Ivar Andersen, tidigare redaktionschef på tidningen Arbetaren, utkom före jul med ett urval av den brasilianske tecknaren Carlos Latuffs bilder med titeln Med pennan som vapen. Kritik mot Israel och USA utgör huvudteman. Det är inte kritiken mot Israel som är det problematiska utan de antijudiska teman som ständigt återkommer i hans bilder. Så här presenterar Andersen Latuff:

”Den tecknade bilden har en brännhet politisk kraft, det visade inte minst Muhammedkarikatyrerna. Men Carlos Latuff sparkar inte nedåt. I sina satirteckningar tar han alltid parti för de maktlösa. För första gången samlas nu ett urval av den brasilianske satirikerns verk i en bok.” ”I mer än tio år har han skoningslöst häcklat makten. Han har skildrat kampen mot Israels ockupation och USA:s krig. Och han har anklagats för antisemitism och rasism.”

Om man försvarar bilder med antijudiska teman med att de utgör en kritik mot makten, blir det försvaret i sig antisemitiskt. Det bygger på premissen att makten innebär ”judarna”. Eftersom Andersen inte verkar förstå vad det antijudiska i Latuffs verk är, så förstår han sannolikt inte heller det antijudiska i sitt försvar. I den här texten ska vi klargöra exakt vad det är som är antisemitiskt. 

Andersen och konstvetaren Elisa Rossholm slår i bokens introduktion fast att Latuff inte tecknar antisemitiska bilder.

Latuff kan kritiseras av flera skäl. Man kan utifrån Latuffs bilder ifrågasätta hans selektiva engagemang för demokratiaktivister. Han har exempelvis tecknat många bilder om kampen mot Mubaraks regim i Egypten. I Iran har han ställt upp i en officiellt sanktionerad teckningstävling och det är svårt att finna bilder till stöd för den iranska demokratikampen. Hans teckningar till kvinnors försvar bygger på att kvinnor skulle vara väsensskilda män. Vi väljer här att enbart fokusera på det antisemitiska.

Latuff förklarade själv i en intervju att ”mina serier har inget fokus på judarna eller på judendomen”. Han menar att han kritiserar Israels militärmakt som en amerikansk satellit i Mellanöstern som företräder amerikanska intressen. 

Men en titt i Latuffs Twitterflöde visar att han inte drar sig för att fälla omdömen om ”judarna”. I mars skrev han att de flesta judarna har övergivit en tradition av humanism.

En viktig komponent i myten om judarnas påstådda världsherravälde är att USA styrs av ”sionister”, och det här är något som förekommer i Latuffs bilder. I Med pennan som vapen är dessa bilder inte med. Istället presenterar Andersen ett urval av bilder där Latuff utmålar Israel som styrt av USA. 

Bilderna knyter på ett tydligt sätt an till ett antijudiskt tänkande och utgör något annat än kritik mot USA:s och Israels politik. I Latuffs tankevärld styr ”sionisterna” över världens främsta supermakt, kulturutbud, och finans. Även om ordet sionist används är konspirationsteorierna desamma som i klassisk antisemitism.

På en av Latuffs bilder kan man till exempel se en vakt på Guantanamo bay tecknas som ”sionistisk polis”. Det här är myten om sionismen som något som handlar om betydligt mer än Israel utan om en global förtryckande kraft som till och med står över världens främsta supermakt – USA. ”Sionisterna” påstås styra USA, och krigen i Afghanistan och Irak är ”sionisternas” krig.

Idén om ”utvaldhet” i antisemitisk propaganda handlar om att framställa överlägsenhet och hat mot icke-judar som särskilt judiska egenskaper. Latuff pekar ut en israelisk soldat som "The chosen people". Han använder en term som innebär att judarna som kollektiv, inte Israels militär, pekas ut som Palestinas förtryckare. 

Latuff gör systematiskt en koppling mellan Förintelsen och ockupationen av Palestina. Han hävdar själv, vilket också återges i bokens inledning, att han inte angriper det judiska utan kritiserar Israel precis som andra stater: ”Om de vore kristna, muslimer eller buddhister hade jag kritiserat dem på samma sätt.” 

Det räcker med att titta på Latuffs bilder för att se att det påståendet är falskt. Om och om igen beskrivs Israel som offret som blivit bödel, som en repris av Nazityskland. Det är knappast en slump att det är just Nazityskland och folkmordet på judar som man drar paralleller till. Det är det judiska Latuff aktualiserar genom att göra den kopplingen. 

Latuff är inte ensam om det greppet, tvärtom är det ett vanligt tema i efterkrigstidens antisemitism.

Konstvetaren Elisa Rossholm, som skrivit en essä i Med pennan som vapen, beskriver Latuffs sätt att teckna som ett försök att ”tvinga fram en svårhanterlig debatt om vad som får och inte får sägas i konflikten mellan Israel och Palestina”.

Vi kan ständigt ta del av rapportering av Israel-Palestina-konflikten och enligt oss i många fall berättigad och viktig kritik mot Israels politik. Det är ett av de mest bevakade konfliktområdena i världen, och en av de mest omdebatterade konflikterna. 

Vad är det för svårhanterlig debatt som ska stimuleras fram? Israelkritiken blir knappast bättre av antijudiska teman. Tvärtom, de grumlar förståelsen av konflikten och skillnaden mellan Israelkritik och antisemitism, vilket inte enbart gynnar antijudiska krafter världen över utan också de makthavare i Israel som tar varje tillfälle som ges att förknippa kritiker av landets politik med antisemitisk propaganda. Dessutom kan en antirasist aldrig acceptera att en konflikt eller ett förtryckt folk används som en förevändning för spridning av rasistiska idéer. Det är inte bara Israel-Palestina-konflikten som exploateras i grumliga syften. På samma sätt utnyttjar antimuslimska krafter till exempel förföljelser av kristna egyptier för att föra fram sin islamofobiska propaganda. Rasismen får inte legitimeras under parollen solidaritet med ett förtryckt folk.

Andersen skriver att Latuff inte sparkar nedåt. Det är här problemets kärna finns. Är det fritt fram att använda alla gamla antisemitiska klichéer så länge Israel finns med i bilden? Israelkritik är inte antisemitism, men även det motsatta gäller: antisemitism kan inte betecknas som Israelkritik. 

Vi efterlyser en konsekvent antirasistisk israelkritik. Den förutsätter en medvetenhet om och ett avståndstagande från antisemitism.