John Cooper Clarke

"10 år utan slips"

Kalla kulor förlag

 Punkpoesi på svenska med den engelska performanceartisten John Cooper Clarke, kan det vara något för en gammal punkare som mej själv med noll insyn i poesins värld? Absolut!

Vet ni inte vem John Cooper Clarke är - han var faktiskt något av ett svart hål för mig med - så kan jag berätta att hans stand-up shower, uppläsningar eller vad man nu vill kalla det för har öppnat för så spridda akter som Sex Pistols, The Buzzcocks och Elvis Costello.

Det är alltså inom punkscenen han i det sena sjuttiotalet, och faktiskt fortfarande, rör sig och syns som "förband" till punkbanden. I den nyutkomna "10 år utan slips" kan den oinvigde ta del av några av hans texter.

Det som slår mig först när jag läser samlingen och jämför den svenska översättningen med det engelska originalet är hur hårt översättaren Jerker Andersson måste ha jobbat. Det är ibland direktöversatt men när John Cooper Clarke refererar till företeelser i den engelska kulturen är Jerker otroligt träffsäker med att byta ut dessa till motsvarigheter inom den svenska. Detta gör naturligtvis att ingenting av innehållet går förlorat och det blir också så mycket lättare att relatera till. Under läsningen glömmer jag ofta bort att det är en diktsamling, inte ett texthäfte till en punkskiva, som jag läser. Och för mig är det en komplimang.

Det är fiffigt, träffsäkert och väldigt spydigt. Spydigt på ett vis att man skrattar och nickar igenkännande åt samhällets plastighet, kändiselitens arrogans och vardagslivets tristess. Det är poliser som jävlas med en, journalister som hycklar och Robert Broberg skulle absolut vara avundsjuk på hur lätt och ledigt John Cooper leker med språket. Men här ryms också en hel del kärlek, mestadels då i form av hjärtesorg och övergivelse och när jag lägger ned boken så känner jag att poesi, det kan nog kanske vara något det.