Fördjupning


Marissa Laurin
Fria.Nu

”Jag hade absolut aldrig någon avsikt att smitta”

I en cell i ett av Sveriges största och högst klassade fängelser sitter Leo och väntar på att utvisas i februari. Efter att ha avtjänat ett sjuårigt straff för grov misshandel för att ha smittat två kvinnor med hiv är han en av de personer som ingår i den växande svenska statistiken över brottmål som omfattar hiv och som hängts ut i media som ”hiv-man”.

Leo växte upp i ett medelklassområde i en storstad i södra Afrika med majoriteten vita elever. I början av 2000-talet träffade han en svensk tjej och flyttade med henne till Sverige. Efter bara något år blev hon gravid. Efter att båda besökt mödravårdscentralen och hiv-testat sig upptäcktes att han bar på sjukdomen, men inte hon. Chocken var stor för båda. Han beskriver det i efterhand som en livskris där han alltmer tappade kontrollen över sitt liv, vilket relationen inte höll för. Han fick bromsmediciner utskrivna och blev underrättad om smittskyddslagens informationsplikt, som kräver att hivpositiva skyddar sig samt berättar för sexpartners om sin sjukdom, något han flera gånger förbisedde.

Han känner i dag stor skuld för vad han gjort mot de kvinnor som släppte in honom i sitt liv och litade på honom och han skulle vilja be om ursäkt.

– De har fått sina liv delvis förstörda och det är mitt fel, men jag hade absolut aldrig någon avsikt att smitta någon.

På frågan varför han hade sex med dessa kvinnor utan att informera dem svarar han att han var rädd för att bli avvisad samt utstött från hela bekantskapskretsen.

– Jag berättade inte för någon om min sjukdom eftersom jag var livrädd att rykten skulle börja spridas och att folk skulle dra sig undan. Om en enda person skulle få veta vore det att utgå från att alla visste. Jag ville berätta och försökte, men hur tar man upp en sån sak? Efter varje läkarbesök tänkte jag att jag inte kunde ha sex utan att berätta, men när jag sedan träffade en tjej och var berusad förträngde jag de tankarna och gick över gränsen igen, berättar Leo. 

Ju fler gånger det hände desto svårare menar han att det blev att berätta eftersom risken för rättsliga påföljder blev större.

Våren 2007 kom Leos förseelse mot informationsplikten ikapp honom och polisen ringde på dörren. Han blev intagen för tvångsvård sedan tre kvinnor hade testat sig positivt och en smittskyddsläkare lämnat in en anmälan mot honom. Efter tvångsisoleringen kördes han direkt till häktet. Han stod åtalad för grov misshandel av två av kvinnorna som smittats och försök till grov misshandel av två kvinnor som haft sex med honom men inte blivit smittade.

Leo berättar att den advokat han blev tilldelad vägrade att ta hans utsträckta hand och hälsa under de gånger de träffades. Rättegången ägde rum och tingsrätten dömde Leo till sju års fängelse samt utvisning till år 2018. Leo upplevde att försvaret var otillräckligt och att advokaten inte gjorde något för hans sak.

– När jag sedan träffade advokaten tog jag upp att vi borde överklaga, men då protesterade han häftigt och sa att straffet med all säkerhet skulle bli längre om fallet togs upp i hovrätten. Jag litade på hans bedömning och överklagade aldrig, berättar Leo.

När Leo var i kontakt med en annan advokat något år senare fick han reda på att fall i den här digniteten, särskilt när någon dömts till så långt straff, i regel alltid tas upp i hovrätten och att straffet där med stor chans hade sänkts.

Leo känner att straffet han fick är orättvist.

– Om jag jämför med liknande domar så kan jag ju inte låta bli att undra om jag hade fått lägre straff om jag varit svenskfödd. Jag är tidigare ostraffad men sitter inlåst med tungt kriminella dömda för rån, knarkbrott och mord. Det hade varit rimligare och ge mig vård för det jag gjort istället för att låsa in mig på ett ställe där jag lär mig allt om hur jag begår brott, menar Leo.

Han tycker att utvisningen är det tyngsta med straffet.

– Jag har en son i Sverige som jag kanske aldrig kommer få träffa igen. Dessutom blir jag skickad till ett land där det knappt går att få tag på bromsmediciner, speciellt inte den effektiva sort min kropp nu vant sig vid och behöver. Sverige säger sig värna om mänskliga rättigheter men utvisar mig trots att jag där inte kan få bromsmediciner eller träffa min son – det är dubbelmoral, säger Leo. 

Leo heter egentligen något annat. I februari 2012 blir han villkorligt frigiven och utvisad. Han har vädjat om nåd hos regeringen att hans utvisning ska upphävas men att döma av tidigare ansökningar där ingen beviljats nåd på samma grunder i liknande fall är hans chanser små. 

Annons

Rekommenderade artiklar

Hivlagstiftningen – en svensk skamfläck

Efter 7 års avtjänat straff tvingas ”hivmannen” Leo lämna sitt barn för att utvisas. Sverige är ett av de länder som ger allra hårdast straff för hivöverföring och får nu utstå allt strängare internationell kritik. Denna ökade kriminalisering anses aktivt bidra till stigmatisering och demonisering av människor som lever med hiv och kränka redan utsatta individers mänskliga rättigheter. Men trots kritiken är inte Alliansen intresserad av att göra en översyn av lagstiftningen. I två artiklar ger vi en bakgrund till varför det behövs en översyn av svensk hiv-politik.

Ifeoma kämpar för ett fritt Biafra

Nationalstaten har gjort allt för att utplåna deras identitet som kurder, samer, hazarer eller biafraner. Men misslyckats. I en artikelserie spårar vi personer från olika diasporor som av historiens nycker hamnat i Skåne.

Skånes Fria

© 2014 Fria.Nu