Det är ingen tvekan – vi har inte haft någonting i stil med de två världskrigen i spåren av en tysk–fransk antagonism, och lär väl inte ha något sådant på gång. Trots vapenskrammel från Nato och Kreml känns motsvarande hot avlägsna. EU har istället engagerat sig i krig i andra delar av världen, som Irak, Afghanistan och Libyen.

Har nationalismen blivit unionism? EU mot USA, Tigerländerna, Ryssland och mot de fattigaste folken? Ja, i viss utsträckning verkar det så.

Men hur har det gått för den interna europeiska nationalismen? Uppenbarligen lever den i obskyra kretsar och gör segertåg över Europa. Ungersk sårad stolthet, belgiska konflikter mellan flamländare och valloner, det finska motståndet mot svensktalande et cetera.

Vi har färska exempel på intern nationalism. Reinfeldt går med mandat att förhandla om EU:s budget. Ensam ska han tydligen kunna representera ett helt folk. Men hade han något att säga till om, mer än möjligheten att lägga in ett mycket impopulärt veto? Han blev tydligt positivt överraskad över ett ekonomiskt utfall där Sveriges nettobidrag till unionen har minskat. Det är kanske inte nationalism, utan bara nationalistisk egoism. Fransmän slåss för sina bönder. Polen för sina. England slåss för budgetminskning för sin del.

När svenska Findus får pålle i lasagnen blir den stora frågan, säkert förstärkt av ungersk misstänksamhet: är det rumänernas fel? Eller britternas? Man söker skurkländer och skurkfolk. Ursprungsmärkning efterlyses. Inte Krav och andra kvalitetskontroller utan ursprungsland.

Speciellt tydligt lyser nationalismen med sin närvaro i situationen med Greklands havererade ekonomi. Greker är ilskna över tyskarnas diktat som tvingar dem att kräla i fattigdom, samtidigt som tyskar är ilskna på greker som de ser som lata, korrupta och bortskämda.

Det hela ger sken av tydlig nationalism. Fast i grunden handlar det snarare om brist på tillit. Problemet är att EU-fantaster och höjdare predikar tillit, men att predikan inte är ett sätt att främja tillit. Tillit bygger på livserfarenheter och närhet. Närhet skapas inte av storskaliga strukturer. I självklar brist på tillit ropar man på kontroll, men kontroll över ett så stort och mångfasetterat system blir antingen ineffektiv eller omänsklig.

Kanske har jag nog med tillit till folk vid Medelhavet för att köpa deras oliver och citrusfrukter och besöka deras fantastiska byggnader och stränder. Men hur får jag nog med tillit till deras syn på djurskydd eller på inblandning av falska råvaror och annat i min mat? Hur får jag den tilliten ens här i Sverige? Vad vet jag, som norrlänning, om vad storgodsägare i Skåne gör för avvägningar?

Nationalism kan ersättas med lokal försörjning och närhetsprinciper. Det handlar inte om vilka efternamn vi har, det handlar om hur vi kan få tillit till varandra. Det handlar om att en global eller europeisk världshandel är för storskalig för normalt funtade människor. Det handlar om att både nationalistisk isolering och storskalig unionism göder nationalistisk trångsynthet.