Inför fredagens parlamentsval hade de flesta bedömmare förutspått en enkel seger för det styrande partiet MPLA, som fick över 80 procent i det förra valet 2008. Riktigt så bra gick det inte den här gången, men på måndagen rapporterade valkommissionen att MPLA fått 72 procent av rösterna med bara ett fåtal distrikt kvar att räkna. Därmed kan landets president José Eduardo dos Santos - som suttit vid makten sedan 1979 – stanna på sin post i ytterligare fem år. Men allt fler frågar sig om Angolas era av politisk stabilit närmar sig sitt slut.

På senare år har missnöjet med Santos styre växt i takt med att den forne gerillakämpen stärkt sitt grepp om landets politiska institutioner, samtidigt som hans familj byggt upp ett ekonomiskt imperium. Vid slutet av inbördeskriget 2002 lovade Santos att han skulle lämna sin post efter nästa presidentval. Men valet sköts upp i flera år för att till slut aldrig bli av. Efter parlamentsvalet 2008 drev MPLA istället igenom fram en ny konstitution som gör att ledaren för det största partiet i parlamentet automatiskt blir landets president.

Enligt kritiker som den kände antikorruptionsaktivisten Rafael Marques har Angola i praktiken blivit "en enpartistat som använder nationell återuppbyggnad som en ny slags tyranni."

– Folket förses som viss infrastruktur, som sjukhus, men tillåts inte klaga på bristen på utrustning, läkare, mediciner, och grundläggande hygien, säger Rafael Marques, som driver den politiska bloggen Maka Angola, till den sydafrikanska tidningen Mail and Guardian.

Under 2000-talet lyftes Angola ofta fram som ett bevis för att snabb ekonomisk utveckling är möjlig i södra Afrika. Mellan 2001 och 2010 låg landets årliga BNP-tillväxt på 11,3 procent i snitthögre än i något annat land i världen. Men bakom siffrorna döljer sig ett ensidigt beroende av en snabbväxande oljeexport. Sedan slutet på inbördeskriget 2002 har produktionen mer än fördubblats, till två miljoner fat om dagen, samtidigt som oljepriset skjutit i höjden. Det har lett till stora inkomster för en liten minoritet men få fördelar för de 99 procent av befolkningen som inte arbetar i oljeindustrin.

Enligt FN-organet UNICEF bor 87 procent av stadsbefolkningen i rena kåkstäder, ofta utan tillgång till rent dricksvatten, samtidigt som enorma summor satsats på storslagna infrastrukturprojekt och lyxbostäder för oljebolagens personal och chefer. Hög inflation har slagit hårt mot vanliga hushåll, som i genomsnitt lägger nästan halva sin inkomst på mat. Samtidigt menar kritiker att korruptionen frodas under Santos styre. De senaste åren har Angola rasat på organisationens Transparency Internationals korruptionsindex, och rankas nu som ett av världens 20 mest korrupta länder.

En vanlig förklaring till att MPLA ändå sitter trygt vid makten är landets historia. MPLA vann Angolas självständighet från kolonialmakten Portugal efter ett fjorton år långt gerillakrig, och har vakat över tio år av fred efter 80- och 90-talens blodiga inbördeskrig, som tros ha skördat en och en halv miljon människors liv. Det huvudsakliga oppositionspartiet UNITA förknippas i sin tur med sin forne ledare Jonas Savimbis, som på nytt blåste liv i den svåra interna konflikten efter att ha vägrat att acceptera nederlag i parlamentsvalet 1992.

Kritiken mot MPLA har dock tagit alltmer öppna former i takt med att en ny generation med få minnen av inbördeskriget växt upp - och funnit få framtidsutsikter i ett land där arbetslösheten ligger på mellan 25 och 30 procent.

En första gatuprotest den 7 mars 2011 samlade ett par hundra ungdomar och blev startskottet för en proteströrelse som fortsatt göra sig hörd fram till valet trots våldsam repression och gripanden av ledande aktivister. I september förbjöd regeringen alla demonstrationer på Självständighetstorget i huvudstaden Luanda, som tidigare varit en vanlig plats för MPLA:s egna massmanifestationer, och den 14 juli i år skadades minst fem personer när en demonstration organiserad av rörelsen United Youth bröts upp av polis.

Samtidigt som statliga medier anklagar proteströrelsen för att vilja dra landet tillbaka ner i "kaos" anklagas regeringen för att systematiskt tysta kritiska medieröster. I oktober 2011 dömdes redaktören för tidningen Folha8 till ett års villkorligt fängelse och saftiga böter efter att ha skrivit om korruptionsanklagelser mot flera ledande politiker, och i mars 2012 genomfördes en polisräd mot samma tidnings redaktion, där datorer och annan utrustning beslagtogs, enligt den New York-baserade pressfrihetsorganisationen CPJ.

Såväl UNITA som andra oppositionspartier och fristående regimkritiker har anklagat MPLA för fusk i samband för valet. Frågan är dock i vilken mån deras protester vinner gehör hos folket. Flera av de vanliga Luandabor som nyhetsbyrån IPS talat med uttrycker snarare likgiltighet inför ett valresultat som var känt i förväg.

– Resultatet spelar egentligen ingen roll, MPLA sitter vid makten och kommer att göra det länge till. Vi borde bara acceptera det, säger en kvinna som vill vara anonym till IPS.

Den starkaste indikationen på växande misstro mot den politiska klassen var kanske valdeltagandet, som enligt officiella siffror var 57 procent jämfört med 87 procent i valet 2008, enligt Global Voices Online, som refererar till valkommissionens statisitk. I många distrikt gick knappt en av fyra väljare till vallokalerna. Med en gryende proteströrelse som inkluderar såväl politiska rappare som människorättsaktivister och avhoppare från de etablerade partierna finns det mycket som talar för att José Eduardo dos Santos första mandatperiod som officiellt vald president också blir hans svåraste.