På Youtube finns omkring 20 miljoner klipp uppladdade på personer som utövar parkour, eller så kallad free running. Det gör det till en av världens största sporter – på nätet. Men även utanför cyberrymden växer sporten lavinartat. I Sverige finns det grupper med utövare i de flesta större samhällen och städer.

Sporten, eller rörelsen, är från början från Frankrike. Namnet kommer från det franska begreppet parcours du combattant som betyder hinderbana. Och i parkour är det närmiljön som är hinderbanan. Hindren kan till exempel bestå av trottoarkanter, bänkar, staket, murar och hustak.

Elias Fryk, som hållit på med parkour i ett tiotal år och som är ledare i sporten, berättar att David Belle räknas som grundare. Han och några andra unga killar i förorten Lisse utanför Paris hade inte så mycket att syssla med och därför utvecklade lekar i den miljö som de hade kring sig.

– De fortsatte med detta och blev allt bättre. De utvecklade det till en sport.

Elias Fryk berättar att det ligger en hel del filosofi bakom parkour. En av de bärande idéerna är att utövaren ska lära sig att överkomma hinder. Och hindren gäller inte bara fysiska utan även mentala:

– Man tar med sig detta förhållningssätt i livet och man kan använda det när man står inför en uppgift i skolan eller på jobbet, säger Elias Fryk.

Parkour kan kanske verka farligt med sina hopp och balansakter. Men om den utförs på rätt sätt är det inte farligare än andra sporter, menar Fryk:

– Man måste veta på vilket sätt rörelserna utförs. Det handlar också om att känna sin begränsning.

Precis som när det gäller skateboard är det ofta unga killar som utövar parkour. Och då är det lätt att det bildas en machokultur, menar Fryk.

– Det kan leda till att någon tar större steg utanför det han behärskar.

Fryk betonar dock att parkour inte handlar om att mäta sig med någon annan.

– Men om det bara är unga killar som är med då är det svårt att hålla de gränserna. Det hänger också ihop med machokulturen i samhället.

En vanlig missuppfattning är att man måste vara ung och vältränad för att hålla på med parkour. Det är fel, menar Fryk:

– Man ska utgå från sin egen förmåga.

Den parkour som utvecklades i Lisse handlade mycket om gemenskap. Gruppen av utövare blev som en familj som stöttade och hjälpte varandra, berättar Elias Fryk.

Men i parkour sträcker sig gemenskapen längre än så:

– Man ser grannskapet som ett kollektiv och man ser också samhällets medborgare som jämlikar.

Parkour kan således också ha en samhällelig dimension. I förorten Tynnered i Göteborg ingår parkour i konstprojektet Mobile Art Production, som genomförs tillsammans med boende i området med start den här veckan.

– Det finns problem i området med kriminalitet och rädsla. Området är avfolkat på kvällarna, berättar projektledaren Anna van der Vliet.

Hon menar att parkour kan göra det lättare för boende att våga använda stadsrummet. Genom att se stadsrummet med nya ögon och genom att våga utmana sig själv kan boende bli mer trygga i sitt område.

I projektet kan det bli aktuellt att koppla ihop parkour med andra frågor och att samla stadsplanerare och andra professioner till möten. Diskussionerna kan till exempel handla om vem som äger det offentliga rummet.

För att förändra ett samhälle som upplevs som otryggt tror dock Anna van der Vliet att det behövs mer än parkour. Det handlar i stället om att jobba med människorna i stadsdelen. Och det hela är bara en idé än så länge:

– Det ska bli intressant om filosofin i parkour går att ta ett steg längre, säger hon.