I början av juni fick Charlotta Svonni från Umeå ett överraskande brev från kommunen. Där stod att hennes tioåriga son i fortsättningen endast skulle ha rätt till modersmålsundervisning i samiska om han kunde uppvisa grundläggande kunskaper i språket. Eftersom Charlotta inte själv pratar samiska så saknar hennes son sådana förkunskaper.

– Jag fick inte lära mig samiska när jag växte upp och har därför inte kunnat föra språket vidare till min son. Så de nya reglerna gör att vi hamnar helt utanför, säger hon.

Hon blev upprörd och tittade närmare på bestämmelserna. Det visade sig att Umeå kommun hade beslutat att skärpa tillämpningen av skollagen. Motiveringen var att fler barn skulle få godkänt i sitt modersmål om grundläggande kunskaper infördes som kriterium.

– Jag tänkte direkt att stämmer verkligen det här? Kan kommunen göra på det här viset?

Umeå är sedan 2010 ett så kallat förvaltningsområde för samiska. Det innebär att kommunen har fått extra stöd för att värna om det samiska kulturarvet och språket. Men oavsett om en kommun tillhör ett förvaltningsområde eller inte så ska bestämmelserna i minoritetsspråklagen följas.

En granskning som Skolinspektionen genomförde i fjol visar att flera kommuner inte lever upp till sina åtaganden. Det har dessutom visat sig att många använder just skollagen för att förvägra barn modersmålsundervisning. På så sätt förbises de internationella konventionerna som minoritetsspråkslagen värnar om. Senast i raden är kommunerna Umeå och Kalix.

– Det här är ett typiskt exempel på när nationell lagstiftning inte är i harmoni med internationella konventioner. I det här fallet kan man dessutom dra slutsatsen att kommunerna saknar attityd och vilja att tillhandahålla modersmålsundervisning, säger Jarmo Lainio.

Han är minoritetsspråksforskare vid Stockholms universitet och också med i det expertråd som övervakar Sveriges internationella åtaganden när det gäller nationella minoriteters rättigheter.

– Sverige har kommit ganska långt när det gäller lagstiftning, både genom språklagen som jämställer de nationella minoritetsspråken med svenska och genom den nya minoritetsspråkslagen. Men problematiken är att det fortfarande är stor skillnad mellan lagstiftningen och genomförandet av den, säger han.

Sedan början av 2000-talet har Sverige haft en aktiv minoritetspolitik för att garantera bättre skydd åt de fem nationella minoriteterna. Då ratificerades Europarådets ramkonvention om grundläggande rättigheter för de nationella minoritetsgrupperna. Men genom åren har upprepade rapporter visat att konventionen inte efterlevs och i slutet av 2009 fick regeringen skarp kritik från Europarådet, vilket resulterade i en förstärkt lagstiftning. Bland annat ska kommunerna erbjuda service och information på de nationella minoritetsspråken, framför allt när det gäller kontakter med myndigheter. Dessutom är kommunerna skyldiga att informera sina invånare om dessa rättigheter. Barns rätt till modersmålsundervisning har också förstärkts.

Men trots lagstiftningen sätter lokala krafter allt som oftast käppar i hjulet. Jarmo Lainio menar att det finns en rädsla från regeringens sida att peta i det kommunala självstyret vilket har gjort att många kommuner kan förbise de internationella konventionerna. Dessutom anser han att det finns brister i regeringens uppföljningsarbete eftersom man inte har infört några sanktionsmöjligheter. Därför kan inte de kommuner som inte följer lagen straffas.

– Även om kommunerna har självbestämmanderätt så kan nationella regeringar förstås använda olika typer av styrmedel för att påverka kommunerna. Men såvitt jag kan bedöma så har de svenska regeringarna på senare år varit så räddhågsna när det gäller kommunerna att man inte har tagit den typen av konflikter, säger han.

På regeringskansliet bemöter man påståendet med viss självkritik.

– Vi är medvetna om att det finns brister och vi tittar på vad som kan göras mer. Men minoritetsspråklagen är vägledande och kommunerna ska självklart följa den. Vi försöker att arbeta med morötter och genom att sprida goda exempel på kommuner där minoritetspolitiken har fungerat bra, säger Sophia Metelius, politiskt sakkunnig hos integrationsminister Erik Ullenhag.

En fråga som debatterats flitigt är de nationella minoriteternas rätt till språkundervisning och skolgång. I våras sammanställde flera företrädare för nationella minoritetsgrupper rapporten ”Våga vara minoritet”, som visar på ett antal brister inom skolan. Exempelvis förväg¿ras barn ofta rätten till förskola på modersmålet och statliga medel avsatta för modersmålsundervisning kommer inte barnen till gagn.

– Modersmålsundervisningen är en kärnfråga som företrädare från de nationella minoritetsgrupperna har lyft och dessutom har vi fått rekommendationer från Europarådet att stärka det området. Vi tittar självklart på hur det här kan skruvas till mer, säger Sofia Metelius och fortsätter:

– I våras lovade utbildningsminister Jan Björklund ökade satsningar på undervisningen i finska. Här ska regeringen ge ökade anslag till utbildningen av modersmålslärare. Men det är också tydligt att inflytande och delaktighet på kommunal nivå behöver stärkas, säger hon.

Trots att minoritetsspråklagen inte alltid efterlevs har den ändå haft en viktig funktion. Den har nämligen inneburit ett stort erkännande för många nationella minoritetsgrupper. Något som har stärkt den egna självbilden och bidragit till att fler kan känna stolthet över sitt kulturella arv, menar Jarmo Lainio.

– Lagstiftningen visar trots allt på en ändrad attityd i samhället som har varit positiv för de nationella minoritetsgrupperna. Vi kan se att många unga vuxna i dag tycker att det är coolt och positivt att tala ett minoritetsspråk så på sätt har det skett en attitydförändring, säger han.

På Sverigefinska skolan vid Fridhemsplan i Stockholm har man länge jobbat med tvåspråkig undervisning för att stärka elevernas självkänsla.

– Det är roligt att kunna fler språk även om jag själv bara använder det i familjen, säger Sofia, som går på högstadiet.

Tvåspråkigheten ser hon som något positivt och tror att det innebär flera fördelar, bland annat på arbetsmarknaden. Den tvåspråkiga undervisningen menar hon är viktig för att bevara kulturen.

– Jag tycker att det är bra att man kan få behålla språket så att det inte försvinner. Så att man kan föra det vidare när man blir äldre och får familj.

Att den nya minoritetsspråkslagen har haft effekt för erkännandet av nationella minoriteter är något som Heli Lundström, rektor på Sverigefinska skolan, håller med om. Majoritetsbefolkningens erkännande betyder mycket för minoriteters självbild.

– Hur ett samhälle behandlar sina nationella minoriteter speglar också samhällsutvecklingen i stort. Forskning har visat att de länder som uppskattar mångfald också är de som utvecklas och går framåt mest. Det är alltid eftersträvansvärt att lyfta fram olikheter, säger hon.

Den 20 september kommer regeringen att presentera sin nya budgetproposition. Då kommer även satsningar inom minoritetspolitiken att presenteras. Jarmo Lainio hoppas på ytterligare pengar till utbildningsväsendet.

– Satsningar på lärarutbildningar inom minoritetsspråken är väsentliga. Dessutom är det viktigt att fortsätta ligga på kommunerna för att se till att de faktiskt fullföljer sina åtaganden, säger han.

För Charlotta Svonni i Umeå betyder det mycket att hennes son ska kunna fortsätta läsa samiska. Hon tycker att kommunen ska följa minoritetsspråklagen.

– Språket är nyckeln till att förstå kulturen och ett sätt att komma i kontakt med det samiska kulturarvet. Jag vill behålla språket inom familjen så att vi är dubbelkulturella. Det ligger mig så kärt om hjärtat, vi är ju samer.