Samernas historia präglas av övergrepp
I svenska skolor lär sig barn knappt något om sin egen ursprungsbefolkning. Samernas historia är inget som svenska staten är stolt över. Slaveri, tvångsförflyttningar, religionsförbud och nedvärdering är bara några av ingredienserna. Och ännu pågår övergreppen.
Sápmi är samernas land som de bebott och brukat sedan urminnes tider. Sápmi betyder både människa och landområde för i den samiska begreppsvärlden är människan och naturen inte åtskilda. Sápmi utgör ett område i norra Sverige, Norge, Finland och Ryssland. I Norge bor de flesta samerna, cirka 50 000. I Sverige bor det 20 000, i Finland 10 000 och i Ryssland 2 000.
Till en början var samerna ett jaktfolk. De var nomader och livnärde sig på att jaga vilda renar, jaga, fiska samt att samla örter och bär. Det första skrivna dokumentet om samer anses vara från 98 efter Kristus då Cornelius Tacitus berättade i sin bok Germania om ett jägarfolk han kallade fenni.
Redan på 800-talet började den norske hövdingen Ottar ta skatt av samerna, enligt Alfred den Store av England. Även den isländske Egil Skallagrimssons saga från 1200-talet berättar om hur vikingar gjorde skatteuppbörds- och handelsresor till samerna. Skinn som var en eftertraktad vara såldes till främst engelsmän, men också till feodalherrarna i övriga Europa. Under medeltiden fortsatte handeln främst med pälsskinn som byttes mot mjöl, smör och salt. Handeln skedde med så kallade birkarlar från kusten som delade upp Sápmi mellan sig i olika handelsområden.
Gustav Vasa var den förste som på allvar började beskatta samerna. Problemet var att andra stater också fick samma idé. För samerna innebar det att de ibland beskattades av tre stater samtidigt, eftersom riksgränserna i norr inte var fastställda. För att klara av beskattningen började samerna att tämja sina renar. Tidigare hade man bara några tama lockrenar för att underlätta jakten. De tama renflockarna betydde en mycket högre arbetsbelastning för samerna.
1634 hittades silvermalm vid norrbottniska Nasafjäll och 1657 i Kedkevare. Senare hittade man järnmalm i Kvikkjock. För malmtransporterna tvångsrekryterades samer och dragrenar under 66 år. Den som vägrade dömdes till spöstraff och fängelse. Dessa övergrepp inledde nationalstatens ägandeanspråk på skogar, vattenkraft och mineraltillgångar i det landområde som av hävd tillhört samerna.
Samerna levde traditionellt i sitor. Det var en sammanslutning av cirka 10 familjer som förfogade över ett visst område. Detta område kallades senare för lappbyar eller skatteland. De kunde ärvas, säljas eller ges bort. Samer betalade också en avgift till varandra om renar betade på någon annans område.
Detta respekterade den svenska staten och domstolarna fram till 1650-talet, då nybyggare uppmuntrades att bosätta sig på skattelanden. När de gjorde det förlorade samerna sitt område. Samma sak skedde ifall samerna av någon anledning valde att livnära sig på något annat än fiske eller renskötsel, eller om deras hjordar utplånades av till exempel mul- och klövsjuka.
Norra Sverige började nu bli viktigt såväl försvarspolitiskt som skattepolitiskt. Trots 15 skattefria år enligt lappmarksplakaten var det inte många som antog erbjudandet. Därför startades en intensiv missionskampanj. Karl den IX lät bygga kyrkor i lappmarken. Det var ett sätt för staten att stärka kontrollen över territoriet. Samerna blev skyldiga att inställa sig till kyrkplatserna vid särskilda helger. Där skulle de delta i gudstjänster, betala skatt och delta i husförhör. Här skulle också all handel äga rum. Handelsmännen förbjöds att bedriva handel på de gamla sitaplatserna. Även sitastämman som tidigare fungerat som samernas domstol förbjöds. I stället skulle tvister avgöras i svensk domstol.
För samerna var den nya religionen till en början inget problem. Den kristna guden fick sällskap av samernas egna gudar med Biejve, solens gudinna, i spetsen. Något som retade kyrkan var den sexuella friheten före äktenskapet bland samer. Att barn föddes utanför äktenskapet var vanligt och utgjorde inget hinder för senare äktenskap. Det nygifta paret flyttade in hos kvinnans föräldrar. De gamla respekterades för sin erfarenhet och klokhet. När de inte orkade följa med i nomadlivet, stannade de kvar i sommarvistet och inväntade döden. Senare kunde de också bli "inhyses" hos nybyggare mot betalning.
När samernas religion förbjöds i slutet av 1600-talet möttes det av ett stort motstånd, trots böter, fängelse- eller dödsstraff. Den traditionella religionens ceremonier kunde utföras där de befann sig, och de gamla gudarna deltog i det vardagliga arbetet. Vad samerna mest reagerade emot var hur prästerma förnekade de döda förfäderna, vilka var en vital och viktig del av familjen.
1751 drogs riksgränsen mot Norge. Samerna blev svenska eller norska medborgare beroende på var deras skatteland låg. De fick inte äga land på båda sidorna av gränsen. För första gången behövde de bara betala skatt i ett land. Kolonisationen tog fart under 1800-talet. Industrialiseringen och skogsbruket ökade och krävde vägar, järnvägar och andra kommunikationer. Det var vid den tiden som skogssamerna, som var renägare i skogsområdena, började trängas undan av civilisationen.
Kolonisationen hade gjort ett för stort intrång i rennäringen. Därför drog regeringen en gräns mellan odlingsbar mark och fjällen, den så kallade odlingsgränsen. Den kom till för att skydda renskötseln mot den ökade kolonisationen. Men ovanför den fanns redan bosättningar och nya tillstånd beviljades.
På 1800-talet växte socialdarwinismen fram. Den ansåg att samerna var ett lägre stående folk vars kultur var dömd att gå under. Samerna ansågs inte vara kapabla att själva sköta sina angelägenheter. Den statliga politiken inriktades på att bevara den vad den ansåg vara dem genuina samekulturen. De skulle leva som nomadiserande renskötare. De samer som levde på fiske eller jordbruk, betraktades som svenskar.
I början av 1880-talet började samernas förhållande till de bofasta att utredas. Den individuella rätten till land och vatten lagstiftades bort i 1886 års renbeteslag. I stället fick byns medlemmar en gemensam bruksrätt. På så sätt förlorade de icke renskötande samerna sin jakt- och fiskerätt. I stället fick samebyn rätt att sälja jakt- och fiskerättigheter inom sitt område till icke-samer.
1919 antogs en gemensam renbeteskonvention mellan Norge och Sverige. Följden blev att samerna i de nordligaste samebyarna förlorade sina sommarbetesmarker i Norge. Därför inleddes en tvångsförflyttning av samer till de sydliga byarna. Både för dem som tvingades flytta och för dem som tvingades ta emot nya, blev det en kulturkrock. Man förstod varandra inte språkligt och hade olika sätt att sköta renarna på.1928 kom en ny renbeteslag som fastslog samernas rätt till renbete, jakt, fiske och viss skogsavverkning ovanför odlingsgränsen. Men den rätten gällde bara de renskötande samerna. De andra förlorade rätten att använda sina förfäders marker.
1928 års renbeteslag försämrade också den samiska kvinnans ställning. I det samiska samhället var mannen och kvinnan jämställda och båda kunde ha egna renar. Den rätten förlorade hon, liksom sitt medlemskap i samebyn om hon gifte sig med en icke-same. Om en samisk man gifte sig med en svensk kvinna fick hon renskötselrätt. Denna diskriminering försvann först 1971.
Mellan 1918 och 1952 erkändes bara renskötare som samer. Enligt 1917 års lagstiftning fick de som inte var renskötare inte äga renar och de som inte ägde renar skulle assimileras eftersom de sågs som avvikare. 1932 gavs Rasbiologiska institutets Herman Lundborg ut skriften "The race biology of the Swedish laps" ut. Där sades att samer var ett underlägset folk vars enda möjlighet att överleva var att de assimilerades med svenskar. 1952 började staten att reglera och begränsa antalet renar.
Mellan 1953 och 1977 skulle renskötseln rationaliseras. Renskötare blev en yrkeskategori som skulle sträva efter en ekonomisk lönsamhet för renskötarföretagen. De icke renskötande samerna betraktades som svenskar. Först 1980 betraktades alla samer som en grupp igen. Plötsligt ville man behålla och skydda den kultur som man nästan lyckats utrota – om inte rennäringen krockade med andra markanvändares intressen.
1993 bildades sametinget, en statlig myndiget, utan någon reell makt. Sametinget ska bevaka samernas intressen gentemot majoritetssamhället, men de har ingen konstitutionell vetorätt. För att få väljas in i sametinget ska ens mor eller farföräldrar ha talat samiska.
Det var aldrig förbjudet i lagen att tala samiska i skolorna trots att många samer vittnar om detta. Det var upp till den enskilda läraren att bestämma. Men i nomadskolorna stod det i läroplanen att målet var att uppfostra barnen till "goda svenska medborgare". Under 1990-talets borgerliga regering togs möjligheten bort för samer att sälja jakt- och fiskerättigheter till andra utanför samebyn. Detta under pågående ILO-utredning! Nu fördelas antalet djur som ska skjutas mellan jaktlag och samebyar av länsstyrelserna.
På många håll har detta lett till konflikter mellan jägare och samer. I dag bestämmer regeringen genom länsstyrelserna hur många renar samerna får ha enligt vad sambebyns betesmarker långsiktigt kan bära. År 1999 var det högsta antalet tilllåtna renar 280 000 i Sverige. Bara 2 000–3 000 av Sveriges 20 000 samer är renskötare.
