Den svensk-danske fotografen Kent Klich har rest runt i Gaza många gånger. Han kom dit strax efter den israeliska attacken vid årsskiftet 2008–2009, som dödade 1 400 palestinier. Nu visar han i utställningen Killing time på Galleri Tegen 2 vid Skanstull vad vanliga människor i Gaza filmade med sina mobiler strax innan stridsflyget dödade dem. Anhöriga har gett Kent Klich lov att visa dessa sista filmer.

Det är enkla vardagsscener. Treåriga Nour som gungar och ser mot kameran filmades av pappa Moín. Två raketer slog ner på deras gård i flyktinglägret Jabaliya den 6 januari 2009 och dödade Nour och hennes mamma Amal.

Vi kan också se Ahmed som är sex år leka med sin storebror Mohammed. De sparkar på en boll i rummet nära dörren. Därute flödar ljuset. Tuppen är med, den galna tuppen som ibland hoppar på bröderna. I dag är Ahmed i Gaza död, dödad i hemmet av israeliskt stridsflyg den 27 december 2008. Hans storebror dödades samtidigt. Han blev 17 år.

Advokaten Gareb filmade sig själv hemma i soffan strax innan han gick till polishögkvarteret i Rafah. Han kom inte tillbaka.

Filmerna har förstås kvalitetsbrister i det större format de visas, men trots det – och kanske också på grund av det – kan vi se att vardagens lek och vila medan tiden går utan att något särskilt händer kan kallas ett pågående mirakel.

Advokaten på soffan gör verkligen ingenting. Han slår ihjäl tiden där. Några killar tänder en eld på stranden och man hör på deras röster i mörkret att de har kul, elden falnar. Och vi inser att dessa döda vi ser bara var få av de 1 400 som dödades och lämnade sina familjer i sorg.

Tekniken har gjort det möjligt för människor att vittna. Israel fick mycket kritik för sin väl förberedda killing time. Kanske kan en efterlämnad vardag i mobilkameror minska dövheten hos statsledningar som den israeliska.

Kent Klich visar också From a distance, stora foton av Gaza – tagna från den israeliska sidan. Landskapet är en så kallad säkerhetszon dit ingen har tillträde. Vi ser jordbruksmark i detta bördiga område som inte får brukas, av ”säkerhetsskäl” som Israel säger, men också människor som rör sig där och riskerar att bli skjutna av israeliska soldater.

Kent Klich har sagt att många israeler har få eller inga kontakter med palestinier. Dessa landskap gestaltar ett slags frånvaro av mänsklighet, och empati, en zon av intolerans och diskriminering – och tragik. Ett öde land, befolkat av spöken.