Litteraturen lurar dödsångesten | Fria.Nu

Recension


Litteratur
Memorandum: en berättelse med bilder
Författare: Marlene van Niekerk
Illustrationer: Adrian van Zyl
Översättning: Niclas Hval 
Förlag: Weyler

Fria Tidningen

Litteraturen lurar dödsångesten

Marlene van Niekerks nya bok Memorandum om livet, döden och litteraturen är en fascinerande roman med spännande kontraster, skriver Anna Remmets.

Marlene van Niekerk blev känd för den breda internationella publiken förra året med den hyllade romanen Agaat, en plågsam men subtil skildring av vad apartheid-systemet gjorde med enskilda människor. Hennes nya bok, Memorandum, är en betydligt tunnare bok än tegelstenen Agaat och skiljer sig mycket från denna även i andra avseenden.

Gemensamt är dock dagboksformen och dödsbädden som utgångspunkt för en historia som utspelar sig dels i nuet, dels i tillbakablickar. Vi får möta en anspråkslös, mycket korrekt och lite kufisk förvaltningstjänsteman som inför en avgörande, kanske sista operation, för sin långt framskridna cancer skriver ett memorandum.

I tron att han själv är en ganska ointressant person fokuserar han istället på två märkliga medpatienter, X och Y, och en ännu märkligare konversation som han hört mellan dessa en natt på sjukhuset. Själv fylld av underdånig tacksamhet gentemot den goda vård han får upprörs och fascineras han av de två patienternas vidlyftiga och hånfulla tal om sjukhuset, sjukdomen och döden. Men deras samtal är också fullt av svårbegripliga referenser som huvudpersonen tar på sig att "avkoda" genom besök på ett bibliotek och samtal med den lärda bibliotekarien.

Marlene van Niekerk är mycket skicklig på att med små medel förmedla en dödsångest som hon inte låter sina karaktärer beröra i ord. Man får känslan av att huvudpersonen Johannes Fredrikus Wiid tycker att han är alltför obetydlig för att klä sitt eget döende i stora ord ens i sitt "memorandum". Eller så är det så att han ägnar detta och sista tiden av sitt liv åt att avkoda Y:s och X:s samtal för att hålla sin egen dödsångest på avstånd. Närvaron av dessa två namnlösa tillför berättelsen en känsla av drömsk overklighet. Finns de på riktigt eller är de en projektion av Wiid själv?

Deras samtal, som är som ett intertextuellt lapptäcke, framställer litteraturen som en möjlig väg för människan att åtminstone tillfälligt sätta sig över döden och att, som i Wiids fall, skriva fram ett subjekt som lever vidare efter att han själv dött som en "obetydlig" och ensam människa. För att göra detta behöver han X och Y; de tillför en poetisk dimension till den mycket prosaiska dito som representeras av Wiids "tjänstemanna-persona" som för övrigt delar vissa drag med Kafkas K i Processen, en respektabel och anspråkslös person som plötsligt befinner sig i en bisarr och overklig labyrint. I Memorandum är det döendet som är denna process.

Något som gör romanen ovanlig i sitt slag är att den är illustrerad med bilder, gjorda av konstnären Adrian van Zyl när denne själv var döende. Det är kusliga alster som andas klaustrofobi och dödsångest och skapar en intressant kontrast till berättaren Wiids torra, sakliga språk, vilket antagligen också är intentionen.

Att på detta sätt låta bild och ord samspela och skapa nya betydelser är konvention i bilderböcker för barn, och det är intressant att se det användas i en "vuxenbok" med lyckat resultat. Istället för att bara illustrera, skapar bilderna en spänningsyta mellan sig och orden. En spänning som korresponderar med den som uppstår mellan Wiids torra redogörelser och X och Y:s vidlyftiga, poetiska språk.

Memorandum lämnar inte läsaren lika berörd som Agaat. Men det är en märklig och intressant liten roman som med sina tillhörande bilder och intertextuella vävar tycks handla lika mycket om litteraturens, konstens och berättandes villkor som om döden.

Annons

Rekommenderade artiklar

En upprättelse för de undangömda

Recension

Jonas Gardells nya roman Torka aldrig tårar utan handskar är en drabbande skildring av ett inskränkt Sverige på 80-talet. Men de litterära ambitionerna blir förhoppningsvis högre i nästa del av trilogin, skriver Anna Remmets.

Fria Tidningen

Ytlig och eurocentrisk feminism

Recension

I Caitlin Morans bok är begreppet "kvinna" stabilt och enhetligt och det är som om hon missat de senaste 20 årens feministiska debatt. Samtidigt är det svårt att värja sig mot den goda ambitionen att plocka fram feminismen ur det akademiska skåpet, menar Anna Remmets.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu