Politisk roadtrip på jakt efter den gemensamma rörelsen | Fria.Nu
Nina Ahlén

Fördjupning


Nina Ahlén
  • Stina Nilss (till vänster) från föreningen Textival bakom bussens bardisk som fungerar som dj-bås.
  • RättBuss gillar kitsch och hela bussen är inredd med färgglada detaljer som plastblommor och vimplar.
  • Glada passagerare på bussen på väg mot Warszawa.
  • Några av passagerarna på bussen under ett quiz om staden och aktivism.
  • Peter Oijens är grundare till RättBuss och chaufför under hela resan.
  • Michal Piorowski från Polska institutet ger oss en rundvandring i Gdansk och berättar samtidigt om det politiska läget i landet.
  • Husen i området Osiedle Przyjazn är nedgångna. På 50-talet användes byggnaderna som hem till de sovjetiska byggarbetarna som skulle bygga Stalins gåva och Warszawas mest kända landmärke Palace of culture and science.
  • Palace of culture and science är Warszawas mest kända landmärke. Det reser sig centralt i staden och utgör en annorlunda syn i stadsbilden som annars domineras av skyskrapor.
  • Margareta Leszko (till vänster) är boende i området Osiedle Przyjazn och organiserad i en grupp som vill hindra det från att rivas och kommersialisering av det.
  • Squat ”Przychodnia”, som betyder ”kliniken” ligger centralt i Warszawa och är ett av två illegalt ockuperade hus i området.
  • En banner med texten ”Workers of the world relax”. I Squat ”Przychodnia” anordnas ofta punkspelningar och anarkistfester.
  • ”Det här stället ger oss möjlighet att synliggöra vår närvaro i samhället”, säger Emilia som bor i det ockuperade huset som kallas ”kliniken” i centrala Warszawa.
Fria Tidningen

Politisk roadtrip på jakt efter den gemensamma rörelsen

Nina Ahlén följde med föreningen Rättbuss på en resa till ett vårrusigt Warszawa ­– för att hitta motståndet och den gemensamma rörelsen.

Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.

​/.../ Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

Skådespelaren Robert Fuxs röst ljuder i busshögtalarna när han citerar Karin Boyes dikt I rörelse. Vi sitter ett gäng på runt 20 personer i den ombyggda och färgglatt inredda gamla linjebussen – som numera ägs av föreningen Rättbuss – och lyssnar på vår rörelseguide som ska vara med oss på inspelning under resans gång, för att peppa och engagera.

”En alternativ charter med fokus på sociala rörelser.” Så beskrevs resan i eventet på Facebook. Jag undrar vad som komma skall. För den som inte åkt med Rättbuss tidigare kan bussen beskrivas som en färgsprakande explosion av tyger, plastblommor och mysbelysning.

– Vi har velat göra det mer avslappnat och bland det första vi gjorde när vi köpte bussen var att dra ut stolarna där bak och istället göra om det till sittplatser där man sitter mittemot varandra på madrasser. Dessutom gillar vi kitsch, det är hela temat på inredningen som du ser, säger Rakel Gunnemark, bokningsansvarig på Rättbuss, och skrattar.

RättBuss är ett aktiebolag som drivs av en ideell kulturförening. Det hela började med en kompisresa ut i Europa, där ett gäng vänner bodde i bussen under en månad. Sedan dess har verksamheten utökats och bussen används numera för att arrangera resor till och från festivaler och fester samt mellan olika platser i Sverige. Sedan något år tillbaka har man även börjat med konceptet alternativ charter.

Ett viktigt tema för bussen är att skapa en mötesplats för människor i rörelse.

– Jag tror att det finns ett stort behov av sådana här möten. Bussen blir en viktig symbol för temat staden och sociala rörelser – en buss associeras just med städer och är en del av staden samtidigt som den står utanför och ger möjlighet till nya rum att mötas på. Den ger en bra grund för aktivism tror jag, säger Rakel Gunnemark.

Bland mina medresenärer hittar jag Thea Carinsdotter, hon pluggar konst på en folkhögskola utanför Jönköping och har åkt tillsammans med några av sina vänner från skolan.

– Jag var på en Rättbussgrej för ett år sedan i Göteborg – så när jag såg det här på Facebook tänkte jag att det verkade fett. Jag ville ut och resa och förväntar mig mycket aktivism och kul folk, säger hon.

Själv har Thea Carinsdotter varit engagerad i kampen för ett fritt kulturhus i Jönköping. En brokig kamp som pågått sedan huset grundades för 30 år sedan och där det medlemsstyrda ideella kulturhuset nu hotas av nedläggning för att istället drivas i kommunens regi.

– Vi vill rädda vårt hus och vet att det går åt helvete om kommunen tar över det. Vi har gjort allt möjligt från att ockupera rådhuset till att arrangera teatershower och spelningar.

Jag frågar henne hur hon ser på aktivism och vad det betyder för henne personligen.

– När man gör någonting för att man vill förändra någonting eller att man vill påvisa att någonting inte görs i ett kommersiellt syfte. Aktivism kan vara många olika kamper tänker jag.

En tystad vänster

Båtresan från Nynäshamn förflyter smärtfritt förbi och när vi anländer i Gdansk får vi en guidad tur i stadens gamla kvarter av Michal Piorowski, som arbetar på polska institutet i Stockholm, och som har varit med och hjälpt till inför planeringen av resan. När vi stannar vid Neptunus fontän på långa torget, eller Dlugi targ på polska, säger Michal att han är glad över att vi inte kom en halvtimme tidigare.

– Då hade ni behövt lyssna på Janusz Korwin-Mikke, som höll torgmöte här. Han är en av presidentkandidaterna och har en del riktigt obehagliga åsikter. Jag var rädd att vi skulle fångas på bild och kanske framstå som hans anhängare, säger Michal, samtidigt som han berättar om det politiska läget.

När vi befinner oss i Warszawa pågår presidentvalkampanjen för fullt inför valet den 10 maj och Janusz Korwin-Mikke från partiet Nya Högern är en politiker som fått stort utrymme i media eftersom han gjort en rad kontroversiella uttalanden. Bland annat har han uttalat sig positivt till barnaga och dödsstraff och anser att män är mentalt överlägsna kvinnor. I samband med Paralympics 2012 sa han i ett uttalande att han inte tyckte att allmänheten skulle behöva se handikappade på tv.

Men han har ingen större chans att vinna, säger Michal. Kampen om presidentposten står framför allt mellan toppkandidaterna Andrzej Duda från partiet Lag och Rättvisa och Bronisław Komorowski från regeringspartiet Medborgarplattformen. Båda partierna är starkt liberalkonservativa.

Michal berättar att det inte finns något direkt mittenparti, utan att Polen styrs av politiker med en stark liberal syn på ekonomi och en konservativ syn på familjen långt ut på den politiska högerskalan. Den polska vänstern är liten och saknar reell makt i politiken.

Jag börjar fundera kring aktivism och sociala rörelser och hur vänsterorienterade aktivister organiserar sig i ett samhällsklimat så styrt av konservativa värderingar starkt präglade av katolska kyrkan och där det kommunistiska spöket ständigt är närvarande.

På bussen på väg mot Warszawa får jag ett samtal med Stina Nilsson, från föreningen Textival, som har arrangerat resan tillsammans med RättBuss.

– Utifrån det jag har sett, hört och lärt mig under arbetet inför den här resan är Warszawas aktivism trevande, spretig och ganska nyskapande. Ständigt med det kommunistiska spöket över sig tvingas solidariska rörelser omformulera något, som kanske skulle ha kunnat vara självklart i till exempel Sverige – för att inte bli kallade kommunister. Samtidigt som det hela tiden måste trippas på tå inför den stora folkliga rädslan för det kommunistiska arvet så hittar det aktivistiska arbetet kanske nya tankebanor den inte annars skulle ha hittat, säger hon och fortsätter:

– Det låter lite klumpigt men en tanke med resan är att lite mer på djupet lära känna rörelser som kämpar för liknande frågor men på olika platser, något slags jämförande och just lärande. Hur ser en hbtq-rörelse ut i Polen? Vad betyder lokal organisering i Kärrtorp jämfört med området Oseidla Przyjazn? Hur drivs ett kulturhus i Jönköping och hur drivs det i Warszawa? Personligen blir jag väldigt inspirerad och taggad av att se just hur samma och liknande frågor drivs framåt på väldigt olika sätt.

Bland sovjetiska byggjobbare

Vi anländer sent till vårt hostel i Warszawa och dagen efter vaknar vi upp med siktet inställt på första maj-festligheter. Men det visar sig snart att hela staden är ganska lugn och folktom, festen och kampen uteblir – eftersom första maj inte uppmärksammas lika stort här. Under kommunismen var det tvång att delta i demonstrationstågen och därför är dagen fortfarande starkt förknippad med historien. Istället beger vi oss till sovjetiska vänskapskvarteren, eller Osiedle Przyjazn. Där träffar vi Margareta Leszko, Magda Leszko och Jurga Krauzlyte som har förberett en guidning. De är alla boende i området och medlemmar i en informell grupp som arbetar med lokal organisering och att hindra rivning och kommersialisering av området.

Kvarteret ligger en bit utanför Warszawa och upprättades 1952 – för de 3 000 sovjetiska arbetarna som skulle bygga Warszawas mest kända landmärke, Palace of culture and science, ett jättelikt kulturpalats som var en gåva från Stalin till den kommunistiska regimen.

Byggjobbarna, som blivit tvångskommenderade från Sovjet, fick inte röra sig utanför området, mer än till och från arbetet och därför behövde allt finnas där, allt från kulturhus till apotek.

I dag är området förfallet och husen är i dåligt skick – eftersom politikerna inte vill lägga ner pengar för att rusta upp det. Planer finns istället på att riva hela kvarteret och bygga köpcentrum där. För de boende i området innebär det en väldigt osäker situation och därför kämpar man nu för att organisera sig och gemensamt ta över ägandet från staden.

– Vi försöker få de boende här att samsas och gå ihop, men det är svårt att organisera oss, ingen vågar riktigt satsa på sitt boende eftersom vi inte vet vad som kommer hända med det, säger Margareta Leszko uppgivet samtidigt som hon guidar oss runt i området.

Att rätten till boende är en stridsfråga i Warszawa står klart och det är också här mycket aktivism bedrivs. Det är en historia som går långt tillbaka i tiden.

Efter andra världskriget låg större delen av Warszawa i ruiner och vid återuppbyggnaden förstatligade den nya kommunistiska regeringen alla byggnader utan att ge kompensation till de tidigare ägarna av marken.

Så såg det ut fram till 1989 när kommunismen föll och sedan dess har den polska regeringen inlett en process av återprivatiseringar av byggnader och mark, där man sålt ut hus och byggnader ofta med syfte att rusta upp dem och sälja dem dyrt.

Detta har i sin tur lett till att de människor som bor i husen tvingas flytta och att bostadspriserna i staden har skjutit i höjden.

Den ockuperade kliniken

Men det har också lett fram till en aktiv motståndsrörelse. I centrala Warszawa ligger två av stadens illegalt ockuperade hus. Jag beger mig till ett av dem, Squat ”Przychodnia”, som betyder ”kliniken” eftersom det tidigare fungerade som vårdcentral.

Utanför porten springer jag på 26-åriga Emilia. Hen har bott i huset i ett år och är hbtq-aktivist och socialist. Jag frågar Emilia om den polska vänsterrörelsen och hur organiseringen ser ut. Jag säger att det känns som att rörelsen är splittrad och liten.

– Din intuition är tyvärr helt rätt. Rörelsen är svag och har inget stort inflytande i politiken. Det polska samhället präglas av nationalism och konservatism. Radikala förslag från vänstern är inte populära.

Emilia visar mig runt i byggnaden, ett gammalt trevåningshus – på övervåningen sover ockupanterna, på markplan finns en bar och mötesrum och på undervåningen ligger toaletter och ett rum där det brukar anordnas punkspelningar och fester. Emilia öppnar en dörr till ett litet rum som fungerar som förråd, här inne finns flaggor och plakat.

– Den här flaggan gjordes av några anarkafeminister inför en antifascist-manifestation, säger Emilia och håller upp en rosa och svart flagga.

Vi pratar om den radikala vänsterrörelsen i Polen och Emilia berättar att den är full av interna splittringar. Anarkister mot socialister. I huset pågår diskussioner mellan de som vill att ockupationen ska vara enbart ett anarkistiskt projekt och de som tycker att det är viktigt med en socialistisk analys.

Emilia pratar också om det svåra att organisera sig i vänstersammanhang, då kopplingen till kommunismen ständigt görs av partier på högerkanten. Högern har problemformuleringen på sin sida.

Men huset utgör också ett vattenhål och ett alternativ för många aktivister i Warszawa, säger Emilia.

– Det är som att det här stället ger oss möjlighet att synliggöra vår närvaro i samhället och organisera oss när det är nödvändigt. Många initiativ använder det här huset för att bedriva aktivism, så som fackföreningar och anti-fascistgrupper. Men det är inte enbart politiskt, vi använder huset för yogagrupper och andra arrangemang som spelningar och fester också.

På kvällen återvänder jag till huset tillsammans med flera av de övriga resenärerna för att gå på punkspelning. Ett band står på scenen och skriker ut polska punkdängor framför en banner med texten: ”workers of the world – relax”, samtidigt som publiken hoppar fram och tillbaka i ett hysteriskt inferno.

Men framåt småtimmarna byts punken och den anarkistiska stämningen ut mot glättiga 90-tals popdängor och aktivister, socialister, resenärer och anarkister fuldansar alla tillsammans under en annan skylt med ett citat från den kända aktivisten Emma Goldman:

”If I cant dance – it’s not my revolution.”

Kanske är det så. För att göra revolution måste du få dansa. Oavsett om du befinner dig i ett ockuperat hus i Warszawa, ett kulturhus i Jönköping eller kanske på en bussfärd på väg någonstans.

Plötsligt känner jag ett spirande glädjerus dra genom kroppen. Våra kroppar rör sig tillsammans i en gemensam dans. Här finns hopp, motstånd och rörelse.

På resan tillbaka till Stockholm får vi återigen lyssna på vår rörelseguide Robert Fux, som avslutar sitt tal med följande uppmaning:

”Livet handlar faktiskt om rörelse.

Den gemensamma rörelsen.

Du och jag och vad vi alla kan åstadkomma tillsammans.

Resan har bara börjat. Puss på er.”

Annons

Rekommenderade artiklar

Hanna Rostam, Unga feminister Stockholm

Efter den feministiska vågen

I februari är det dags för Feministiskt initiativs partikongress. Fria Tidningen tar en titt in i framtiden.

Fria Tidningen

Lokal organisering viktig för motståndet

Antirasism

För att kunna arbeta långsiktigt med antirasism är det viktigt att människor kan engagera sig lokalt där de bor. Det menar Daniel Poohl på stiftelsen Expo.

Fria Tidningen

”Antingen är man innanför eller utanför murarna”

Kontrollpolitik stod på agendan när ämnen som massövervakning, fängelser och polisstat diskuterades under motståndshelgen Riv murarna i Göteborg. Fria Tidningens Nina Ahlén var på plats och tog tempen på motståndet.

Fria Tidningen

Kommunerna rundar lag om minoritetsspråk

För två år sedan skärptes lagstiftningen kring nationella minoriteters rättigheter i Sverige. Men många kommuner brister i genomförandet av lagen och inom utbildningsväsendet är situationen allvarlig. Frågan är om den nya minoritetsspråklagen bara har varit tom retorik?

Fria Tidningen

© 2019 Fria.Nu