När Margaret Thatcher gick bort den 8 april var det flera brittiska förlag som hastade iväg manus till tryckerierna. Åtskilliga Thatcher-biografier är på gång, utöver dem som redan getts ut. Historikern Gunnela Björks Margaret Thatcher fanns däremot redan i bokhandlarna och är den första svenska i sitt slag.

Björks berättande är rakt och okonstlat, men även om barn- och ungdomsår säkert var karaktärsdanande så är skildringen av dem aningen seg. Maragaret Hilda Roberts växte upp i en strängt religiös familj och uppfostrades, inte helt överraskande, efter fasta principer. Hon utbildade sig först till kemist och sedan till jurist. Man får intrycket att hon inte var någon utpräglad studiebegåvning, men utrustad med en sällsynt stark vilja och en enorm arbetskapacitet.

När Thatcher kliver in på den politiska banan blir det desto mer intressant. I det konservativa partiet var det en klar nackdel att vara kvinna och när hon tillträdde som partiledare 1975 var redan det en enorm triumf. Fyra år senare blev hon Storbritanniens – och västvärldens – första kvinnliga premiärminister. Hon regerade i hela elva år, tills hon tvingades bort som partiledare 1990 och ersattes av inte fullt så färgstarka John Major.

Enligt Björk är den så kallade thatcherismen något som växer fram. Enligt vissa historiker började Thatcher driva en egen politisk linje på 60-talet, enligt andra först när hon blev partiledare. Under sina första tio år i parlamentet höll hon sig till mittfåran, bara vid ett tillfälle gick hon mot partimajoriteten och bekände färg. Hon ”både talade och röstade för att lagen skulle stadga om spöstraff och prygel för unga våldsbrottslingar”. Hon var även för ett återinförande av dödsstraffet och hennes världsbild har nästan något gammaltestamentligt över sig.

Ibland verkar det som om Thatcher instinktivt valde den hårdaste linjen, oavsett om det gällde att krossa fackföreningarna, gå i krig med Argentina eller rena småsaker. Som utbildningsminister drog hon exempelvis in den fria skolmjölken för sju- till elvaåringar och blev känd som ”the milk snatcher”. Enligt en tidning var hon ”kvinnan som ingen älskar” och The Suns läsare utsåg henne till Storbritanniens minst populära kvinna.

Det blev helt enkelt nödvändigt att skapa en ny Margaret Thatcher, med hjälp av skickligt pr-folk, talskrivare, reklambyrån Saatchi & Saatchi och en Rupert Murdoch som vänt kappan efter vinden. ”Vote Tory this time” stod det nu med stora bokstäver över hela förstasidan på The Sun. Frågan är om de konservativa hade vunnit det jämna valet 1979 utan detta stöd.

Thatcher hade tydliga machiavelliska drag och mot slutet av sin politiska karriär var hon nästan helt omgiven av ja-sägare. Hon blev allt mer diktatorisk och självrådig. Men omstöpningen av Thatcher och det konservativa partiet, som tydligt har inspirerat de nya Moderaterna och andra nyliberala partier, verkar till ganska stor del ha varit kosmetisk. Thatcher filade bort sin överklassdialekt, fixade tänderna och ändrade klädstil. Hennes relativt enkla bakgrund var plötsligt en tillgång att exploatera.

Den så kallade thatcherismen drevs igenom med hårda nypor och gjorde Thatcher till en nära nog gudasänd hjälte för högern och ett sant hatobjekt för vänstern. Inom högern anser man att järnladyn räddade nationen, inom vänstern att hon delade den.

Margaret Thatcher är en lättläst och saklig biografi. Med tanke på att den handlar om en mycket kontroversiell och i flera avseenden historisk världspolitiker är den ganska tunn, 171 sidor för att vara mer exakt, men som introduktion är den perfekt.