Journalisten och genusvetaren Vanja Heremeles bok In som ett lamm, ut som en tigrinna handlar om jämställdhet inom kultursektorn, främst teatern och dansen. Mönstret liknar Caitlin Morans How to be a woman och Maria Svelands Bitterfittan, vilka båda varvar en teoretisk diskussion med episoder ur barndomen och vuxenlivet för att illustrera hur det privata är politiskt och hur de två sfärerna ständigt och ofrånkomligt vävs in i varandra.

Hos Hermele intar dock de personliga episoderna en perifer plats. Till största del återger boken intervjuer med chefer och andra högt uppsatta inom svensk teater och dans. Frågorna handlar om hur de ser på jämställdhet inom sina verksamheter och huruvida de arbetar aktivt med frågan.

Intervjuerna ger intryck av att vara ordagrant återgivna – och är ofta mycket roliga. De blottlägger maktpositioner som cheferna (så gott som alltid vita, heterosexuella män) så ogärna vill omförhandla, trots att de försöker framställa sig som progressiva och genusmedvetna när de intervjuas av en genusvetare.

Det är förstklassig underhållning att följa hur en teaterchef inleder en intervju med att tala varmt och passionerat om jämställdhet för att sedan bli upprörd, och inte så lite kränkt, när kvotering och andra konkreta åtgärder som på sikt skulle förändra hans privilegier kommer på tal. Vanja Hermele behöver knappt ställa motfrågor (i den mån intervjuerna nu är autentiska). Det lilla ordet ”kvotering” visar sig räcka för att tända den kränkta elden i intervjuobjektens ögon och få dem att avslöja hur lite de faktiskt avser att jobba med jämställdhetsfrågor.

Mellan intervjuerna flikar Hermele in små fragmentariska anekdoter som på olika sätt belyser ojämställdheten i vardagen i allt från relationer med pojkvänner till möten med bilskolelärare. Episoderna är korta och återgivna med en lågmäld, torr humor som små bitska haiku-dikter över livet i ett patriarkat som inte blir mindre patriarkalt för att miljön är medelklassig och akademisk. Förutom att vara mycket roliga illustrerar de även väl den politiska dimensionen i det privata. Men intervjuerna som utgör bokens kärna hade lika bra kunnat stå på egna ben.

Det är ett modigt grepp att skriva en bok som till största del består av sinsemellan mycket snarlika intervjuer som ger intryck av att vara transkriberade rakt av utan skönlitterär behandling, men det visar sig fungera förträffligt. Det är möjligt att det var en juridisk nödvändighet att ta bort namnen, men genom anonymiseringen och intervjuer som är så lika varandra framhäver Hermele den hopplösa likriktning som präglar teatern och dansen.

Det märks på intervjuobjektens att de gärna vill framställa sig som excentriska och originella. Det är därför, bortsett från de eventuella juridiska aspekterna, mycket fyndigt att låta dem paradera namnlösa på rad och därmed framstå som anonyma papegojor som upprepar samma fraser, alla lika rädda för vad kvotering skulle innebära för just deras situation.

Vanja Hermele har skrivit en bok som man får ett leende på läpparna av att läsa, trots att den verklighet hon beskriver är minst sagt deprimerande.