Fördjupning


Maria Wendt
  • När prinsessan Estelle föddes visste hysterin in medierna inga gränser och fick smått bisarra effekter; ”Babynytt - den mest initierade bevakningen Live”, ”senaste nytt om kungababyn - hela tiden”, ”TYCK TILL! Gratulationer och kommentarer LIVE. Läsarnas kommentarer. Titta nu!”.
  • Maria Wendt.
  • ”Live-sändningen naturaliserar idén att det är genom medierna som vi gemensamt får del av den verklighet som betyder något i vårt samhälle”, Nick Couldry, medieforskare vid Goldsmiths University i London
Fria Tidningen

Nu händer det! – om samtidighetens tvång och politiken som försvann

Direktrapporter. Livesändningar. Blixtkommentarer. Nyheter dygnet runt. Mediernas ökande fokusering på samtidighet får oss att förväxla det pågående med det relevanta. Upptagenheten med ”nuet” hotar att göra medborgare till okritiska och känslostyrda mediekonsumenter. I förlängningen utarmas det demokratiska samtalet, skriver statsvetaren Maria Wendt.

<--break->Ett av vårens hetaste mediepolitiska gräl kom att handla om Sveriges Radios nya stora digitala nyhetssatsning. Tidningsutgivarna larmade om ojämlika villkor på mediemarknaden och menade att public serviceinstitutionerna, med hjälp av skattemedel, nu på ett oschysst sätt hotade att konkurrera ut dagspressen.

Mindre diskuterat var själva innehållet i satsningen: en renodlad nyhetssajt, med fokus på direktrapporteringar och dygnet runtbevakning. Är det verkligen till fler minutuppdateringar och allt snabbare rapporter vi ska ha vårt så omhuldade public service? Det råder ju knappast brist på 24/7-nyhetskanaler, och nätet är redan överbelamrat av snabba reaktioner och sekunduppdateringar. Kraven på journalister att reagera och rapportera omedelbart tycks bara växa. Nyligen kunde man läsa om hur engelska journalister avkrävs minst ett twitter i timmen – fler om man råkar vara redaktör. Mediesamhällets allt starkare besatthet av samtidighet, med att skapa ett ständigt pågående nu, är emellertid problematiskt.

 

Livet i realtid

Nyheter skildras allt oftare i presens. Ministern avgår. Statsministern riktar hård kritik. Feministiskt initiativ kräver. ”Här provoceras Lööf av SVT-journalistens fråga”, skriver Expressen i en nyhetsartikel som illustreras med en bild av centerledaren när hon intervjuas i tv-programmet Agendas studio. Det handlar mindre om att beskriva vad som har hänt och mer om att frammana samtidighet, ett nu. Detta fenomen hänger samman med politikens inflyttning i medierna - att politik i allt större grad utspelas i medierna. Händelsen, som beskrivs som om den ”nu” äger rum i Expressen, är betecknande nog en intervju i ett annat medium. Det är i tidningen eller på tv som politiken händer – politiken har inte hänt någon annanstans, i en yttre värld, utan utspelas medan vi tittar och läser. Genom användandet av presens, skriver medieforskaren Mats Ekström, placeras händelsen ”på den scen som skapas med artikeln och tidningssidan”.

Direktsändningarna florerar – även i politikens värld. Den stora mängden livesändningar från politikerveckan i Almedalen på Gotland är ett tydligt exempel på upptagenheten med att befinna sig i presens. Under valrörelsen 2010 sände P4 Extra direkt varje dag, och såväl P1 morgon som Studio Ett sjösatte direktsändningar, Tv4 storsatsade med dagliga ”Almedalen direkt”, Expressen sände ”Almedalen Live” på sin hemsida, SVT:s God morgon Sverige sändes från Visby, och SvT Forum direktsände alla partiledarnas tal, samt försåg tittarna med kommentarer direkt efter talen. De omfattande satsningarna på direktsändningar från Almedalsveckan, kan på samma gång ses som djupt paradoxalt – och fullständigt logiskt.

Det kan verka besynnerligt att ett tiotal teve- och radioprogram sänder direkt, från samma lilla plätt i Visby, och ofta dessutom samtidigt, utifrån det enkla faktum att ingenting har hänt som på någon rimlig nivå kan motivera dessa sändningar. Bristen på nyheter under Almedalsveckan – beklagandet av att det inte egentligen ”händer” något som sätter spår i svensk politik, är varje år ett återkommande tema. Samtidigt blir direktsändningen just därför ännu viktigare. Att sända direkt är en händelse i sig, som måste framhävas: ”Här, direkt från Almedalen, har vi nu med oss ...” Händelsen är att ”alla” har kommit dit, är där, och med direktsändningarna hjälps publiken till illusionen av att dela detta ”vi”. Vi är med där det händer – i studion på torget, eller genom de direktkommentarer som ges.

Och tack vare de sociala medierna – sms, Twitter, Facebook och olika slags appar – behöver ingen riskera att ens för en sekund stå vid sidan av händelserna under politikerveckan. Inför Almedalsveckan 2011 beskrev exempelvis ”rekordsatsande” Aftonbladet bland annat en flash där man blir uppdaterad med de viktigaste nyheterna (”i realtid”), Almedalen-sajten (med ”massiv” livebevakning) och tv-sändningar med flera team som lovas vara ute ”dygnet runt”. 


När prinsessan Estelle föddes visste hysterin in medierna inga gränser och fick smått bisarra effekter; ”Babynytt – den mest initierade bevakningen Live”, ”senaste nytt om kungababyn - hela tiden”, ”TYCK TILL! Gratulationer och kommentarer LIVE. Läsarnas kommentarer. Titta nu!”. FOTO: SCANPIX

 

Tvingande samtidighet

Ibland framstår förankringen i nuet som närmast tvångsmässig. Nästan oavsett vilken tidsdynamik som är kopplad till en händelse kan denna tvingas in i samtidighet. Stundtals får det lätt bisarra effekter: ”Just nu: Victoria är med barn.” När beskedet väl har kommit att Victoria har fött ett barn – en händelse som oåterkalleligt redan har hänt – skyr medierna inga ansträngningar för att skapa nukänsla. Redaktionerna skickar ut team som sänder direkt från en parkeringsplats utanför Karolinska sjukhuset. TV4 ”firar med gratis livesändning” i mobilen, surfplattan och på webben. Expressen förser läsaren ”Babynytt – den mest initierade bevakningen Live”, där man rapporterar ”senaste nytt om kungababyn – hela tiden”. Även läsarnas inlägg om den nyfödda prinsessan framställs som direktrapporterade: ”TYCK TILL! Gratulationer och kommentarer LIVE. Läsarnas kommentarer. Titta nu!”

Det är ofta påfallande hur starkt direktrapporteringen som sådan påtalas och framhålls i medierna (trots att möjligheterna att sända live knappast kan uppfattas som något nytt eller unikt): ”Och nu har vi med oss vår reporter, direkt från…”, låter det ständigt i nyhetssändningarna. Eller: ”I dag sänder vi hela programmet direkt från…”, något som framförs som en särskild slags gåva till mediekonsumenten, oberoende av om programmet sänds från Tunis, Washington, en gräsmatta i Almedalen eller bokmässan i Göteborg. Direktsändningen i sig själv blir någonting att lyfta fram oavsett innehållet i rapporteringen, och oavsett om live-momentet tillför något av informationsvärde: ”Precis bakom mig här samlas just nu ministerrådet…” Att reportern är på plats, och talar med oss direkt, blir det viktiga.

I allt högre grad måste politiska frågor och fenomen formuleras som samtidiga för att uppfattas som betydelsefulla. För att få gehör krävs att man befinner sig i otvetydigt presens: ”En bra debattartikel börjar ofta med orden ’I dag’” som pr-byrån Westander slår fast i sin handbok. Med de sociala mediernas intåg har detta fokus på nuet och direkt upplevelse skruvats några varv till. På webben kan nyheter ständigt läggas ut och hela tiden uppdateras. De fördröjningar som tidigare präglade nyhetsarbetet – särskilda sändningstider, pressläggning – har därmed fått minskad betydelse. Tiden mellan inträffad händelse och publicering krymper ständigt. Kanske går den rent av mot noll, som när kameror placerades på Tahrirtorget i Kairo och tittarna dygnet runt kunde följa den arabiska vårrevolutionen ”live” på nätet. Möjligen kan denna utveckling uttryckas som att det pågående förväxlas med det relevanta. Att finnas i rätt tidszon övertrumfar innehållet i samtalet.

Nya journalistiska grepp och kommunikationstekniker för att konstruera samtidighet och delaktighet föds i snabb takt, en utveckling som bara ser ut att ha tagit sin början. När Aftonbladet publicerade en artikelserie med avslöjanden om psykvården, lät man vinjetten ”Piller pengar psykvård” rama in serien och placeras högst upp på tidningssidan. En liten ring trycktes intill artikelseriens namn, i vilken det stod med röda, lysande versaler: ”LIVE”. Serien presenteras som en ”livegranskning”, som vore den en direktsändning på tv. Det handlar inte längre om att läsaren ska få en undersökning eller en nyhet beskriven för sig. Läsaren ska uppleva, delta i, tidningens förehavanden. ”Var med i granskningen som pågår nu”, lockar tidningen. Läs Aftonbladet – Live.

 

I händelsernas centrum

Den mediala upptagenheten med nuet gör medierna till händelsecentrum – det blir ju här, i medierna, som verkligheten utspelar sig, just nu. Medierna blir på så sätt den viktigaste och mest centrala arenan. Konstruktionen av nu-et skapar ett ”vi” som samtidigt tar del av iscensättningen, ett ”vi” som, exempelvis genom direktrapportering, delar verklighetsupplevelse. Genom skapandet av nu-et knyter på så sätt medierna sin publik tätare till sig. Vi etablerar en gemenskap kring mediet genom att samtidigt ta del av mediehändelsen, just precis när denna blir till.

När representationen formuleras i termer av ett pågående nu, ”live”, ”direkt från …”, framstår den också som både verkligare och viktigare. Genom nuet och deltagandet placeras tittaren i en skenbar direktkontakt med verkligheten, utan tidsfördröjning och utan någon omtolkande process. Illusionen av att de direktsända bilderna skapar en alldeles särskild tillgång – oförmedlad och omedelbar – till verkligheten, är stark. Delaktigheten, att själv uppleva händelsen, och samtidigheten gör verkligheten verkligare.

Live-momentet är ett slags påstående att det som sker är särskilt betydelsefullt. Det är som om själva möjligheten att uppleva något live ger en särskild tyngd. Att berätta direkt blir därmed att förhöja en händelses laddning. Det framstår som något vi närmast är skyldiga att intressera oss för, som om det är just detta, som just nu pågår i medierna, som utgör den verklighet vi alla delar och måste dela. Betydelsetillskrivningen blir därmed omvänd: Det blir särskilt viktigt för att det sänds direkt, snarare än att det sänds direkt för att det är särskilt viktigt.

Medieforskaren Nick Couldry skriver att live-momentet gör att viktigheten framstår som oomtvistad, ja helt naturlig: ”Live-sändningen naturaliserar idén att det är genom medierna som vi gemensamt får del av den verklighet som betyder något i vårt samhälle”. Det handlar alltså både om att skapandet av ett nu bidrar till att medieverkligheten kommer att uppfattas som självklar, och om att det är just denna verklighet, den som når oss via medierna, som framstår som den mest centrala. Med andra ord verkar det helt naturligt att tillgången till verkligheten, går via medierna.

 

Ett evigt nu

I medieverkligheten tar nuet aldrig slut. Vi tycks fångade i det eviga nuet, i ”the perpetual present”, som filosofen Kelly Oliver uttrycker det. Det finns inget före och inte heller något efteråt. Denna ständigt pågående samtidighet gör det svårt för oss att tolka och analysera det som sker. Men det handlar inte bara om att eftertankesutrymme sällan ges i medierna, då analys och reflektion med nödvändighet sker med viss fördröjning. Det handlar också om att nuet – de ständiga livesändningarna – får sociala och politiska händelser att framstå som naturgivna fenomen, något som bara händer.

Konstruktionen av nuet skapar ett slags permanent fritt svävande tillstånd, där skeenden fråntas sin historiska förankring och rycks undan från sin politiska och sociala kontext. Det eviga nuet genererar, skulle man kunna säga, en aldrig sinande såpbubbleström av avgränsade händelser utan inbördes sammanhang. Olivers främsta exempel handlar om medierapporteringen kring krig, och hur de ständiga live-rapporteringarna från konflikthärdar och de inbäddade journalisternas ”direktkontakt” med kriget, på ett paradoxalt sätt gör kriget mer obegripligt ju mer nära och samtida det gestaltas. Men den grundläggande tanken är överförbar på medierapportering mer generellt. När händelser bara är och sker i ett ständigt nu, framstår de i som naturliga och oundvikliga. Vi fastnar i detta nu och i det som är, vilket tenderar att leda till känslomässiga, snarare än intellektuella, reaktioner. Sociala och politiska förhållanden framstår som oskyldiga, som rena fakta eller som ett slags sunt förnuft.

När sakernas tillstånd på detta sätt bara ”är”, blir de inte möjliga och kanske heller inte önskvärda att förhandla och förändra. Ett sätt att uttrycka det är att sociala, historiska och politiska skeenden blir svåra att göra begripliga som just politiska skeenden – och därmed förstås svåra att förhålla sig till på ett reflekterat, analytiskt och kritiskt sätt. Det som kan framstå som kanske det mest ”verkliga” av allt – som en livesändning från en dramatisk händelse – blir därmed på sätt och vis ogripbart och overkligt. Medieverkligheten utgörs i stor utsträckning av en tillvaro där skeendena bara förefaller att inträffa i en strid ström, som ett slags ständigt pågående naturkatastrofer, utan synbar orsak, mening eller innebörd. Händelser som bara händer, just nu. Och som får sin betydelse primärt för att de visas, för att de därigenom definitionsmässigt blir ”nyheter”.

 

Fantasin om ett ”vi”

Det som förenar ”oss” är känslan att vi samtidigt är med om någonting på tv, något som händer just nu, och fantasin att ”vi” upplever detta nu på likartat sätt. Vi förenas av att vara konsumenter i den värld där medierna alltmer synes ta formen av en upplevelseindustri. Det ”vi” som genereras i medieverkligheten kan därigenom knappast beskrivas som en medborgerlig gemenskap. Snarare handlar det om en avpolitiserad upplevelsegemenskap, en gemenskap som kommer att bestå av individuella mediekonsumenter. Frågan är vilken demokratisk potential som samtalet får när medierepresentationerna på detta sätt begränsar medborgarnas möjligheter både att förstå och att kritiskt kunna förhålla sig till omvärlden. Vi ska bara känna – intensivt och snabbt – men inte för länge, inte för mycket. Vi måste ständigt vara beredda att reagera på nästa mediehändelse. Som händer nu. Och nu. Och nu igen. När vi aldrig kommer ur samtidigheten, när nuet blir evigt, är det helt enkelt svårt att över huvud taget tänka.

Den samtida utvecklingen har också gjort att mediernas position som oomtvistad verklighets- och sanningsförmedlare har befästs på nya sätt som förefaller ha blivit svårare att se. När politik, som i exemplet Almedalsveckan, tar formen av media events, det vill säga fenomen enbart skapade för medierna, blir det svårare att skilja mellan medieverklighet och verklighet. Som en följd av detta framstår också mediernas makt som självklar och oproblematisk. Medierna, och den verklighet som medier förmedlar, framstår som tillvarons mitt, samtidigt som tydliga hierarkier skapas mellan det som är mer värt (det som finns i medierna) och det som är mindre värt (det som inte finns i medierna). Men denna värdering osynliggörs och framstår som naturlig – inte minst genom det sätt på vilket medier framstår som förmedlare av såväl det sanna som det verkliga. Och idén om medierna som världens centrum förefaller också att stärkas när mediernas skildringar av politik reduceras till ett ständigt pågående och känslotriggande nu.

Kanske är det så att mediernas skildringar kommit att framstå som mer självklara som verklighetskällor, och därigenom mindre möjliga att ifrågasätta, i takt med medieteknologins nya möjligheter. Vi får ju inte bara mer och mer av all slags medieverklighet, vi kommer också närmare, allt snabbare och upplever allt fler händelser i realtid. Allt detta sammantaget stärker illusionen om att vi genom medierna faktiskt kommer åt ”verkligheten”, som den är. Därför är det nödvändigt att försöka återerövra ett kritiskt tankeavstånd, i tid och i rum, till medieverkligheten. Utan detta avstånd är det svårt att få syn på hur konflikter, ojämlikhet och orättvisor framstår som naturliga och självklara i mediernas Sverige.

Fakta: 

Maria Wendt är docent i statsvetenskap vid Stockhoms universitet och författare till boken Politik som spektakel (Atlas akademi).

 

Mediegranskning 2013

Introduktion:
Obalans i mediefabriken 

Agneta Lindblom Hulthén:
”Makt över medierna är makt över samhället” 

Ivar Andersen:
Så blev otrygghet normen

Maria Wendt:
Nu händer det! – om samtidighetens tvång och politiken som försvann

Mats Svegfors:
”Mediesamhället expanderar medan journalistiken krymper”

Mediekartan 2013

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Obalans i mediefabriken

Media

Mycket har hänt i mediebranschen de senaste årtiondena. I veckans Tema tittar vi på hur olika delar i medievärlden och journalistiken utvecklats. Eller avvecklats kanske är en mer sanningsriktig beskrivning, för ett står klart; det är inte lätt att vara mediekonsument när de granskade och deras pr-entourage blir allt fler och journalisterna allt färre.

Fria Tidningen

Så blev otrygghet normen för journalister

Media

I slutet av Las-karusellen, ett bemanningsföretag? För en generation sedan var fasta anställningar normen för nyutexaminerade journalister, sedan dess har osäkerheten exploderat. Vad var det egentligen som hände, och går det att vända utvecklingen?

Fria Tidningen

”Mediesamhället expanderar medan journalistiken krymper”

Media

Mycket har hänt med dagspressen de senaste årtiondena. Journalisters villkor har förändrats, balansen mellan granskare och granskad har tippat över till förmån för den senare och marknadens intåg på redaktionerna har blivit tydlig och fått effekter ingen förutsåg. Sveriges Radios tidigare vd Mats Svegfors delar med sig av 40 års erfarenhet i branschen och vilka problem utvecklingen har fört med sig.

Fria Tidningen

Den ojämställda mediebranschen

Media

Medier är ofta bra på att ropa högt om ojämställda styrelser och mans­dominans i samhället. Men lever de som de lär? Fria Tidningars granskning visar på mansdominerade styrelser, fler män än kvinnor som chefredaktörer – och betydligt fler manliga intervjupersoner.

Göteborgs Fria

© 2024 Fria.Nu