Fördjupning


Ivar Andersen
  • Henrik Ståhl är bemanningsanställd på Schibstedts eget bemanningsföretag och anser sig lyckligt lottad som arbetar på Aftonbladet på heltidsuppdrag. Så lyckligt lottad att han till och med vågade skaffa barn. Utvecklingen de senaste årtionden från trygga anställningsvillkor och god löneutveckling till osäkerhet i dag har gjort att många jounalister inte vågar det. Och otryggheten slår även mot journalistiken menar han.
  • ” Det känns tråkigt att jag medverkade till att bana väg för bemanningsföretagen”, Malin Holmquist, före detta ledamot i Journalistförbundets styrelse.
Fria Tidningen

Så blev otrygghet normen för journalister

I slutet av Las-karusellen, ett bemanningsföretag? För en generation sedan var fasta anställningar normen för nyutexaminerade journalister, sedan dess har osäkerheten exploderat. Vad var det egentligen som hände, och går det att vända utvecklingen?

Det är vardag, klockan har precis passerat 14 och Henrik Ståhl är nyvaken.

– Vi går upp i ottan, och nu när det är vår försöker vi komma ut i parkerna så fort det bara går. Sedan sover han några timmar efter lunch, och ibland sover jag också.

”Han” är Erion, föräldraledige Henriks drygt årsgamla son och stolthet, ett socialt och oförväget barn vars blotta existens bär med sig en berättelse om utvecklingen i en bransch där anställningsvillkoren blir allt mer otrygga.

Henrik Ståhl fick sitt första journalistjobb medan han fortfarande gick på gymnasiet, och hankade sig därefter fram på vikariat. När han för första gången – efter nio år – i sitt liv blev tillsvidareanställd stod det ironiskt nog inte ”journalist” på kontraktet, utan ”ambulerande konsult”.

I ett läge då det var osäkert om hans vikariat på en facklig tidning skulle förlängas kontaktades han av Aftonbladet, som ville ha honom till sin webb. Henrik accepterade och blev anställd av bemanningsföretaget Mediakompetens. När Schibstedtkoncernen sedermera bestämde sig för att starta eget bemanningsföretag – Schibstedt Media – följde han med dit.

Så vad har då detta med Erion att göra?

2004 publicerade Journalistförbundet en rapport med den talande titeln Utbränd, barnlös och tyst. ”Det jag framförallt funderar mycket kring är frågan om att skaffa barn. Jag ser ingen framtid i den här branschen. Jag vill ha barn, men med det här yrket är det fullständigt omöjligt. Det är en stor sorg”, vittnade en av de medlemmar som som fastnat i vikarieträsket. Och Henrik känner igen sig.

– Jag tror inte att vi hade skaffat barn om jag inte hade fått fast.

Sambon Negra Efendic är sedan ett antal år tillsvidareanställd reporter på Svenska Dagbladet. En trygghet. Men också en påminnelse om att fasta tjänster inte längre är normen för unga journalister.

Henrik beskriver de bemanningsanställda som ett B-lag. Aftonbladet hyr in på tolvmånadersperioder. Om tidningen inte längre vill hyra in väntar uppsägningar. Att kunna planera sitt liv mer än ett år i taget vore välkommet, men för närvarande är det berömda livspusslet åtminstone under kontroll.

– Det finns grader i helvetet, säger Henrik. Alla vi på Aftonbladet går på heltidsuppdrag, det är ju himmelriket i den här skeva världsbilden, och ska snarast jämföras med långtidsvikarier. Det finns ju ambulerande reportrar som går på timmar också.

 

Konflikt i nytt klimat

Henriks historia är typisk. Och står i starkt kontrast till hur situationen var för bara några årtionden sedan, då fasta anställningar var normen och löneutvecklingen god. Vad är det egentligen som har hänt?

Ett sätt att försöka svara på frågan är att backa bandet till april 1996. Kollektivavtalsförhandlingarna mellan Journalistförbundet och Tidningsutgivarna hade strandat, vår och konflikt låg i luften. En konflikt som förvisso handlade om kronor och ören, och framför allt om att höja lönenivåerna inom landsortspressen. Men som också handlade om makt och inflytande i ett nytt medielandskap där den digitala utvecklingen slagit igenom samtidigt som branschens ekonomiska villkor förändrats i grunden. Webbpublicering var fortfarande ett relativt nytt koncept. Medieföretagen var ivriga att locka läsare till vad som spåddes bli framtidens stora annonsmarknad, medan journalisterna hänvisade till sin upphovsrätt och ville ha ytterligare ersättning när deras material nu plötsligt skulle publiceras i dubbla kanaler.

Arenan där alla dessa intressen, krafter och motsättningar kolliderade – i en uppgörelse som skulle få långgående konsekvenser – var Dagens Nyheter i Stockholm.

Varför journalistförbundet beslutade att koncentrera sin offensiv till landets ledande morgontidning? Svaret går isär beroende på vem som får frågan.

– Kostnadspressen blev kraftig med den nya annonskonkurrensen från kommersiell tv och den ekonomiska nedgången i början på 1990-talet. Det var en enorm förutsättningsförändring. Dagens Nyheter hade haft råd att skjuta problemen framför sig. Man insåg att Dagens Nyheter var känslig och att om man skulle ta en konflikt så skulle man sätta in den här. Dagens Nyheter fick delvis ta konflikten för hela branschen, menar Anders Mellbourn, tidningens chefredaktör från 1995–1997.

– Vid en tidigare strejk hade DN dragit sig undan. Men när förbundet vill ta ut oss var det ingen som behövde övertalas, säger Ann Charlott Molin, dåvarande ordförande i DN-klubben. Det var i mångt och mycket en solidaritetshandling mot de mindre tidningarna, vi hade redan förhållandevis bra villkor.

Strejken bröt ut onsdagen den 24 april. Att angripa just Sveriges största redaktion var givetvis, även om andra anledningar inverkade, också en styrkemarkering. Som inte gick obemärkt förbi.

– Redaktionschefen på Sydsvenskan kallade det en ”Saddam Hussein-attack på svensk press”, att vi tagit i så mycket, säger Ann Charlott Molin.

Grafiska fackförbundet gick ut i sympatistrejk och DN-skrapan tömdes snabbt på liv. Kvar var bara en redaktionsledning på tre personer, som efter några dagar utan utgivning skulle krypa till Tidningsutgivarna och på sina bara knän be arbetsköparorganisationen tillmötesgå alla krav.

Problemet var bara att det kom en tidning dagen efter att varslet trätt i kraft. Och dagen efter det. Och nästa dag.

– Tidning och tidning, men den kom ju ut, säger Ann Charlott Molin. Det hade vi nog inte trott, att de plötsligt skulle vara så skickliga på att redigera.

Huruvida medlemmarna i redaktionsledningen verkligen var ”skickliga” i redigeringens ädla konst kan enligt Anders Mellbourn diskuteras.

– Jag insåg att det skulle bli en ganska löjlig tidning, säger han. De här tre medelålders herrarnas strävan blev att så snabbt som möjligt lära sig ny teknik. Men det blev inga bilder på ettan, och gott om vita hål.

Men faktum kvarstod: tre personer kunde med hjälp av TT-material och högst rudimentära layoutkunskaper ge ut en tidning. Den 29 april avslutades strejken.

 

Otryggheten gör entré

Återigen går meningarna isär. Anders Mellbourn menar att strejken visade att teknikutvecklingen gjort de tidigare så sårbara tidningarna betydligt mer konflikttåliga. Och att denna insikt – att journalisterna tycktes behöva ägarna mer än vad ägarna behövde de anställda – fick facket att gräva ned stridsyxan.

– Konflikten kom genom detta att visa att det gick att göra en tidning trots att alla medarbetare var ute i strejk. Konflikttolkningen blev att det, vulgärt uttryckt, gick att göra en tidning utan journalister.

Fackliga företrädare hävdar å sin sida att sammanhållningen i de egna leden var i gungning.

– Att DN var uttaget i strejk var för att visa solidaritet med de fattigaste. Men vi var tvungna att avblåsa, om våra medlemmar skulle säga att det var en onödig strejk hade det varit det värsta som kunnat hända förbundet, säger Malin Holmquist, som då satt i Journalistförbundets styrelse. Solidariteten var inte så stark med kollegorna på landsbygden ändå.

Bägge parter kunde presentera det nya avtalet som en framgång. Upphovsrättsfrågan löstes till allmän belåtenhet, lönepåslagen blev höga i både stad och landsbygd. Men arbetsköparna fick också igenom några av sina hjärtefrågor. Flexibiliseringar som, några decennier senare, ter sig betydligt mer utslagsgivande än fackets vinster.

Dels slopades de sista resterna av den statiska trappa som tidigare reglerat lönebildningen under avtalsperioderna. Dels, och mer avgörande, togs ett första steg mot en liberalisering av anställningsformerna.

– Det började väl lite grann då, säger Malin Holmquist. Det som blev det viktiga var inte bara lönerna utan också alla andra paragrafer i avtalet. Tidigare fick man bara ta in vikarier för att ersätta fysiska personer, nu öppnade vi också för att företagen skulle få ta in personal ”vid särskilda behov”. Särskilda behov kan vara ganska mycket. Det här banade väg för bemanningsföretagen, och det känns tråkigt att jag medverkade till det.

Resten är, som det brukar heta, historia. I dag uppskattar Journalistförbundet att runt 17 procent av dess anställda medlemmar har ett vikariat eller en annan tillfällig anställning. Det är något lägre än andelen visstidsanställda på hela arbetsmarknaden, men samtidigt ett par procentenheter högre än genomsnittet för tjänstemannayrken. Sett till hela arbetsmarknaden är 1,3 procent anställda i bemanningsföretag, medan andelen inom mediebranschen är något högre.

 

Vinstkrav och överetablering

Just då, i stridens hetta, verkade frågan inte värd fajten menar Malin Holmquist. Många medieföretag gjorde redan sitt bästa för att kringgå regleringarna, andra struntade blankt i dem. Med facit i hand hade hon gjort en annan bedömning.

– Arbetsgivarna har ju lyckats använda det för att få ned lönenivåerna. Anställningstryggheten har också urholkats. Det är fruktansvärt att det blev så, att alla villkor har raserats. Jag är så glad att jag inte jobbar i dag för jag skulle bara gå och vara arg hela tiden.

Malin Holmquist och förbundets dåvarande styrelse bör kanske inte vara alltför hårda mot sig själva. Siffrorna speglar inte ett enskilt avtal utan en hel samhällsutveckling. Samtidigt som flexibilitet blivit en företagsekonomisk dogm har kvartalskapitalismen flyttat fram sina positioner. De senaste åren har flera stora tidningsföretag genomfört stora nedskärningar trots goda vinstnivåer, allt för att tillfredsställa aktieägarnas krav på avkastning.

För de journalister som examinerades runt millennieskiftet kunde resultatet av denna utveckling sammanfattas i ett ord – utlasning. Arbetsköpare, till synes besatta av att minska sina fasta kostnader, satte i system att tidsbegränsa anställningar till elva månader, i syfte att undvika att den anställda skulle få förtursrätt enligt lagen om anställningsskydd.

– För några år sedan gick jag igenom gamla kongressprotokoll. Den första referensen till utlasning var från 1983, redan då nämndes det. Min egen erfarenhet är att det var ett storstadsproblem under 1990-talet och att det nådde landsortspressen 1998, säger Johan Lif, ombudsman och sekreterare för Journalistförbundets aktionsgrupp för bemanningsanställda.

Och storstäderna har fortsatt att leda den dystra utvecklingen. Utlasning har följts av inhyrning. Modellen har etablerats i Stockholm, Göteborg och Malmö, och tycks nu färdig för export. Nyligen aviserade Mittmedia, som hel- eller deläger ett trettiotal tidningar, sina planer på att starta ett koncerngemensamt bemanningsföretag.

– Bemanningsföretagen slog igenom 2006, det var ju ändå ganska sent eftersom bemanningsföretag varit tillåtna sedan tidigt 1990-tal, säger Johan Lif. Gentemot facket har ju medieföretagen lanserat det här som ett sätt att slippa utlasningar, men det man kan se i dag är att bemanningsföretagen börjat sätta elvamånadersgräns på anställningar. Så man har ju egentligen bara uppfunnit ytterligare en krets i eländet.

Papperstidningens kris, att fler tvingas konkurrera om färre journalistjobb, anförs ofta som en förklaring till att osäkerheten kunnat öka. Utbudskonkurrensen har gett arbetsköparna möjligheten att välja och vraka ur en desperat reservarmé, samtidigt som den urholkat fackets styrka. Men måste färre jobb per definition innebära mindre trygga jobb?

– Nej, det finns ju inga måsten, det bör ju finnas sätt att slå vakt om frågan ändå, säger Johan Lif. Men även om det inte finns någon automatik så är överetableringen ändå en strukturell dimension som spelar in.

I ett land där regeringen vägrar följa EU-kommissionens regler om skydd för visstidsanställda förs kampen för ökad trygghet i motvind. Men Johan Lif tror att den kan föras, och att vägen dit går genom fackligt basarbete.

– Det är på det lokala planet saker händer först. Om man som fackklubb gör det besvärligt vid varje enskild utlasning, om man kallar till förhandling och ifrågasätter varje gång, då blir det jobbigare för arbetsgivaren. De är som alla andra människor och söker enkla lösningar. Det behövs inga andra verktyg än det regelverk vi redan har, det handlar om kontinuitet.

 

Otrygg journalistik

Kanske är det detta som varit Journalistförbundets misslyckande de senaste årtiondena. Så länge tidningarna var vinstmaskiner gick det bra att förhandla fram fördelaktiga avtal på central nivå. När denna situation förändrades krävdes förändrade, decentraliserade, strategier för mobilisering på arbetsplatserna.

– Man måste vara stridslysten, mer än man normalt är i en lokal klubb. På lokal nivå måste vi jobba aktivt mot Journalistförbundet. De behöver vår hjälp för att förstå hur allvarlig situationen är, säger Henrik Ståhl.

När han inte är föräldraledig är han ordförande för bemanningsföretagets facksektion för Schibstedtanställda. Som nybliven förälder är tryggheten givetvis ett egenintresse. Men Henrik Ståhl menar att frågan är större än så. Ytterst slår otryggheten inte bara mot journalisterna, utan även mot journalistiken.

– Är du fast på en tidning kan du ha en lojalitet mot den, men är du inhyrd tänker du, precis som vikarier gör, vad är bäst för mig? Hur kan jag få förlängt? Där blir den goda journalistiken hotad, för vad som är bäst för dig kanske inte är god journalistik.

Detta hade ägarna kunna göra någonting åt, menar han. Det hade räckt med att lyssna på de varningssignaler som finns. Men utvecklingen pekar i en helt annan riktning än nöjd personal och samhällsnyttig journalistik.

– Attityden till personalen är skrämmande. I ett större perspektiv ser man hur det handlar mer och mer om vinst och mindre och mindre om journalistiskt innehåll. Från att hyra in journalister blir steget mindre till att hyra in journalistik. När man startar nya bilagor handlar det bara om annonsmarknad. I och med den utvecklingen tar man allt fler små steg mot ett skräckscenario.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Nu händer det! – om samtidighetens tvång och politiken som försvann

Media

Direktrapporter. Livesändningar. Blixtkommentarer. Nyheter dygnet runt. Mediernas ökande fokusering på samtidighet får oss att förväxla det pågående med det relevanta. Upptagenheten med ”nuet” hotar att göra medborgare till okritiska och känslostyrda mediekonsumenter. I förlängningen utarmas det demokratiska samtalet, skriver statsvetaren Maria Wendt.

Fria Tidningen

Obalans i mediefabriken

Media

Mycket har hänt i mediebranschen de senaste årtiondena. I veckans Tema tittar vi på hur olika delar i medievärlden och journalistiken utvecklats. Eller avvecklats kanske är en mer sanningsriktig beskrivning, för ett står klart; det är inte lätt att vara mediekonsument när de granskade och deras pr-entourage blir allt fler och journalisterna allt färre.

Fria Tidningen

”Mediesamhället expanderar medan journalistiken krymper”

Media

Mycket har hänt med dagspressen de senaste årtiondena. Journalisters villkor har förändrats, balansen mellan granskare och granskad har tippat över till förmån för den senare och marknadens intåg på redaktionerna har blivit tydlig och fått effekter ingen förutsåg. Sveriges Radios tidigare vd Mats Svegfors delar med sig av 40 års erfarenhet i branschen och vilka problem utvecklingen har fört med sig.

Fria Tidningen

Den ojämställda mediebranschen

Media

Medier är ofta bra på att ropa högt om ojämställda styrelser och mans­dominans i samhället. Men lever de som de lär? Fria Tidningars granskning visar på mansdominerade styrelser, fler män än kvinnor som chefredaktörer – och betydligt fler manliga intervjupersoner.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu