Replik: ”Syftet är att väcka sympati” | Fria.Nu

Debatt


Ivar Andersen • Redaktör Latuff – Med pennan som vapen
Fria Tidningen

Replik: ”Syftet är att väcka sympati”

I lördagens nummer kritiserade Mikael Tenhunen och Jonathan Leman den brasilianske satirtecknaren Latuff för att teckna antisemitiskt, med anledning av att samlingsvolymen Latuff – Med pennan som vapen nu givits ut på svenska. I dag svarar bokens redaktör Ivar Andersen.

Mikael Tenhunen och Jonathan Leman avslutar sin debattartikel om den påstådda antisemitismen hos Carlos Latuff med orden: ”Israelkritik är inte antisemitism, men även det motsatta gäller: antisemitism kan inte betecknas som Israelkritik.” Jag kunde inte hålla med mer. Men tyvärr är det en av få slutsatser jag kan instämma i, i övrigt framstår debattörerna som både tendentiösa och inkonsekventa.

Låt oss först slå fast några fakta om Latuff. Han är en propagandist och en provokatör, som vare sig gör anspråk på teoretiskt djup eller på att förmedla en nyanserad bild av verkligheten.

Han söker sig gärna till det kontroversiella, men är även imponerande konsekvent i det att han alltid ställer sig på den förfördelades eller förtrycktes sida. Exempelvis har Barack Obama sedan sitt tillträde fått utstå många hån med upphov i Latuffs penna. Ett av dessa – där Obama liknas vid en godmodig husneger som putsar den vita maktens skor – anspelar onekligen på en rasistisk stereotyp. 

Men när konservativa New York post i en karikatyr tecknade Obama som apa var Latuff istället snabb att rycka ut till presidentens försvar.

Den som fördjupar sig i Latuff kommer snabbt att se att det moraliska ställningstagandet, tillsammans med det skoningslösa förlöjligandet av makthavare, genomgående kännetecknar hans produktion. Men om Tenhunen och Leman vill konstruera en vinklad kontext genom exempel måste ju dessa rimligen bemötas.

Som intäkt för att Latuff inte drar sig för att fälla omdömen om judar som grupp tar Tenhunen och Leman ett Twittercitat, om att ”de flesta judarna har övergivit en tradition av humanism”. Jag hade själv inte uttryckt mig lika generaliserande, men kan inte se hur detta skulle vara mer antisemitiskt än det skulle vara ”svenskfientligt” att säga ”det flesta svenskar har övergivit en tradition av solidaritet och röstar därför i dag borgerligt”.

Debattörerna menar att Latuff sprider myten om sionismen som världsomspännande kraft genom att etikettera en lägervakt i Guantanamo ”sionistisk polis”. Men Latuff likställer i praktiken begreppet sionism med imperialism. Han lägger ofta, i brist på bättre uttryck, in allt han betecknar som ondskefullt i samma seriefigurer. 

På så vis kan en och samma karaktär bli såväl sionist som nazist och yankeeimperialist. Så fick exempelvis också Lars Vilks – när Latuff tecknade honom som rondellgris – ett svastikaörhänge. Inte helt logiskt med tanke på att anklagelsen mot Vilks rörde islamofobi.

För den som så behagar är det i detta avseende fullt öppet att kritisera Latuff för bristande politisk precision. Men att tillskriva honom antisemitiska attityder är enbart oärligt.

Tenhunen och Leman menar att Latuff pekar ut ”judarna som kollektiv, inte Israels militär” som Palestinas förtryckare. Jag är långt ifrån någon expert på judendomen, men om jag förstått det hela korrekt så är den mest vedertagna uppfattningen att uttrycket ”det utvalda folket” beskriver ett särskilt förhållande mellan ifrågavarande folk och dess gud. Teckningen ställer på så vis en moralisk fråga, om huruvida ockupationen sedd genom en judisk tradition av humanism alls kan försvaras.

Det är sant att uttrycket syftar på judar som kollektiv, men Tenhunen och Leman tycks helt missa att Latuffs teckning fortfarande visat en israelisk militär. Latuff skildrar genomgående israeliska militärer som hänsynslösa mördare, men de klassiska antisemitiska stereotyperna återkommer vare sig i denna bild eller i hans övriga produktion. När judar förekommer i Latuffs bilder har sammanhanget uteslutande med ockupationen av Palestina att göra. Om Tenhunen och Leman satt sig in i Latuffs liv och verk vet de också att han underhåller goda relationer med israeliska fredsorganisationer, och att han regelbundet tecknar hjälteporträtt av israeliska vapenvägrare.

Samtidigt är teckningen, och provokationen i densamma, svår. Som konstvetaren Elisa Rossholm skriver i sin essä i Latuff – Med pennan som vapen ”så är frågan om det ens är möjligt att använda det uttryckssätt som den politiska karikatyren utgör för bilder av judar utan att inträda i en antisemitisk tradition. I hela västvärlden var den karikerade nidbilden av juden så etablerad och spelade en så pass stor roll i en propagandistisk hatapparat att det är svårt att i dag se förbi det.”

Latuff verkar dock inte i denna tradition och kan inte lastas för den historiska antisemitismen, men samtidigt skulle det nog ligga i hans eget intresse att i högre utsträckning förhålla sig till den.

Mest problematiskt i Tenhunens och Lemans text är påståendet att jämförelsen mellan Förintelsen och ockupationen av Palestina skulle vara antisemitisk, eftersom parallellen aktualiserar ”det judiska”. Den avgörande frågan här är varför parallellen dras. Dras den i det antisemitiska syftet att svartmåla judar som grupp? Nej. Dras den i syfte att uppmärksamma det palestinska lidandet och väcka sympati för den palestinska saken genom att påminna om de oerhörda brott som Europas judar utsattes för under Förintelsen? Ja.

Inget av ovanstående är svårt att se. Och även om det lidande ockupationen orsakar till sin storleksordning inte kan jämföras med Förintelsens fasor så blir jag lite illa till mods över att se hur debattörerna snarare försöker brännmärka kritiken som antisemitisk än att ta det pågående brottet mot Palestinas folk på allvar.

Tenhunen och Lehman konstaterar, helt korrekt, att: ”antisemiter gör det lättare för politiska krafter i Israel att kalla israelkritik för antisemitisk”. Kan de verkligen inte se att de själva gör samma sak?

Annons

Rekommenderade artiklar

© 2017 Fria.Nu