”Deklarera vår död och begrav oss här.” Begäran gjordes i ett öppet brev i oktober från en grupp på 170 guarani kaiowá i brasilianska Mato Grosso do Sul. Det var en reaktion på att en federal domstol beordrat gruppen att lämna den tekoha, den traditionella mark, de under flera år försökt återta från agroindustriella investerare. Ett brev skrivet i vrede, sorg och hopplöshet, som tydligt säger: om detta beslut verkställs, återstår för oss bara döden.

I medierna talades om ett kollektivt självmordsbrev. Det var det inte, tvärtom. Brevet uppmanar domstolen att öppet ta konsekvensen av sitt eget beslut, att istället för att beordra deras avhysning faktiskt deklarera deras död. Självmordstolkningen visade hur bilden av guarani kaiowá som ett per definition självmordsbenäget folk slagit rot till och med hos deras sympatisörer.

För i Brasilien har orsakerna till en pågående självmordsvåg bland unga guarani kaiowás väckt infekterad diskussion. Mäktiga ekonomiska intressen står på spel. Lokala indigena ledare, missionärer, människorättsaktivister och antropologer hävdar att självmorden är direkt kopplade till förlusten av mark och försörjningsmöjligheter. Agroindustriella aktörer och moderniseringsivrare hänvisar gärna till faktorer inom guaranikulturen själv, som om självmordens kulturella inramning kunde frikoppla dem från yttre sociala faktorer.

Mato Grosso do Sul är delstaten där agroindustrin och monokulturen expanderar med förfärande hastighet. Länge var det framför allt nötboskap som strövade över vidsträckta områden. Sedan bredde sojafälten ut sig, och bidrog till att göra Brasilien till världens näst största sojaproducent. Boskapshållningen och sojaodlingen fortgår, men i dag är det sockerrörsodlingarna som växer. Den gamla koloniala grödan har med kraven på grön omställning fått en renässans, och Brasilien har blivit världens största producent av biobränsle.

I hela Brasilien finns omkring 300 000 sockerrörshuggare. De jobbar för småpengar på ackord med ett av de tyngsta och farligaste arbeten man kan ha. Skadorna är många, medellivslängden kort. Många arbetare lever under närmast slavlika förhållanden.

Skeendet i Mato Grosso do Sul följer ett typiskt kolonialt mönster: lokalbefolkningen fördrivs i syfte att frigöra mark för exploatering. När befolkningen mister sina traditionella försörjningsmedel har den inget annat val än att ta arbete hos agroinvesterarna. Så frigörs också billig arbetskraft.

Förra året uppmärksammades sockerrörsindustrin i filmen The Dark Side of Green av An Baccaret, Nico Muñoz och Cristiano Navarro. Filmen borde vara obligatorisk för alla som möter den nya etanolboomen med grön entusiasm. Den handlar om en del av världen som vi nästan aldrig får några nyheter från men som vi är direkt kopplade till genom vår konsumtion. I köttdisken kan vi köpa brasilianskt nöt som ”naturkött”. Vi importerar stora mängder brasiliansk soja som foder till våra egna kossor. Och etanol, snarare än minskade transporter, lanseras som svaret på växthuseffektens utmaningar.

Och nej, det handlar inte om huruvida köttbiten på Hemköp kommer just härifrån eller ej. Det handlar om en exportmarknad som möjliggör agroindustriell expansion på stulen mark. Någon får betala priset för att vi ska kunna inbilla oss att vi kan fortsätta konsumera i samma takt, bara vi byter till ”gröna” produkter.

De som betalar har namn och ansikten vi sällan får se. I februari var det Denilson Barbosa från guarani kaiowábyn Tey’ikue. Han och två kamrater var på väg för att fiska när de mötte tre pistoleros kopplade till en av storgodsägarna i området. Kamraterna lyckades fly, men Denilson blev skjuten med två skott i huvudet och ett i halsen. Han blev 15 år gammal.