Jag var bara sexton år när allting började.

Jag var bara sexton år då jag trodde att mitt liv bara kunde levas i skydd av dunkande musik, nedsläckta lokaler och människor som var som så berusade och höga att man slapp släppa dem inpå livet.

Med varsitt falskleg i fickan ställde sig jag och två killkompisar i kön till det lokala diskoteket i Södertälje där vi bodde. Dörrvakterna var som rockstjärnor i gula jackor och kunde neka vem de ville, bara de utvalda fick komma in. Många blev slängda ur kön just som de nått målet, den efterlängtade entrén som ångade av hetta och förväntningar. Som gårdagens sopor låg de där utspridda på marken och stank av förödmjukelse och skam. Men vi gled in. Minderåriga och allt.

- Välkomna, välkomna, sade dörrvakten och blinkade åt mig.

Musiken dånade runt omkring oss, folk skrek och gapade för att överrösta oväsendet och tjejerna i baren såg så där coola och sexiga ut, precis som jag ville vara. Några killar började slåss på dansgolvet. Min kompis svepte en tequila och blev jättefull på en gång. En tjej jag aldrig sett förut hotade mig med stryk för att jag råkat knuffa till henne i garderobskön.

-Jag ska knulla din morsa, sade hennes kille.

Och jag älskade det. Jag visste i den stunden klockan slog tre och ljuset tändes, att det var nu mitt liv började. Det var här jag hörde hemma. Bland fylla, bråk, skrik och gap, människor jag inte kände, och en känsla av att natten aldrig någonsin skulle ta slut.

Veckan som gick var den längsta i mitt liv.

När det äntligen blev fredag igen snodde vi vodka ur min kompis pappas barskåp, fjortissöp bakom folkets hus och ställde oss i kön igen.

- Välkomna, välkomna, sade dörrvakten och blinkade åt mig.

Vi var lika minderåriga då.

Vi dansade hela natten. Jag blev bjuden på San Fransisco, Gräshoppa och Brännmanet av killar jag inte kände. Mina killkompisar losade mig som en blöt disktrasa och hånglade i sofforna med tjejer i blonderat hår och för små kläder. En tjej gav mig sitt nummer och sade att det var fest i gula villan nästa helg. Utgång efteråt förstås. Det var som att befinna sig i ett gigantiskt vardagsrum med blinkande lampor och upprymd stämning. Som att äntligen ha hittat hem. Jag vaknade upp dagen efter med en dunkande huvudvärk som helt klart var värd det.

Sen rullade det bara på. Jag började hänga med alla, kände helt plötsligt varenda människa. Gick före i kön, fick gratis sprit, hakade på efterfester, förfester och hemmafester. Klädde mig i så lite som möjligt. Mitt lager av smink blev tjockare och tjockare, mina hårförlängningar längre och längre. Min telefonbok var full av människor jag inte kände men kallade mina vänner. Gick ut alla dagar i veckan. Drack mängder. Dansade på baren. Dansade på borden. Slocknade i en fåtölj. Fick en flaska i skallen. Åkte på spö av en brud i lösögonfransar och stilettklackar.

Tog pendeln upp till stan och röjde där; Futurehouse, Cockpit, Monkeybar, Kickis, Heaven, Nova, Mecka, Svea. 90-talets ungdomspärlor, där det idag ligger nya hak som nya ungdomar kallar sina ställen.

På stjärnbeströdda gator vilar de.

På stjärnbeströdda gator utlovas en kväll då allt som ännu inte hänt ska hända. Som inte ska bli som alla andra gånger. Där allt är som det alltid varit.  Där det aldrig kommer vara på något annat sätt. Kickis bad mig komma hem varje kväll.

Träffade nya männsikor varje vecka. Kände ingenting och alla. Jag hamnade ofta i slagsmål, ibland gick jag och några tjejer ut bara för att bråka. Hittade någon att tjafsa med för att det var så jävla kul. Dansade. Drack lite till. Blossade lightciggaretter. Hamnade i dåligt sällskap. En kompis började droga och sälja sex. En annan blev våldtagen av en kille vi kände. En tredje blev våldtagen inne på en skitig krogtoalett. Festade vidare som om inget hänt.  

Hamnade i slagsmål lite till. Söp bort mina blåmärken. Tog en svängom på bardisken.

Discokullan snurrade ständigt ovanför mig. Dj:n vägrade låta mig sova. Människorna runt mig hade alla samma ansikte. En trollkarl hade sytt igen deras munnar.

Och jag trodde jag älskade det. Fick ångest om jag inte kunde gå ut en helg. Festade med feber och sviterna i vinterkräksjukan bara för att inte missa något. Alla dagar var likadana. Det var alltid lördag. Musiken dånade hela tiden, och jag fick alltid gå före i kön. Kände Dj;s, bartenders och klubbägare. Festarrangörer, vakter, brats, kickers, klubbkids, och vanliga svennar. Umgicks med allt från kriminella fattiglappar till snortande rikemansungar.

Skilda världar med en sak gemensamt. Ångesten drev festandet.

Det var mitt liv. Det var det enda jag var bra på. Att festa och se bra ut i skydd av mörkret och andra människors berusade tillstånd. Jag lärde mig att stänga av. Att inte se, inte höra. Inte finnas till.

Jag lärde känna några bögar och började hänga på olika gayställen; Tiptop, Häktet, Lino, Patricia och Bitch. Livet jag inte levde fortsatte som vanligt på nya ställen med nya människor. Drinkglasen klirrade. Musiken vägrade tystna. Stjärnorna blickade sorgset ner mot mig på Kungsgatan. Himlen brann och snön smälte av mina fotsteg. 

Jag fanns inte men var överallt.

Kände alla och ingen.

Muren runt mig var nu lika tjock den som föll i Berlin tio år efter att jag fötts. Jag blev uppraggad av killar, tjejer och transor, skålade i strålkastarljuset från Babsans show på Patricia. Hade 500 bekanta men inga vänner.

Var aldrig själv men alltid ensam.

Jag kunde inte längre tänka, levde som en partyinställd robot. Trodde att jag skulle leva för evigt, att det inte fanns någon utväg. Landskapet var enformigt. Alla vägar såg likadana ut.

Och plötsligt en dag tog allt slut. Lika abrupt som det börjat den där kvällen när jag var sexton år. Jag klev ur kön. Strök mitt namn för evigt från gästlistan. Musiken tystnade slutligen och lamporna tändes i ett klarare sken. För första fången hörde jag människorna runt omkring mig. Röken skingrades. Dörrvakterna var inga rockstjärnor, och bartjejerna bara vanliga tjejer med jobb som gjort dem hårda. De bekanta försvann. Dansgolvet var skitigt och slitet, baren nedgången. Magin försvunnen och glömd.

Jag hade ingen aning om vem jag var eller vad jag skulle göra. Jag visste inte ens hur jag såg ut i dagsljus.

Det ösregnade den kvällen jag tog farväl av det jag trott var mitt livs största kärlek.

Ingen förstod att det var mina tårar som svämmade över trottoarerna och fick människorna att söka skydd under hustak och busskurer.

Jag tror inte det har regnat sedan dess.

Idag, tre år senare, gör jag ibland återbesök på krogen. När någon fyller år, när någon som varit utomlands ett halvår kommer hem. Speciella tillfällen.

Står vid sidan av och betraktar skådespelet. För det är vad det är. En teaterscen av ansikten och kroppar, höga röster, svett, skitsnack och djupa känslor. Jag ler åt bratsen då de shakar loss i den berömda bratdansen, försöker överrösta invandrarkillarnas förortssnack, betraktar tjejerna som rör sig som katter på dansgolvet.

Och jag minns mina dagar i Stockholmsnatten med vemod och är lycklig att de är över. Förstår att ett slut alltid är början på något nytt.

Lamporna tänds.

Regnet upphör på någons gata.