I nästa omgång väntar Arsenal för de ljusblå. En tuff uppgift, men just tuffa uppgifter verkar passa laget som jag inte trodde på. Nu tror jag mer på dem. Men än är det en lång väg att vandra, City. 35 tuffa omgångar kvar.