Recension


Konst
Helene Schjerfbeck
Var Konstmuseet Ateneum, Helsingfors Pågår t o m 14 oktober

Fria Tidningen

Stark närvaro i Schjerfbecks kvinnoporträtt

I år är det 150 år sedan den finlandssvenska konstnären Helene Schjerfbeck föddes och Ateneum i Helsingfors passar på att visa den hittills största utställningen av hennes verk. Den som är intresserad av hennes arbete och liv blir inte besviken. Möjligen trött i fötterna.

Men de konflikter konstnären hade att utkämpa har sopats under salongsmattan. Som 18-åring fick Helene Schjerfbeck sitt första stipendium av Finska konstföreningen, som föll för hennes historiemåleri. Vid världsutställningen i Paris 1889 belönades hennes målning Konvalescenten, som balanserar mellan stark inlevelse med det sjuka barnet och livets bräcklighet i form av en spirande blomranka. Men Konstföreningen förstod inte varför hon hellre målade fattiga och sjuka barn på den franska landsbygden än bilder för Finlands sak – landet var under ryskt styre som vid den här tiden började hårdna. Så stipendierna upphörde, men i utställningen sägs att hon ”gick sina egna vägar”. Vad skulle hon göra? Förståsigpåarna såg inte hur väl hon kunde skildra människors känslor.

Sedan följde en olycklig tid som lärare på Konstföreningens ritskola och 1902 flyttade hon med sin mor till Hyvinge. I utställningen tycks flytten oproblematisk, men brev har berättat om livet i denna avkrok med dyrtid, lappande av kläder, den sjuka modern, feber, värk, fukt, kyla, städning, eldning, migrän och en längtan till Frankrike och ljuset.

Helene Schjerfbeck gav inte upp. I porträttet av den läsande modern räcker den kritiska blicken, händerna och hållningen. Där finns också en syende kvinna – glasögonen, blicken och händerna säger allt. Kvinnorna är inte (endast) målade, utan närvarande genom de rum av närmast unik uppmärksamhet konstnären skapade kring dem hon porträtterade.

Efter moderns död flyttade hon till Ekenäs, och under andra världskrigets senare fick hon hjälp med att flytta till ett sjukhem i Saltsjöbaden, där hon avled 1946, 84 år gammal.

Självporträtten är återkommande under hela hennes liv, ett slags hållpunkter för uppgörelser. Samtalen med andra och inre och yttre konflikter ligger i öppen dager.

De många fina porträtten i utställningen är självporträttens motpoler, men lika viktiga för konstnärens utveckling. Här finns fadern med de ljusaste av ögon, barnskildringar som flickan som prövar silkesskorna och raden av allvarliga kvinnor ur den borgerliga sfären, porträtterade värdigt som i fortlöpande samtal om vad en människa är.

I en sal finns några sena självporträtt. I ett blir skuggor i ena ansiktshalvan aggressiva streck och i ett annat är hennes ena öga närmast är utplånat. Men de två är blandade med andra målningar – som för att inte störa publiken med en för hög koncentration av åldrandets ansikte. Eller är jag misstänksam i överkant?

Fakta: 

<h2>Helene Schjerfbeck (1862–1946) föddes i Helsingfors och avled i Saltsjöbaden. Hon är mest känd för sina uttrycksfulla självporträtt. Som elvaåring blev hon antagen till Finska konstföreningens ritskola och 1889 ställde hon ut på världsutställningen i Paris. Hon är begravd på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.</h2>

Annons

Rekommenderade artiklar

Explosionen uteblir i Modernas mästarmöte

Recension

Om Picasso var Titanic, skulle Duchamp vara isberget. Så kan man sammanfatta 1900-talets kollision mellan en lång och till synes oövervinnelig konsttradition med Picasso som kapten och Duchamps vassa stridsrop: Konsten måste börja tänka igen, och tänka nytt. De båda ställs nu mot varandra i Moderna museets utställning Picasso/Duchamp, två av 1900-talskonstens mest inflytelserika konstnärer, som i konsten och i livet var varandras absoluta motsatser.

Stockholms Fria

CIA-agenten som konstkurator

Recension

Kan man lita på Europa? Frågan ställdes av den amerikanska regeringen efter andra världskriget. Svaret blev nej. Det kommunistiska Sovjet och radikala socialistpartier innebar ett alltför stort hot mot den amerikanska definitionen av ett liberalt samhälle.

Stockholms Fria

När måleriet blev performance

Recension

Efterskrigstiden var en tid av befrielse och uppror inom konsten. Måleriet togs ner från höga hästar och det stänktes, hälldes, sköts, kladdades och krälades i färg i ateljéer, men också på andra håll. Performance blommade och både konstnärer och publik intresserade sig alltmer för själva handlingen att måla.

Stockholms Fria

© 2014 Fria.Nu