Hivlagstiftningen – en svensk skamfläck | Fria.Nu

Fördjupning


Anna-Maria Sörberg
Fria.Nu

Hivlagstiftningen – en svensk skamfläck

Världsaidsdagen i Sverige handlar i första hand om att visa oss enade i kampen mot hiv. Kanske tänder vi ett ljus i en marsch eller lägger till en red ribbon på våra profilbilder. Ingen förväntar sig en politisk manifestation eller ett plakat. Här ska inte finnas några läger eller sidor, förutom att vi alla är emot hiv. Frågan är vad det betyder i praktiken? Här har frågan egentligen alltid hanterats på samma sätt, oavsett regering: alla ska vara inbjudna till bordet, känna delaktighet i hur vi hanterar den politik som majoriteten bestämmer upplägget för. Konsensus är utgångspunkt. Men riktigt så ser inte verkligheten ut.

Analys: Hiv-smittad i Sverige

För ett par år sedan släpptes min reportagebok Det sjuka där åtta så kallade ”hiv-män” och en ”hiv-kvinna” gav sina versioner av en berättelse om ett Sverige som jagar och gör monster av enstaka människor på bekostnad av mänskliga rättigheter. Trots olika bakgrunder, liv och val, hade de jag intervjuat ändå flera gemensamma saker med Leo, de hade aldrig pratat om sin sjukdom i en vardag och en dag rasade allt. Det var dagen då de blev anmälda, av sin make, av någon tillfällig sexpartner eller en tidigare älskad. Det var också dagen då de blev hämtade av polis och därefter dömda i domstol för att ha överfört eller riskerat att överföra hiv. Nu satt de i fängelset och berättade om sina liv, var och en för sig. Tillsammans bildar deras fall ett pussel, ett mönster över den svenska hiv-politiken: ett samhälle som gör det omöjligt att leva med hiv i en vardag.

I media är Leos och andra fall en berättelse om ett enskilt olycksfall, en person som betett sig illa och ansvarslöst. Men det här handlar inte om att hitta friande förklaringar för varje människa som handlat oaktsamt eller visat likgiltighet inför andra. Det handlar om att Leos och andras fall liknar varandra alltför mycket för att bortse från mönstret av rädsla, främlingskap, utsatthet och destruktiv självförnekelse som framträder tydligt. Det handlar om fall och människor som tillsammans visar på konsekvenserna av när hiv blir en omöjlig sjukdom att leva med och hur vi behöver ta nya tag i en gammal fråga.

Sedan slutet av 80-talet har över 40 personer åtalats och dömts i Sverige för att ha överfört hiv till någon annan eller riskerat att göra det. Ungefär hälften av domarna har kommit till under senare år. Det här har lett till en besvärande kritik ”utifrån” av svensk hivpolitik och rättsväsendet eftersom internationella erfarenheter visar att ökad repression försvårar preventionen och underblåser fördomar och negativa attityder. Men de låga siffrorna över antalet människor som lever med hiv i Sverige fortsätter vara beviset för att denna kritik inte är något som behöver tas på allvar.

I språket används ofta från politiskt håll ord som nolltolerans när det kommer till hiv. Det uttalade gemensamma målet är att halvera antalet nyupptäckta fall till år 2016. Det betyder en politik som markerar att man inte accepterar någon form av risktagande eller förmildrande omständigheter när det kommer till risker för spridning av hiv inom Sveriges gränser. Det innebär också att man värderar levnadssätt där de som leder till mindre smittspridning anses överlägsna och visar en positiv livsstil.

Problemen uppstår vid granskningen av de andra nationella mål som också finns inskrivna i politiken. De som handlar om mänskliga rättigheter och som är kopplade till erfarenheter som gjorts både i Sverige och internationellt kring vad som bäst gynnar ett lands prevention: ett aktivt arbete mot stigmatisering och diskriminering av människor som lever med hiv. I den moderna och globala kampen mot hiv finns i dag stora kunskaper och mer komplicerade förståelser av hur hiv sprids inskrivna. De handlar om att arbeta mot ökat förfrämligande mellan människor, mot utanförskap och stigmatisering av redan utsatta grupper som den viktiga delen av arbetet.

I Sverige lyser denna taktik med ett aktivt arbete mot stigmatisering fortsatt med sin frånvaro. Göran Hägglunds politiskt sakkunniga Ulrica Sundholm på Socialdepartementet säger sig inte känna till att de har någon specifik definition av hur stigmatiseringen som hivpositiva möter ser ut i verkligheten.

– Jag tror inte vi har definierat vad stigmatiseringen i sig innebär. Vi ser det mer som ett generellt påbud att eftersträva träffsäkerhet och effektivitet i arbetet med att nå de människor som är särskilt utsatta.

– Det är mycket pengar vi satsar och det gäller att utnyttja varje krona på bästa sätt. Det handlar också om att respektera människors rätt att bli tagna på allvar. I dag får vi signaler om att det inte alltid är så. Många pekar på att det finns problem inom hälso- och sjukvården, att hivpositiva blir särbehandlade, något som många menar sker på grund av okunskap och rädsla. Samtidigt är det ju inget konstigt att man blir särbehandlad när man har hiv, för det är ju en speciell sjukdom.

Den ursprungliga svenska nollvisionen fortsätter vara överordnad allt. Den går före alla ambitioner om att förändra synen på hiv som till exempel skulle kunna syfta till att minska sjukdomens omfattning globalt. Ulrica Sundholm påpekar att det är fånigt att jämföra Sverige med andra länder, sådana som fängslar homosexuella till exempel. Vi har ju inget gemensamt utöver kriminaliseringen av hiv-positiva, menar hon.

Under 80-talet i USA:s storstäder kedjade människor fast sig utanför Vita huset eller genomförde spektakulära manifestationer på New Yorks gator där man sprayade sig med blod i kampen mot hiv och aids. Läget var akut och tystnad lika med död. Människor dog i brist på sjukvård och viktiga mediciner som inte utvecklades i nödvändig takt när makten höll tillbaka resurserna. President Ronald Reagan personifierade fienden som vägrade engagera sig i ”bögpesten” medan (män)niskor dog en fruktansvärd död som omvärlden tog del av i närbilder på förvridna ansikten med bölder och kroppar som på bara några månader gick från att vara mitt i livet till att tyna bort.

I dag verkar bilderna på de människor som dör samma kvalfyllda död, på de platser där tillgången till mediciner är dålig eller obefintlig, någonstans långt ”där borta”. Människor utan några som helst medel dör på samma sätt också i dag, vissa på gator i plågan till exempel i någon av Rysslands städer i jakten på en sil. Andra finns i kåkstäder eller städer och byar som saknar grundläggande förnödenheter ”där borta”. I väst skildras aids-döden oftare som en historisk händelse via dokumentärer som "När hiv kom till Sverige” eller en uppsättning av en storslagen Angels of America.

På konferensen FEMP 2011 (Future of European Prevention among MSM, män som har sex med män) samlades under två dagar i Stockholm i november deltagare från hela Europa och Asien. Forskaren Matthew Weait, professor i straffrätt från Birkbeck College i London presenterade en topplista över hur EU-länderna valt att hantera hiv i rättsväsendet. 

Sverige, Norge och Finland toppar listan över länder som oftast dömer människor i domstol för smittoöverföring. I ett klimat där en fråga präglas av övertoner och repression blir konsekvenserna lätt en försvårad prevention och möjlighet att nå ut med vettig, sansad information till människor. Utvecklingen med ökad kriminalisering tar oss också längre från viktiga idéer om hur vi alla skyddar oss gemensamt. Brottet mot mänskliga rättigheter sker genom att på ett orimligt hårt sätt straffa en numera uttalad grupp om man går igenom de olika fallen i EU: migranter, heterosexuella män, från framförallt något land i Afrika, visar Weaits genomgång. 

Tittar man enbart på Sverige visar den genomgång jag gjort i arbetet med min bok att flertalet av de personer som inte är födda i Sverige dömdes till mellan två och fyra års längre fängelsestraff samt livstids utvisning under samma period i jämförelse med personer som fötts i Sverige.

Diskussionen om kriminalisering har vuxit på senare år och blivit ett ämne som allt oftare tas upp på konferenser i EU och resten av världen. I Sverige kan man konstatera att försöken att ta upp frågan från till exempel frivilligorganisationer oftast leder till medierubriker som att ”hivpositiva ska snart inte längre behöva straffas för att de sprider smitta” eller ”de vill göra det lagligt att sprida hiv” vilket inte bara visar att man inte erkänner två sidor i frågan utan också hur stark idén om att sjukdomen omgärdas av aktiva smittspridare är. En diskussion där fler perspektiv kommer fram kräver att vi släpper på idén om en enda väg där alla inblandade aktörer måste enas i rundabordssamtal vilka alltid riskerar att bli självreglerande mot avvikelser eller ens en prövning av andra lösningar.

Sedan socialdemokraterna hamnade i minoritetsställning är det numera Göran Hägglund som regerar i frågan. Senast han gjorde något för frågan var när han för någon månad sedan lät sig fotograferas tillsammans med RFSL-representanter på ett hiv-mingel efter en större internationell konferens som specifikt tittat på hur utvecklingen ser ut för män som har sex med män. Bilden av enighet som sagt. Nu är inte världen längre densamma. Gränserna förflyttas, liksom många av oss kräver och deltar i en större rörlighet globalt. Denna rörlighet har också lett till att Sverige kritiseras eftersom politiken bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter och stigmatiserar människor. I FN:s policydeklaration från 2008 (UNAIDS Policy Brief: Criminalization of HIV Transmission) har man enats om att kriminalisering ska begränsas till fall där en människa med direkt uppsåt har överfört hiv. Men inom det slutna Sverige kommer kritiken inte särskilt långt. Kriminaliseringstrenden av rättsfall som inte bara handlar om den förstaplats vi uppnått i världen över antalet domstolsfall, de är trots allt få i antal, handlar i första hand om vad denna politik får för konsekvenser dagligen för människor. Det handlar om de vardagsliv som en minoritet hiv-positiva i landet möter och inte minst om vilka konsekvenser det får för en majoritet hiv-negativa som i undersökningar nu visar sig ha oroväckande dålig koll på en sjukdom som funnits bland oss i mer än 30 år.

Per Ole Träskman, professor i straffrätt vid Lunds universitet, är en av få i Sverige som engagerat sig i frågan på ett djupare plan. Han har tittat närmare på hur straffväsendet ser på sexuellt beteende och konstaterar att straffväsendet är dåligt på att hantera frågor kring sexualitet.

– Av de fall vi haft i Sverige är det ett antal där man har bestraffat personer som inte kan klandras för det de straffats för, så mycket kan jag säga. Det handlar om huruvida man använt straffrätten på rätt sätt, om den är rättssäker och där är mitt svar, nej.

Träskman berättar att straffnivåerna överlag är ovanligt höga i jämförelse med andra typer av brott och grov misshandel, som ofta är den använda brottsrubriceringen.

– För att du ska kunna dömas för att ha handlat likgiltigt så ska du för det första inse att du är hiv-positiv och att det du gör innebär en risk för att din partner smittas. Du ska ställa dig likgiltig inför möjligheten att den andre parten smittas, menar han.

Det som domstolen ska avgöra i verkligheten är alltså gärningsmannens attityd vid tidpunkten för den sexuella kontakten.

– Hur kan en domstol avgöra en attityd under den sexuella kontakten (om vi förutsätter att fallet inte också omfattar ofrivilligt sex)? 

I bakgrunden gäller alltid att det ska vara ställt bortom allt rimligt tvivel, i annat fall ska det dömas till den anklagandes fördel.

– Jag tycker inte man kan ställas till ansvar i fall där man använt sig av kondom, där är det inte berättigat. Likgiltighetsbedömningen ska inte heller användas så fördomsfullt som i dag. Jag tror det finns en föreställning om att smitta överförs enklare än vad den faktiskt gör i verkligheten, säger Per Ole Träskman.

Han menar vidare att ett större beaktande av den smittrisk som en människa verkligen har måste till. Det finns bara en liten förutsägbarhet i det som en individ kan kontrollera när det kommer till de här frågorna. Dels handlar det om man över huvud taget ska ha eller inte alls ha sexuell kontakt. Som hivpositiv kan du bestämma över det. Du kan också bestämma vilken typ av skyddsåtgärder du ska vidta och sen kan du bestämma över om du ska informera den andre eller inte om din sjukdom. Om du ska få rättssäkerhet så kan du inte bestraffa den som vidtagit åtgärder för att minska risken för överföring. Inte heller om det står klart att personen inte ens är medveten om att han är smittad.

– Som jag ser det skulle det vara önskvärt att sänka antalet domstolsfall. I första hand handlar det om en begränsning i rättspraxis av de fall där man använder sig av likgiltighetsuppsåt. En mer kritisk hållning eller en begränsning av de fall som i dag hamnar i domstol behövs, genom mer upplysning till rättsväsendet, säger Per Ole Träskman.

Frågan är hur en sådan upplysning ska nå fram när andra diskussioner eller poänger har så svårt att nå fram till offentligheten. Rättsväsendet är knappast skilt från resten av samhället. Det handlar inte om att ”ta bort” ett straff. Det handlar om att inse att varje rättsfall där inget uppsåt finns är ett misslyckande och ett misslyckande för hela samhället. Det handlar om att se hur också detta är en konkret aspekt av stigmatiseringen och hur den yttrar sig. I många av de fall som hamnar i domstol lyckas man heller inte bevisa något uppsåt eller medveten vilja att sprida hiv. Ju fler fall och en närmast slentrianmässig överton i media med rubriker om ”hivmän” tar oss allt längre bort från grundproblematiken: varför berättar inte människor, vad är det som gör att människor förtränger?

I takt med att psykosociala insatser skärs ner i samhället drabbar det den minoritet som i dag bär på en sjukdom som hiv. Samtidigt är det inte hos minoriteten av människor som bär på hiv och som i dag tvingas bära ett gigantiskt ansvar för sjukdomen som problemet ligger. I själva verket finns problemet hos majoriteten av oupplysta, alltmer okunniga och omedvetna medborgare som är oförberedda om en verklighet: att ha sex med en annan människa innebär alltid ett visst mått av risktagande men om vi orkar sätta oss in i problematikerna så kan vi göra en hel del för förebygga våra liv (om att leva så riskfritt som möjligt är målet). Så länge Sverige fortsätter tro att det går att hålla de sedan länge rörliga gränserna stängda mot omvärlden, tro på en egen hållning skild från stora delar av resten av världen är det snarare en utopi att tro på en förändring.

Leo som vi mötte i början har snart suttit av sitt fängelsestraff. Han liksom många andra före och efter honom ska nu självklart utvisas till ett land där han kommer gå mot en långsam död där tillgången till bromsmediciner är dålig. Det är att betrakta som en dubbelbestraffning.

Eller så är det ännu värre. Vilken rätt har vi att upphäva en människas tillhörighet som svensk och med rätt till sitt barns hemland på grund av moraliskt uppförande? Med vilken rätt bestämmer vi att hiv hör hemma ”där borta”? 

Leo heter egentligen något annat. I februari 2012 blir han villkorligt frigiven och utvisad. Han har vädjat om nåd hos regeringen att hans utvisning ska upphävas men att döma av tidigare ansökningar där ingen beviljats nåd på samma grunder i liknande fall är hans chanser små. 

Fakta: 


Anna-Maria Sörberg är frilansjournalist och författare till Det sjuka (2009).

Läs även:
”Jag hade absolut aldrig 
någon avsikt att smitta”

ANNONS

Rekommenderade artiklar

”Jag hade absolut aldrig någon avsikt att smitta”

I en cell i ett av Sveriges största och högst klassade fängelser sitter Leo och väntar på att utvisas i februari. Efter att ha avtjänat ett sjuårigt straff för grov misshandel för att ha smittat två kvinnor med hiv är han en av de personer som ingår i den växande svenska statistiken över brottmål som omfattar hiv och som hängts ut i media som ”hiv-man”.

© 2021 Fria.Nu