Tre dansare har fått varsin springa i jorden att hålla sig till. Tre parallella rektanglar upplysta på golvet, täckta med mylla. Längst bort stoppas de av varsin hängande rektangel i järn, som ibland fungerar som en stor gong-gong. Energin är stor i Per Jonssons numera klassiska verk Schakt – kanske är den desperation. Dansarna hoppar, springer och slänger sig på marken med rejäl kraft – men aldrig lyckas de riktigt lämna sina begränsade ytor. Torkel Blomqvists ljus står för den enda befrielsen, när det för en stund faller från sidan och skapar helt nya ytor på scenen. Peter Bengtsons musik är abstrakt minimalistisk och skapar en meditativ stämning. Helheten bildar en dynamik mellan det återhållna och det kraftfulla som gör stort intryck och stannar länge i minnet. En mäktig, symbolladdad och fascinerande koreografi, effektfullt utförd av Skånes dansteater.

Per Jonsson anses vara en av Sveriges främsta koreografer och hans potential var erkänd redan under hans tid som elev på Danshögskolan i Stockholm. Därav chansen att jobba med dansare från Kungliga operan i hans examensarbete Schakt 1983, som enligt uppgift fick hela publiken på Cirkus att ställa sig upp och skrika och som sågs som banbrytande inom svensk modern dans. En lång rad viktiga verk avlöste sedan varandra och fick stor uppmärksamhet även internationellt, innan Per Jonssons depressioner och prestationsångest blev för mycket för honom. Han begick självmord 1998, dagen före premiären av hans sista verk Rivers of mercury.

Andra delen av kvällens föreställning, Breaking the fury av Susanna Leinonen, är lika berikad av ljuset som Schakt, tack vare en fantastisk ljussättning av eftertraktade Mikku Kunttu, men på andra sätt en rak motsats till Per Jonssons genombrottsverk. Hela scenen används och fylls med många fler dansare i denna nyskrivna koreografi. Kasperi Laines musik är filmisk och relativt lättillgänglig. Scenerna avlöser varandra men fylls på olika sätt av hot och brutalitet. Här ser man tydligt den moderna dansens rötter i balettens graciösa rörelser, men som sig bör i den här genren används hela höjdleden, från golvnivå till kast i luften, och även det fula och kantiga får ta plats.

Flerfaldigt prisbelönta Susanna Leinonen fick sitt genombrott år 2000 som en av Finlands mest internationellt intressanta koreografer. Hennes danser beskrivs som kompromisslösa, tekniskt utmanande och väldefinierade, samtidigt som de skapar mystiska och förtrollande stämningar.

Här börjar föreställningen med att en ensam dansare står nära scenkanten och vibrerar ända in från ryggraden ut i extremiteterna med imponerande teknisk skicklighet. Hon är upplyst men bakom henne är det mörkt – tills strålkastarna avslöjar en grupp anonyma figurer som närmar sig obevekligt. Sedan blir scenen en röd tunnel, där en annan ensam kvinna kastas runt av fler och fler män, som till sist tröttnar på henne, vänder ryggen till och lämnar henne kvar. Många av scenerna är relativt konkreta och narrativa för att vara modern dans.

Föreställningen tappar i tempo när ett parti som använder sig av flyttbara svarta block drar ut på tiden – idén är intressant men håller inte så länge. Men annars är det suggestivt, spännande och säreget. Bilderna och stämningarna etsar sig fast i betraktaren och känns gripande och nyskapande. Greppet att blanda danssekvenser med videoprojektioner av dansarna ger definitivt en extra dimension och oväntade möten. Breaking the fury kan tillfredsställa både den som söker det vackra, det tekniskt skickiga och det som berör.