I fritt fall genom skyddsnäten | Fria.Nu

Recension


Litteratur
En hemstad
Av Kristian Lundberg
Förlag Wahlström och Widstrand

Fria Tidningen

I fritt fall genom skyddsnäten

I En hemstad tecknar Kristian Lundberg en fragmentarisk och apokalyptisk bild av en barndom i Malmö. Den hemstad Lundberg skildrar är en stad ockuperad av fattigdom, psykisk sjukdom och övergrepp. Den utsatthet som den materiella fattigdomen skapar förstärks av de instabila och hotfulla vuxna karaktärerna i pojkarnas närhet. Där finns Kristians psykiskt sjuka mamma och vännen Sonnys alkoholiserade och våldsamma pappa. Men framför allt finns där pedofilen som pojkarna i sin okunskap döper till "Carolibögen" istället för "Carolipedofilen" (efter stadsdelen Caroli). I hans lägenhet gestaltas den yttersta förnedringen genom sexuella övergrepp och prostitution. Det är dessa övergrepp som är berättelsens nav, dess inflammerade röda tråd om man så vill. Vad gäller den psykiskt sjuka modern skulle hon kunna vara en misogyn arketyp, en sinnebild av den allt förtärande, allsmäktiga modersgestalten som återfinns hos så många författare som skildrar barndomen. Kerstin Thorvall, Felica Feldt och Marguerite Duras är bara några exempel.

Men trots att modern i Lundbergs roman bedriver en psykisk terror som bland annat består i att hota sin son med att ta honom till sjukhuset och låta läkarna söva ner honom för ett halvår framåt, beskrivs även hon som ett resultat av klassförtryck och övergivenhet. Faderns brott, att lämna familjen för att sedan endast höra av sig när han behöver serveringshjälp på en fest, framställs som värre än de övergrepp modern begår utelämnad till sin sjukdom och sin fattigdom. Detta är uppfriskande efter barndomsskildringar som nu senast Felica Feldts Felica försvann, där fadern glorifieras i sin frånvaro medan modern demoniseras. Det är sålunda inte modern själv som får bära skulden till den förödelse hon orsakar i sina barns liv, utan de maktstrukturer som ödelagt hennes eget och vilka i mer eller mindre bokstavlig bemärkelse framställs som roten till hennes sjukdom. Hos Lundberg skildras klassförtrycket genomgående som en sjukdom. Det sociala arvet är något som äter sig in i individens organism och som inte går att göra sig fri ifrån. "Klassresan" är med andra ord bara en illusion även för den som, liksom Lundberg, blir en hyllad författare med stort kulturellt kapital.

På frågan om vem som äger staden är sålunda Lundbergs svar, i marxistisk anda, att den i alla fall inte tillhör de maktlösa och utsatta, de som varken har kontroll över produktionsmedel eller sina egna kroppar. Men vems är då berättelsen? Lundberg inleder med att säga att den här berättelsen handlar om honom och hans vänner. De som hånas för att de har namn som Conny och Sonny och bespottas som "white trash". Men Lundberg är även klarsynt när det kommer till det faktum att även Conny och Sonny har ett privilegium: de är vita i ett samhälle präglat av strukturell rasism. Detta illustreras i skildringen av det slitsamma arbetet på Yarden som Lundberg återkommer till i En hemstad. Denna klarsynthet i Lundbergs klassanalys är en stor förtjänst även om man kan tycka att en dylik insikt borde vara en självklarhet. Men hur är det då med de andra som befinner sig i samhällets periferi? Modern är en undanglidande gestalt: på samma gång ett offer och en hotande skugga i vilken Kristian samtidigt ser den sortens desperata integritet som kan återfinnas hos människor som blivit berövade precis allt. Förutom henne förekommer det knappast några kvinnor i romanen förutom en psykolog och en kvinna som bara benämns med en bokstav och som symboliserar kärleken med stort K, vilket känns tämligen tröttsamt. Det som skaver mest i berättelsen är de nästan besvärjande upprepningarna av öknamnet "Carolibögen", även om det är okunskap som får pojkarna att kalla mannen som förmodligen är pedofil för "bög". Denna okunskap kommenteras visserligen när en av pojkarna som vuxen möter en homosexuell man vars make antyds vara döende i aids. Denna scen är dock betydligt mer ambivalent än scenerna på Yarden där Kristian konfronteras med sina privilegier som vit.

En hemstad är en tragedi utan lyckliga slut. Liksom Yarden är den en rasande uppgörelse med myten om att "klass" inte längre är ett relevant begrepp och att barnfattigdom är någonting som inte har funnits i Sverige på länge. En hemstad håller litterärt inte samma höga nivå som Yarden, men den är en viktig och obehaglig skildring av ett samhälle där de redan mest utsatta faller fritt mellan de skyddsnät vi så gärna vill hysa tilltro till.

Annons

Rekommenderade artiklar

En upprättelse för de undangömda

Recension

Jonas Gardells nya roman Torka aldrig tårar utan handskar är en drabbande skildring av ett inskränkt Sverige på 80-talet. Men de litterära ambitionerna blir förhoppningsvis högre i nästa del av trilogin, skriver Anna Remmets.

Fria Tidningen

Ytlig och eurocentrisk feminism

Recension

I Caitlin Morans bok är begreppet "kvinna" stabilt och enhetligt och det är som om hon missat de senaste 20 årens feministiska debatt. Samtidigt är det svårt att värja sig mot den goda ambitionen att plocka fram feminismen ur det akademiska skåpet, menar Anna Remmets.

Fria Tidningen

© 2020 Fria.Nu