Kan dans gestalta frågor som demokrati, individualism och politiskt ansvar? I It is like a large animal deep in sleep fungerar det ganska bra. Upphovspersonerna Marina Mascarell och Yamila Ríos har utgått ifrån den politiska turbulensen i Spanien och den politiska teoretikern Hannah Arendts bok Människans villkor samt ställt frågor som ”Känner du dig fri?” och ”Känner du att de politiska partierna i regeringen representerar dina intressen?” till människor i Haag, Buenos Aires, Barcelona, Taipei och Malmö. Resultatet är ovanligt konkret och symboliskt för att vara modern dans.

Här finns exempelvis en sekvens där en lealös dansare styrs av de andra. Hon ömsom leds, ömsom kastas och knuffas runt. Det är konstnärligt snyggt och med tanke på det politiska temat rätt obehagligt. Är det dansarens gelikar, eller despotiska makthavare eller byråkrater som bestämmer över hennes rörelser?

Scenografin blir också en konkret manifestation av de teoretiska frågorna. På det svarta golvet, mot den svarta fonden, står ett 50-tal bruna pappkartonger. De blir allt från murar och broar till en skock bräkande får och till och med vapen i flera scener där gruppen ger sig på en ensam dansare i utbrott av fysiskt våld. Symboliken är på gränsen till övertydlig ibland, men i kontrast mot de mer abstrakta rörelserna tycker jag ändå att det blir balans.

Publiken erbjuds också att spela en roll i gestaltningen. Innan föreställningen börjar får vi välja om vi vill sitta på läktaren i vanlig ordning, eller hellre vara med på scen. I informationen från Skånes dansteater står det ”Tänk efter. Vilken roll vill du spela?” De som väljer att bli publikmedverkande sitter eller står till vänster på scenen under hela föreställningen och får bland annat peka finger åt en utsatt dansare under en sekvens. De ombeds vid ett annat tillfälle att rösta på om allt ska förbli som det är, eller förändras och fortsätta framåt. Lyckligtvis för oss andra väljer majoriteten det senare och föreställningen fortsätter.

Verket innehåller många av de element som jag gillar bäst med samtidsdans – en tydlig och angelägen tematik, lite humor, stämningsfull och melodiös musik, en enkel scenografi och rekvisita som används på ett smart sätt för att konkretisera gestaltningen, samt flera sekvenser med inspelade eller direktframförda monologer ­– i det här fallet om frihet, normer och identitet – för att ge en ytterligare dimension av associationer. Jag tycker också mycket om själva rörelsemönstret i föreställningen, som framförs med stor närvaro och intensitet. Koreografin präglas av en kontakt som nästan känns ”kramig” och har en bra dynamik mellan böljande och mer explosiva rörelser. Inte minst uppskattar jag influenserna från den vackra capoeiran, en afrobrasiliansk kampsport förklädd till dans. Här finns en effektfull balans mellan abstrakta rörelser och mer konkreta och symboliska passager där övergångarna är raska och genomtänkta.

Men jag kan inte undgå känna att helheten följer ett mycket välbekant mönster. Devising, där dansarnas improvisationer kring olika uppgifter från koreografen utgör en stomme i föreställningen, är en av de absolut vanligaste kreativa metoderna inom modern dans i dag. Kombinera det med dansare i vardagskläder, talade monologer kring verkets tema, samt en avskalad scenografi som dansarna utnyttjar på olika sätt i själva gestaltningen och du har samtidsdansens formulär 1A för en lyckad föreställning.

Det här är således en lyckad föreställning som jag tycker mycket om. Men för att uppnå ett toppbetyg hade jag önskat något lite mer nyskapande eller ovant.