-Hej, jag har en knöl i bröstet.

-Jaha, och hur länge har du haft den då?

-Ingen aning.

-En månad, längre?

-Ja, kanske, jag är inte säker.

-Har du bröstcancer i släkten?

-Nej, vi har mer mentala åkommor i min familj, fysiskt sett är vi väldigt stabila. Jag är aldrig förkyld trots att jag åker tunnelbana varje dag.

(Faan, hur kunde jag kläcka ur mig något sånt? )

Hursomhelst fick jag en tid, och under de två veckor som gick innan det var dags slukade jag allt som gick att komma över om sjukdomen.

Bröstcancer. Den kvinnliga dödsdomen. Sjukdomen som bara rör oss.

En av tio svenska kvinnor kommer någon gång att få sjukdomen, stod det i Metro. En av tio? Det betyder ju att minst två tjejer i mitt hus kommer drabbas? Var jag en av dem? Knölen växte sig ofantlig och var snart stor som en tennisboll, ja större än hela bröstet kändes det som. Jag kände mig febrig, matt, svag, cancern åt långsamt upp mig inifrån. Tappade jag inte ovanligt mycket hår också? Och jag som inte ens börjat den fruktansvärda behandlingen ännu.

På darriga ben stiger jag slutligen in på kliniken. En kvinna i 40-års åldern tar leende emot mig, jag betalar och hon ber mig sitta ner och vänta. Runt omkring mig sitter kvinnor i olika åldrar och tittar förstrött i tidningar, skickar sms, läser en bok eller samtalar tyst med varandra.

Alla här är döende, tänkte jag. Det här är dödens väntrum. Som ett limbo för kvinnor.

Så plötsligt kommer en kille in i rummet. Inte en läkare eller sköterska, utan en vanlig snubbe i jeans och luvtröja. Och med ens glömde jag min cancerångest. Vad faan hade en kille här och göra? Det här var ju vårt ställe, de döende kvinnornas, vi som ska tappa håret, kämpa för livet och börja arbeta halvtid pga alla smärtor och cellgifter. Om vi kan jobba över huvudtaget vill säga. Vi som ska tvingas leva på Reinfeldts sjukersättning. Måste män klampa in även här och ta över? Kan vi inte ens få ha vår bröstcancer ifred?


Killen såg helt knäckt ut, han tittade sig om hela tiden som om han var skuggad av Säpo, satte sig nervöst ner på yttersta stolskanten och verkade allmänt be om ursäkt för att han fanns till. I alla fall där på bröstkliniken.

-Kalle Persson, ropade sköterskan. Eller Peter Andersson eller något annat vanligt namn som vanliga killar har. Han kröp in till läkarens rum som en skugga, och i samma stund var det min tur.

Undersök era bröst regelbundet, uppmanar Mari Stark. Bilden är en arkivbild.
Bildrättigheter: Kalle Lind/SCANPIX

Läkaren var en äldre man med gråsprängd blick, och efter att han känt och klämt på knölen sade han att han ville göra en mammografi. ”Jo, det är något här,” mumlade han.

Jaha, det var det, tänkte jag och tog farväl av livet. En sköterska klämde in mina bröst i en stor apparat och bad mig slappna av, det kändes som att någon kavlade ut pepparkasdeg av mina bröst och tryckte ner sylvassa formar av gubbar, gummor och julgranar. Det gjorde med andra ord förbannat ont. Efter en snabb titt på plåtarna fick jag gå in till en annan läkare som smetade gelé på mina bröst och förde en liten avlång kamera över dem.

-När man är så pass ung som du är kan det vara svårt att se något på mammografin, förklarade han. Körtlarna sitter så pass tätt ännu, på äldre kvinnor ser man på en gång om något är ovanligt.

Trevligt, tänkte jag. Jag har bröstcancer men mina bröst släpar i alla fall inte i golvet ännu. Alltid roligt med lite positiv feedback så där.

-Men det här ser ju jättebra ut, säger läkaren plötsligt och lägger ner kameran. Du har inget att oroa dig för, dina körtlar ligger väldigt nära varandra, det är det som ger dig så knöliga bröst. Du har en del vattensamlingar också, de kan man behöva sticka hål på och suga ut om de blir för stora men det är absolut inget du behöver tänka på nu.

Så jag ligger alltså där men hela brösten och magen nedkletade med gelé och så var det bara vatten? Ingen cancer? Jag är fullt frisk. Efter två veckors ångest? Faan vad underbart!

Jag flyger ut ur rummet, och alla människor i väntrummet är färgglada och fluffiga som små får direkt från Lambireklamen. Kallekillen kommer ut ur ett av rummen och något har hänt. Han går stolt och rakryggad genom hallen, korsar receptionen och fyrar av ett leende mot kvinnan som 45 minuter tidigare tagit emot mig.

Han lämnar oss. Som en tupp som just lurat döden på sin egna bakgård.

Och jag skäms. Varken jag eller Kallekillen ska dö den här veckan i bröstcancer, men någon annan ska. Bröstcancer är inte bara en kvinnofråga. Män drabbas också, om än inte så ofta av själva sjukdomen, men av förlusten av en mamma, partner, syster, dotter eller vän.

Så måla Globen rosa, stöd forskningen och undersök era bröst regelbundet.

Bröstcancer är allas vår angelägenhet.