Vänstern överraskar i det franska presidentvalet | Fria.Nu
Fria Tidningen

Vänstern överraskar i det franska presidentvalet

Han kallar sig marxist och talar om en “medborgarrevolution” – och har tredubblat sitt väljarstöd på fem månader. Den tidigare utbildningsministern Jean-Luc Mélenchon är det franska presidentvalets stora skräll.  

Söndagens första omgång i det franska presidentvalet lär inte bjuda på några överraskningar. Socialistpartiets kandidat Francois Hollande har en betryggande ledning före den sittande presidenten Nicolas Sarkozy, och väntas vinna med god marginal i den andra omgången. På den yttersta högerkanten kämpar Nationella Frontens kandidat Marine le Pen i motvind. Valets stora överraskning kommer istället från motsatt håll. Enligt de senaste mätningarna får vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon av 17 procent av rösterna – det högsta stödet för en kandidat till vänster om Socialistpartiet sedan 70-talet och nästan en tredubbling sedan december, då stödet låg på 6 procent.

Mélenchon har samlat tiotusentals anhängare till flera massiva valmöten den senaste månaden, och analytiker och medier tillskriver framgångarna till hans löften om omfattande sociala reformer.

Mélenchon har bland annat lovat en 20-procentig höjning av minimilönen till 1 700 euro i månaden och en ”maximilön”, med 100 procents skatt på inkomster över 360 000 euro. Mélenchon har beskrivit USA om det största hotet mot världsfreden och talat om att förstatliga banker och energibolag. Därmed går hans politik mot strömmen i Europa, där land efter land tvingas till nedskärningar i den globala finanskrisens spår.

Andra ser Mélenchons bakgrund i Socialistpartiet och tid som utbildningsminister mellan 2000 och 2002 som en avgörande fördel. Mélenchon fick sin första politiska skolning i en trotskistisk studentgrupp under ungdomsrevolten 1968 men gick över till Socialistpartiet under Francois Mitterands ledning redan på 70-talet. Därför kan han, menar somliga, låta som en kommunist utan att tyngas av det historiska bagage och den misstänksamhet som ”riktiga” kommunister vanligen möter.

Men en betydligt viktigare anledning till Mélenchons framgångar är troligen det faktum att den radikala vänstern i Frankrike under senare år uppvisat en större enighet, samtidigt som Socialistpartiet i likhet med flertalet socialdemokratiska partier i Europa plågats av en långvarig kris. Den senare kulminerade 2002 när partiets kandidat Lionel Jospin inte ens gick vidare till den andra omgången i presidentvalet.

Mélenchon själv lämnade Socialistpartiet hösten 2008 tillsammans med ett tusental anhängare från partiets vänsterfalang, för att grunda det nya vänsterpartiet Parti de Gauche, PG. Partiet lanserades som en samlande plattform för kommunister, socialister, miljövänner och republikaner – med tyska Die Linke som förebild – och Mélenchon talade om att genomföra en ”revolution vid valurnorna”. Ungefär samtidigt bildades det Nya antikapitalistiska partiet, NPA, under ledning av den populäre Oliver Besancenot, i ett försök att ena de vänsterkrafter som spelat en ledande roll i kampanjen mot EU:s nya grundlag inför folkomröstningen 2005.

Redan i juni förra året beslöt det franska kommunistpartiet PFC att stödja Mélenchons kandidatur istället för att lansera en egen kandidat till presidentvalet. Den vänsterfront som PFC och PG och flera mindre vänsterpartiet ingick inför valet till Europaparlamentet 2009 förlängdes därmed till presidentvalet och det kommande parlamentsvalet. Även NPA har legat lågt i presidentvalet, och nu höjs röster för att partiet ska ansluta sig till Vänsterfronten för att skapa en stark ”opposition till vänster”, om Socialistpartiets Francois Hollande vinner valet.

Samtidigt väntar en strid mellan de som vill fortsätta kampen i opposition och de som vill förhandla om en plats i Hollandes regering. Flera av partierna inom Vänsterfronten har sagt att de är beredda att regera ihop med Socialistpartiet – men Mélenchon själv har hittills sagt nej.

– Vi vill inte ha ministrar i Hollandes regering. Vår rörelse kommer att fortsätta på gatan och om 10 år kommer vi att vinna makten, säger Mélenchon till Reuters.

Nästa mål blir parlamentsvalet i juni, där vänstern hoppas att utöka sin representation rejält. Men redan nu menar många av frontens medlemmar att man lyckats förändra det politiska klimatet i Frankrike. Mélenchons framgångsrika kampanj ses som huvudskälet till att Francois Hollande låtit alltmer radikal under valrörelsen – i syfte att säkra vänsterns stöd i den andra valomgången.

Hollande har väckt stor uppmärksamhet internationellt med sin ”krigsförklaring” mot finanssektorn, löftet att beskatta inkomster över 1 miljon euro till 75 procent och hotet att stoppa den europeiska stabilitetspakten, som ska tvinga EMU:s medlemsländer till striktare budgetdisciplin.

Om Hollande gör allvar av sin retorik kommer han med andra ord snabbt att hamna på kollisionskurs med både den anonyma ”finansmarknaden” och grannlandet Tyskland – som hårdast driver på för fortsatt nedskärningspolitik i Europa.

I takt med att presidentvalet närmat sig har varningarna också duggat tätare om att Frankrike kan bli nästa krisland, efter Spanien och Italien. I finanspressen varnar ekonomer för att den sittande presidenten Sarkozy inte gjort tillräckligt för att skära ned de sociala utgifterna. En del ekonomer menar att franska löner måste sänkas med 10 till 20 procent för att den franska industrin ska förbättra sin konkurrenskraft.

Föga förvånande har de stora framgångarna för marxisten Mélenhon därför orsakat oro bland finansanalytiker och högerekonomer. I internationell press beskrivs han med epitet som ”extremvänster,” ”populist” och ”antikapitalismens pitbull”, och i Frankrike avfärdas hans ekonomiska program som en ”sinnesförvirrad fantasi”. Den beteckningen passar dock bättre på de senaste årens ekonomiska politik, enligt professorn i statsvetenskap Philippe Marlière:

– Borde de inte istället använda den här terminologin för att beskriva bankspektaklet eller nedskärningspolitiken som sveper över Europa? För Mélenchons växande skara av anhängare framstår hans förslag som sunt förnuft, skriver Marlière i The Guardian.

Fakta: 

Toppkandidaterna i det franska presidentvalet

Jean-Luc Mélenchon, Vänsterfronten:  Tidigare utbildningsminister som lämnade Socialistpartiet 2008 för att grunda det nya vänsterpartiet Partie de Gauche. Spelade en aktiv roll på nej-sidan inför folkomröstningen om EU:s nya grundlag 2005. Kallar sig marxist och förespråkar en “medborgarrevolution”. Vill skriva en ny konstitution som överför makt från presidenten till parlamentet.
Stöd i opinionen: 17 procent.

Francois Hollande, Socialistpartiet: Valdes till Socialistpartietskandidat i ett öppet primärval i oktober. Hans 60-punktsprogram innehåller bland annat höjda skatter för företag, banker och höginkomsttagare, en säkning av pensionsåldern från 62 till 60, skapandet av en statlig investeringsbank och hemtagande av de franska trupperna från Afghanistan redan under 2012.
Stöd i opinonen: 29 procent.

Nicolas Sarkozy, UMP: Tidigare inrikesminister som valdes till president 2007. Provocerade fram de omfattande kravallerna i Paris våren 2005 genom att kalla förortsungdomar för “slödder”. Drev igenom en höjning av pensionsåldern trots massiva protester. Har konstant legat efter Francois Hollande i opinonsmätningarna och anklagats för att låna extremhögerns retorik för att vinna väljare.
Stöd i opionionen: 24 procent-

Marine Le Pen, Nationella fronten: Dotter till högerextrema Nationella frontens grundare Jean-Marie Le Pen. Vill ta Frankrike ut ur EMU och kraftigt begränsa invandringen. Menar att Frankrike hotas av “islamisering” och att kampen mot denna inte får sluta på grund av “rädsla för en galen man” - en hänvisning till den norske terroristen och massmördaren Anders Behring Breivik.
Stöd i opinionen: 17 procent.

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2019 Fria.Nu